Ålabodarnas hälsning och lyckönskan till deras vän - grefvens Amelie

Det var förmodligen en stolt Janne Jönsson som tidigt på morgonen den 23 juni 1904 anlände till Lund. Det var han som blivit utvald av de övriga invånarna på Ålabodarna att överräcka en alldeles speciell bröllopsgåva från alla på fiskeläget. För en tid sedan hade en fotograf infunnit sig på Ålabodarna för att ta en bild som skulle bli ett fantastiskt tidsdokument. Det var resultatet av fotografens besök som skulle överräckas till bruden, Amelie Posse.

På hösten 1901 hade Amelie genom en bekant träffat "en mörk och lång student som verkade lite utländsk och annorlunda." Han hade just återvänt till Lund efter ett års studier i Paris. Hans namn var Andreas Bjerre. Han kom från en förmögen köpmansfamilj i Göteborg. En häftig kärlek mellan Amelie och Andreas tycks ha flammat upp nästan vid första ögonkastet och ganska snart började de att betraktas som ett par. Redan i början av bekantskapen hade Andreas talat om giftermål, men den kanske mer sansade Amelie hade menat att det inte blev något av detta förrän "våra dvärgträd samtidigt blommade och bar frukt."
Men redan ett halvår senare skrev Amelie i ett brev till sin Andreas:
"... att ifall du och jag verkligen besluter oss för sådana konventionella formaliteter som en vigsel, så skulle jag åtminstone vilja ha den här i >>vår>>, d.v.s Glumslöfs lilla kyrka. Den är så rörande och gammal, med vita trappgavlar som troskyldigt tittar opp ur grönskan och förvånade ser sig omkring på det vårliga landskapet. Där kan inga andra än mina älskade Ålabodsfiskare komma och glo på oss - och de får gärna göra det!"

MARYHILL
Hennes kärlek till Glumslövs kyrka och Ålabodarna har sin upprinnelse i barndomen. 1889, när Amelie var fyra år gammal, flyttade familjen från Malmö till Maryhill i backen ovanför Ålabodarna. Vid ett besök på Maryhill beskrev Oscar II huset som ett villalikt slott eller en slottslik villa. Idag tronar Örenäs slott i Maryhills park.

Här på Maryhill fick familjen nästan tio lyckliga år. Hennes far var Fredrik Posse, den store järnvägsbyggaren i Skåne. Det var han som bl.a. såg till att det kom spårvagnstrafik mellan Helsingborg och Råå. Han drev en bomullskrutsfabrik i Annelöv, men det var på järnvägsbyggandet han tjänade de stora pengarna. 1896 var han övertygad om att framtiden låg i gruvdrift i Norrland. Han ingick i kompanjonskap med en "klipsk och kapitalstark professor" och tillsammans investerade de mycket pengar i malmgruvdrift. Allt hade säkert gått väl om inte Fredrik plötsligt insjuknat och avlidit. Den klipske kompanjonen visade sin rätta sida och såg till att hela Fredriks andel gick förlorad, han tillförskaffade sig ensamrätt på allt som investerats. Resultatet blev att Fredriks dödsbo var helt bankrutt. Hustrun Gunhild med de tre barnen stod helt utan tillgångar, hon insåg snart att de måste lämna sitt älskade Maryhill. Carl Tranchell i Landskrona blev familjens förmyndare.

Det hela var givetvis en stor katastrof för de fyra. De var alla mycket fästa vid Maryhill och dess omgivningar. Amelie hade alltid varit ett yrväder som inte nöjt sig med bara parken runt Maryhill som lekplats. Ålabodarna och dess befolkning hade alltid varit något speciellt för den lilla flickan. Hon var bekant med både ung och gammal och gick troligen ganska fritt i fiskarstugorna. I en av sina böcker berättar hon om en god fisksoppa hon blev serverad i Köpenhamn i sin ungdom. "Den serverades och åts med hornsked direkt ur en lerterrin och jag mindes med förtjusning min barndoms kulinariska excesser hos fiskarfamiljerna på Ålabodarna." Hon var med fiskarna ute för att pilka torsk och vitling. Vid något högtidligt tillfälle följde hon med en skuta ut för att plocka upp ålfångsten i de stora ålryssjorna. Hon lärde sig att binda fiskgarn. "Det kändes rejält och tillfredsställande. Medan fingrarna var flitigt sysselsatta, fick jag höra många underbara ting av mina läromästare, de gamla båtsmännen och fiskarna." Fast hon kom ur den grevliga familjen ovanför backen, uppförde hon sig som vilket barn som helst i fiskeläget. Men det var förstås bara hon som hade möjlighet att köpa ett halvt kilo karameller åt gången och strö ut dessa till alla de andra barnen därnere.

