1950-talets Husvik på Hven

Sommaren 1956 var min första sommarlovssommar. Mina föräldrar hade tidigare på året köpt en tomt i Husvik. Snabbt hade det byggts ett litet färdigmonterat hus i brunt trä, ett typiskt 50-tals sommarstugehus. Våra blivande grannar, Ester och Erik Hansson, vittnade om bankandet och spikandet dygnet runt i ett par veckor. Så var det då färdigt och vi flyttade in i huset till midsommar. Hven var då som nu en annorlunda plats på jorden. Båtresan över tog en halvtimme, precis som den gör idag, men båtarna var av annat slag. Det var bogserbåtar och isbrytare som skeppade över resenärerna. Båtarna hette Bore, Gråen och Ven. Bore var en isbrytare och man satt ute på däck under en presenning. Gråen var en liten bogserbåt som oftast gick till Kyrkbackens hamn, men ibland också till Bäckviken, den hamn vi kom till. Så fanns ju Ven, som togs ur bruk för inte så många år sedan.

Vi satt under presenningen på Bore med vårt bagage, cyklar, fågel i bur och anlände till Bäckvikens hamn där Knutsson tog emot i sin stora taxibil. Bilen kändes gammalmodig redan då, minns att i baksätet kunde man fälla upp två extra säten. Det var en taxi, men fungerade som en buss, dvs. bilen fylldes till sista plats, och så körde Knutsson runt till de olika adresserna. Husvik var oftast den sista hållplatsen. När man skulle tillbaka till båten fick man ringa och beställa. Knutsson kom och tutade en gång och var man inte inne i bilen på momangen så körde han. Jag minns dock en gång när han väntade på passagerare utan att tuta! Det var när han i Bäckvikens hamn inväntade torpedbåten som skulle komma med kung Gustav VI Adolf och drottning Louise. Då gjorde Knutsson honnör med en lätt bugning och höll samtidigt upp dörren. Han stod i ensamt majestät med sin bil. Alla vi andra stod en bit längre bort på kajen och tittade på föreställningen. Kungen kom för att hälsa på Maud och Lasse Johnson på Munkabacken. Lasse hade målat kungens porträtt och nu ville kungen besöka målaren på hans ö.

Att komma till Hven i mitten av 50-talet var som att förflyttas tillbaka i tiden. Här levde man på gammalt vis. Inte mycket hade förändrats, språket tycktes annorlunda, människorna var inte på samma vis som i stan, inga bilar fanns, man använde sig fortfarande mest av häst och vagn. För mig som åttaåring var det ett paradis.

"Grisahoddan" var ett av de ställen som vi, Jan-Erik, min närmsta granne och jag, lekte på. Vi satt i halmen och tittade ner på grisen som bökade i marken inne i "hoddan". Det var nog första gången jag såg en levande gris. Utanför hade vi våra egna husdjur, träbockar som vi kedjat fast i marken. Precis som de riktiga bönderna gjorde på vår barndoms Hven.

Närmsta granne till Hanssons var Johan Burkvist med alla katterna. Speciellt två katter minns jag, och det var "Spåde" och "Blesa". "Spåde" fick sitt namn efter Sputnik (Spådnik) som skickats upp i rymden just den natt hon föddes och "Blesa" fick sitt efter den stormiga natt hon föddes. Johan var en före detta tegelbruksarbetare som kunde allting. Han kunde bland annat förutsäga vädret. Ofta kunde man se honom nere på stranden letandes efter strandfynd, som han lagrade bakom sitt hus. En stormig natt räddade han vår badbrygga. Han var långt ute i sjön och slet hem de tunga brädorna. Hans skepparmössa flög i sjön, men han fick en ny inköpt i en specialaffär i Stockholm. En gång om året åkte han till Landskrona och det var vid jultid. Då låg det en doft av naftalin över båtens salong. Finkläderna hade tagits fram och den stora, nästan fotsida, tunga överrocken.

Johan lärde mig att böda. Böda är att laga fiskenät. Jag fick en bödenål av trä och jag satt tålmodigt och lagade mina nät efter att först ha "dratt" dem och sen hängt upp dem på "stajlorna", rensat dem på allt sjögräs och eventuell fisk. Sedan skulle man "stena" näten och lägga dem ordentligt ner i de avlånga trätrågen, där de låg tills att man "satte" nästa gång. För mig var det mycket som skulle läras, inte minst de olika fisksorterna. Det fanns bland annat "skråbbor" och spättor. En dag pratade Johan om "råbbor" och jag undrade vad det var för slags fisk. Det var ju alls ingen fisk! Det var Hvenbornas alldeles speciella ärkefiender rååborna! På Johans tomt fanns en del ganska nysatta äpple- och päronträd. All frukt räknades noga av Johan. Det vet jag, för en gång frestades Jan-Erik och jag att ta var sitt äpple men det uppdagades genast!

Johan bodde med sina katter. Det fanns hur många som helst och de trivdes nog bra i all bråten. Utmed husets kortsida fanns en bänk, en riktig ljugarebänk och där satt alltid någon. Särskilt under sommaren samlades man där på kvällen i solnedgången och utbytte tankar om livet i största allmänhet.

I början av varje sommar knackade jag på hos Johan för att låna hans sparade veckotidningar. Jag minns när han öppnade dörren och jag såg in i hans kök. Det låg en doft av stekt fisk, och på köksbordet promenerade katterna omkring bland mat, bestick och tallrikar.

Närmsta granne till Johan var Ester Burkvist, som drev den lilla diversehandeln. Här hängde tofflorna i rader i taket. Affären var liten, men här fanns allting. Det som inte fanns kunde man beställa. Och hade man glömt att beställa så fick man som vi skynda oss till affären när Tage Ventorp kom med varorna i sin häst och vagn. Efter vagnen sprang alltid Ventorps hund, en liten strävhårig tax! "Spring fort och köp alla bullar som Ester tagit hem extra", sa min mamma till mig, när hon såg vagnen komma nerför Husviksbacken. Mjölken fick Ester själv hämta. Hon gick upp om den branta Husviksbacken och drog en kärra efter sig. På den lastade hon mjölken som stod ovan backen. Med åren blev hon allt mer böjd över den lilla kärran.

Ester hade reda på allt som hände, det visste alla. Jan-Eriks äldre bror var hemma en sommardag och bad min lillebror springa och köpa ett par cigaretter hos Ester. Han fick instruktioner om vad han skulle svara när Ester frågade vem som skulle ha cigaretterna. Han gick till affären och bad att få köpa två cigaretter. Ester frågade vem som skulle ha dem. Jo, det ska en turist ha, svarade han! Han fick köpa cigaretterna, men Ester visste nog vem turisten var, det är jag helt säker på. Hon bodde i ett litet rum bakom affären. Sitt egentliga hem hyrde hon ut under sommaren till sommargäster från Malmö, Walldes. Fortfarande ligger deras båt under den stora eken nere vid strandkanten framför Esters hus, där den legat i snart ett halvt sekel, nu närmast ett med platsen.

Esters affär tillhandhöll allt som ett hushåll kunde behöva. Bestämda öppettider fanns säkert, men jag minns hur vi mitt i middagen, min lillebror och jag, kunde komma på att vi fattades ketchup. Då sprang vi snabbt till Ester. Var det stängt så var det bara att knacka på, på baksidan! Betalning skedde på gammalt vis. Vi hade en liten gul notesbok och den förvarades hemma. Man tog den med sig när man skulle handla och i den skrev Ester med blyertspenna allt man hade köpt och så betalade man en gång i månaden. Affären hette Dinas Diversehandel och det var Gabriel Jönssons syster som drev den som filial till sin affär i Ålabodarna. På trädet utanför sätter man än idag upp anslag om allt möjligt och det var likadant då i slutet av 50-talet. Jag har hört sägas att det var Gabriel som en gång satte trädet, när han som barn var med och besökte Husvik och affären. Innan vi kom till ön, har jag hört berättats, rodde Dina själv över från Ålabodarna till Husvik med varor! Senare moderniserades transporten och hon använde sig av en liten utombordare, när hon kom med den vackra brukskeramiken som Ester sålde i sin affär till väldigt humana priser.