Man kan förstå att det var med blödande hjärta Amelie och resten av familjen en novemberdag 1897, efter avsked av alla bekanta i Ålabodarna och på Maryhill, steg upp i en vagn och reste till sitt nya hem - en lägenhet i Lund. "När vi kom till Glumslöfs backe, vände jag mig om för att kasta en sista blick tillbaka. Maryhills torn stack ännu upp ur parkens gulnande trädklungor - men när vägen krökte, försvann det." Samtidigt som den fjortonåriga flickan sa adjö till sitt liv på Maryhill, tog hon avsked av sin barndom. Hon får en första upplevelse hur det är att slitas ifrån ett älskat hem, "... just detta skulle bli det öde som gång på gång upprepades i mitt senare liv."

BRÖLLOPSFÖRBEREDELSER
Nu när det närmade sig bröllop mellan Amelie och Andreas bodde familjen Posse i en lägenhet på Grönegatan i Lund. Härifrån planerade de två ungdomarna för framtiden och för det stundande bröllopet. Det är mycket som skall förberedas och ordnas.
Först av allt måste de få sitt godkännande av Amelies förmyndare Carl Tranchell. Andreas hade tidigare talat med honom, men då tyckte han att de skulle vänta - han påbjöd ett års prövotid. Det var säkert med klappande hjärta Andreas, nu sedan prövotiden var över, reste till Landskrona för att begära Amelies hand. Denna gång hade Andreas lyckan med sig, Carl Tranchell gav sitt samtycke till Amelies och Andreas planerade äktenskap.

Planerna på vigsel i Glumslöv hade diskuterats fram och tillbaka. "Egentligen hade moster Ville [fru?? Heise på Rydebäck] velat ställa till med bröllopsmiddagen där i sin stora sal med de roliga skilderierna på väggarna..." Men man kom till slut överens om att av hänsyn till det stora antalet gäster på Andreas sida, som inte var bekanta med moster Ville på Rydebäck, skulle man hålla bröllopet i Lund. Vigseln skulle ske i Lunds domkyrka.

Som inför alla andra bröllop skickade man ut inbjudningar till den stora dagen. Det var givetvis släktingar och vänner inom familjerna Posse och Bjerre som förväntade sig inbjudningar. Men nu var det Amelie som skulle gifta sig och hon tänkte då inte bara på vännerna inom sin egen sociala klass. Även i en och annan fiskarstuga på Ålabodarna damp det ner inbjudingskort till vigselakten. Man kan tänka sig med vilken förvåning man mottog inbjudan. På något sätt var det ju inte riktigt passande, vanligt enkelt folk bland grevar och baroner, vad skulle man göra?

Vad som nu hände på Ålabodarna vet vi inte säkert, men det blev säkert ett förfärligt springande mellan stugorna för att ventilera problemet. Skulle alla som inbjudits åka eller skulle man utse en representant? Vad skulle man gratulera med? Ja, det var sannerligen inte lätt att veta vad som var bäst.

Enligt flera källor var det Janne Jönsson som kom på en lysande idé. Det var säkert han som kände Amelie bäst av alla på Ålabodarna. Han hade varit matros eller "kuttergast" på Fredrik Posses "ångkutter" Star och det var han som räddat livet på Amelie när hon i hög sjö var ute på Öresund och seglade i en gammal trätunna. SAMLING PÅ STÄNGET
Hans idé gick ut på att man skulle be en fotograf komma ut till Ålabodarna och låta honom ta ett fotografi av hela befolkningen. Efter lite funderande insåg nog alla hur god idén var. Några dagar senare infann sig en fotograf på Ålabodarna. Alla i läget som hade möjlighet hade sett till att hålla sig hemma denna dag. På den tiden fanns en öppen plats i läget som kallades Stänget. Den låg nedanför den stig som idag går från Ålabodarna upp mot Örenäs. Idag är tomten bebyggd med två hus, varav Bror Perssons är det sydligaste.

Här samlades hela befolkningen, uppklädda i sina finaste kläder, och makade ihop sig efter fotografens önskemål. Det var en stor händelse, både för barn och vuxna. För många var det säkert första gången man skulle bli fotograferad. Under sitt skynke höll fotografen på att ställa in sin kamera, och så hörde man ett klick. Man var förevigad och Amelies bröllopspresent var klar.
Fem dagar före bröllopet reste Amelie och Andreas upp till Rydebäck. Amelie ville "säga adjö till de gamla kära platserna och människorna kring barndomshemmet..." Hon skulle ingå äktenskap och snart resa utomlands. "Jag tyckte liksom att jag måste ha deras sanktion och välsignelse med mig." I boken Kunskapens träd i blom beskriver hon besöket på Ålabodarna.
"Andreas blev vederbörligen föreställd för älskade träd och utsiktsplatser, för vännen Johanna som satt där så värkbruten och mild i sin lilla stuga, för Anders Truedsson och "Janne på Star" och handelsman Peter Jönssons familj och alla de andra trofasta barndomsvännerna bland Ålabodarnas fiskarbefolkning."

Några dagar senare var det så dags för de tu att bli ett. Sin sista natt som ogift hade Amelie insisterat på att få tillbringa i sitt gamla flickrum. Men det blev alltför lite sömn den natten. Det hade varit så mycket som skulle bli klart och en mängd släktingar och vänner hade anlänt på eftermiddagen och kvällen. Vi återvänder nu till Amelies egna ord i Kunskapens träd i blom.

BRÖLLOPSPRESENTEN
"Tidigt nästa morgon blev jag väckt av ett manligt besök. Det var pappas matros "Janne på Star", som hade kommit resande med något nattligt godståg från Landskrona för att överbringa >>Ålabodarnas hälsning och lyckönskan till deras vän - grefvens Amelie".
Han vecklade omständligt upp ett medfört paket och plockade fram en tavla i bred ram. Det var ett fotografi som enkom för detta ändamål hade tagits av så gott som alla Ålaboda-borna. Jag skulle ha detta som ett minne för evärdeliga tider.
Jag var så glad och rörd över gåvan och tanken som låg bakom den att jag tog Janne i famn och hjärtligt kysste honom på bägge kinderna. Men det ville sig inte bättre än att min lilla morgontidiga svärmor just i samma ögonblick kom in med några rosor för att vara den första som lyckönskade mig på den stora dagen. Hon blev naturligtvis mållös av häpnad när hon överraskade mig så där in flagranti, pussande en vilt främmande svartskäggig karl som satt på min sängkant. Och det dröjde en god stund innan jag storskrattande lyckats förklara sammanhanget för henne och fått framvisa fotografiet."

Det framgår ju tydligt att bröllopspresenten från befolkningen i Ålabodarna var uppskattad. Amelie berättar även att hon lyckats bevara fotot. "När jag flydde från mitt tjeckoslovakiska hem hörde detta fotografi till de få saker som jag stoppade ned i kappsäcken - det fick helt simpelt inte förkomma".

Amelies och Andreas dag med vigsel och festligheter, deras bröllopsnatt i Köpenhamn och fortsatta liv lämnar vi här.
Amelie gick ur tiden 1957, men fotografiet finns fortfarande kvar.

Fotografiet som Amelie fick finns idag hos hennes son Jan Brázda, som vänligen lånat ut detta till denna artikel.
Den som vill läsa mer om Amelies spännande liv rekommenderas att läsa hennes åtta böcker.
  • I begynnelsen var ljuset
  • Kring kunskapens träd
  • Kunskapens träd i blom
  • Den oförlikneliga fångenskapen
  • Den brokiga friheten
  • Vidare
  • Bygga upp ej riva neder
  • Mellan slagen

Publicerad:
Onsdag 11 nov, 1998, 11:27
Skribent:
Calle Sundewall
Typ:
Artikel

Sök!