En annan historia som ligger längre bak i tiden är den, att i badviken nedanför Husviksbacken kunde man någon gång under 1800-talets slut se en man stå i vattnet upp till knäna och bara titta ut över havet. Det lär ha varit självaste Carl Fredrik Hill, konstnären som hyrde bostad i Villa Husvik. Kan tänka att det i tegelbruksarbetarnas vardag såg märkligt ut med en vuxen karl stående i vattnet upp till knäna långa tider, bara tittande utåt havet. Med konstvetenskapliga glasögon så är det mera förståeligt, men kanske inte med den slitne tegelbruksarbetarens.

En person som inte hörde till Husvik, men ändå på sätt och vis, var Hugo Johansson. Han kom en gång i veckan med sin traktor och vagn och sålde grönsaker. Hugo stod alltid upp i traktorn. Han styrde med ena handen och med den andra gjorde han honnör. På huvudet satt en skepparmössa, precis som på en sjöman. Vagnen dignade av färska grönsaker och frukt som han själv odlade. "Tomaterna", säger min mamma, "glömmer jag aldrig". Han stannade till utanför varje hus och tutade i sitt traktorhorn, så att man skulle höra honom. På vagnen stod en enorm våg och bredvid den fick jag sitta, när jag följde med en bit på vägen. Hugo hade en särpräglad skånedialekt, med inslag av danskan, precis som Johan hade och den inspirerade oss i våra lekar. Vi kallade till exempel blomkålshuvud för "blamkaulshaed" och gör så än idag!

Det fanns många barn i Husvik. Uppe i backen vid "Ryska udden", vår benämning på den bit land som lämnar Husvik bakom sig och har Norreborg framför sig, möttes vi på kvällarna och lekte gömme, "dunk", som det hette på Hven. Nöjena fann vi lite varstans. En gång fick vi ett par gamla cyklar av "kakkelugnsmagaren" och med dessa cyklade vi i vattnet fullt påklädda. "Kakkelugnsmagaren" bodde i ett hus som låg lite längre bort i Husvik. De som bodde där i min barndom var inte kakelugnsmakare, utan det var det epitet som följde med huset när man bodde där. Förr i tiden hade det bott en riktig kakelugnsmakare där. Här levde de gamla kvar genom att man, när man talade om någon, nämnde ett par generationer bakåt vid namn. På så vis blev det aldrig något missförstånd. Olga och Josef var ett syskonpar som bodde i det långa huset som också inhyste Esters affär. Josef var i min barndom en äldre tyst och försynt man som hjälpte oss med trädgården. När vi vaknade var han oftast på väg hem. Då hade han redan arbetat i många timmar.

Själva tegelbruksbyggnaden fanns kvar, när jag kom till Hven i mitten av 50-talet, men den var övergiven och tedde sig närmast som ett stort spökhus. Man cyklade igenom den gamla övergivna fabriken på väg till Bäckviken. Efter tegelbruket bodde Månsson. Han var en skrämmande person i min barndoms värld. Varje dag stod han nere i strandkanten och räfsade sten för den bro han ville bygga över till fastlandet. Stränderna var fulla av misslyckad bränd tegelsten, som bara dumpats ut på stranden. Så det fanns gott om sten. Det fanns många rykten om honom, men jag minns bara att man skulle akta sig och inte komma i hans väg, så det gick fort att cykla förbi. Oftast stod han nere vid strandkanten i sina stora stövlar, och då var det ingen fara. Längs med vägen till Bäckviken fanns det många andra intressanta udda personer, men de hör inte till Husvik.

Publicerad:
Torsdag 29 apr, 2004, 10:57
Skribent:
Lena Carlsson
Typ:
Artikel

Sök!