Anna Larsdotter Rothoff - Ett människoöde i 1800-talets Landskrona

Anna Larsdotter föddes 1826, antagligen i Häljarp, där hennes mor bodde i ett litet fallfärdigt klinehus med lergolv. Hennes far, Lars Nilsson var född 1785 och dog antagligen ganska ung, för Annas mor, Kerstina Jönsdotter, som var född 1797, försörjde sig och sina barn som barnmorska och lärarinna. D v s lärarinna var hon i så måtto, att hon var läskunnig och lärde böndernas barn läsa. Huruvida hon kunde skriva också är obekant. Anna Larsdotter Rothoff kom så småningom att bli mormor till min farfar, och det är från honom och två av hans syskon jag har fått alla uppgifter om Anna.

Anna fick säkert mycket tidigt hjälpa till att försörja familjen, och under några år var hon piga hos en släkting, en skollärare Holmgren i Asmundtorp, som utöver att verka som lärare också tog emot och behandlade benbrott i sitt hem. Där lärde sig Anna en hel del om ortopedi och kanske även annan läkekonst.

Småningom gifte hon sig med regementsskräddaren Sven Nilsson, som tog soldatnamnet Schön och sedermera Rothoff. Om honom finns mycket att berätta, men det får anstå till en kommande artikel. Anna och Sven fick fyra barn, men ännu när de minsta barnen var ganska små kraschade äktenskapet genom att Sven Rothoff tog till sig en annan kvinna.

Anna och de minsta barnen flyttade då ut till Annas mor Kerstina i Häljarp. Där fick Anna hjälpa till med försörjningen genom att arbeta hos bönderna. Bland annat bar hon in fisk till stan, fisk som hade fiskats i Häljarpsån (Saxån). Eftersom det var stadens herrskapsfolk som köpte insjöfisk, kunde hon på så sätt få många goda bitar mat och ibland lite kläder med hem. I Häljarp bodde en häradsskrivare, som Anna löpte ärenden åt. Då gick hon ända in till Malmö med bud till länskansliet, och hon gick då barfota.
När Annas mor dog 1878, såldes det fallfärdiga huset, som låg i vägskälet där vägen grenar sig till Tofta. Pengarna hon fick för huset räckte till ett par kängor till yngsta barnet, Albert. Anna flyttade in till Landskrona. Där försörjde hon sig med att arbeta i stadens planteringar. Hon var i rörelse från tidigt till sent, och enligt farfars utsago alltid vid glatt humör.

Annas dotter Carolina, näst yngsta barnet och född 1855, gifte sig småningom med skeppstimmermannen Sven Olsson. Carolina hade gått i skola i sex veckor, men lärde sig läsa, skriva och räkna av sin man. Sedan öppnade hon affär. Det var ett litet hökeri som låg på Salpetergatan. När hennes familj efterhand blev större, Sven och Carolina fick sju barn, hjälpte Anna till hemma hos dem. Till att börja med bodde hon kvar i sin egen lägenhet. Hon kom att betyda väldigt mycket för sina barnbarn, inte minst för Sigfrid, som har berättat, att för honom betydde mormor allt. En tid bodde han hemma hos henne och följde med henne hem om kvällarna. En vinterkväll då det var svår snöstorm hade hon gått hem utan Sigfrid, som blev helt förtvivlad för att hon var försvunnen. Han kunde inte få någon ro och i ett obevakat ögonblick försvann han utan att ta på några ytterkläder. Ingen visste var han hade blivit av, så hans far gick till Anna för att fråga efter honom, och där var han naturligtvis. Lille Sigfrid var så fästad vid sin mormor, att ingenting kunde hålla honom borta från henne.

Småningom flyttade hon också in i ett litet rum i bostaden, som låg i samma hus som hökeriet. Då ville de små barnbarnen bo inne hos henne, så många som överhuvudtaget kunde. Som farfar sade, hon var verkligen deras goda ängel.
Anna hade, som sagt, lärt sig en del om hur man botar vissa sjukdomar. Hon var något av vad man brukar kalla, "klok gumma". Hon hade en lavemangspruta bestående av en stor oxblåsa med pip. Den fylldes med havrevälling, och den lär ha varit i ganska flitigt bruk. Så hade hon "kräfsastena" (den platta, halvklotformiga bildning som finns på båda sidor om magsäcken hos flodkräftan) att plocka ut smuts ur ögonen med. Enligt dotterdottern Helga förvarades de i "kräftepåsen", en tygpåse som var "så förtummad och så smord och så rälig så!" Kräftstenarna användes så, att om man hade något skräp i ögat som man inte kunde få ut på annat sätt, så stoppade man in en kräftsten under ögonlocket och körde runt. När man så plockade ut kräftstenen, följde skräpet med. Anna brukade också "skriva bort" revormar (en förr vanligt förekommande svamphudsjukdom som mestadels barn led av) med en nål. Det var en ganska grov knappnål, som hon förde längs utslagen. Hon tillverkade också snoddar av garn. Medan hon höll på med det läste hon någon ramsa. Banden använde hon sedan att binda om magen på de klienter som hade magåkommor. Farfar och hans syskon var naturligtvis nyfikna på behandlingen och lyckades vid något tillfälle tjuvkika på behandlingen ifråga. Fruarna som kom fick blotta magen och sedan utförde Anna massage genom att från ryggen och fram trycka hårt med händerna. Under behandlingen läste hon samma ramsor som när hon tillverkade banden. Barnen frågade vad hon läste, men det fick de naturligtvis inte veta. Då menade de att de hade hört vad hon sade, och när hon ville veta vad de hade hört, så påstod de att hon läste så här: "Hjälper det, så hjälper det. Hjälper det inte, så hjälper det inte". Då kunde Anna inte låta bli att skratta men hötte på samma gång mot dem och låtsades att hon skulle slå dem.

När barnbarnen blev skolsjuka med låtsad huvudvärk strök hon tre svavelstickor och drog dem tre gånger avigt och tre gånger rätt om huvudet, ty hon påstod att de "råkat ut för något". Sedan hade de små patienterna rätt att vara friska igen, men så hade de blivit lediga från skolan någon timma. Bara själva osen från svavelstickorna var säkert tillräcklig för att driva bort eventuella onda andar.
Anna Rothoff kunde dra rätt lemmar som kommit ur led. Farfar berättar om en gång, då det kom in en bagaredräng i hans mors affär, som då låg i källaren till ett hus på Fabriksgatan. Han visade fram en svullen tumme. Den var stukad eller ur led. Anna stod innanför disken. Hon bad att få se på tummen, och det fick hon. Då fattade hon stadigt tag om tummen och ögonblicket efter låg bagaredrängen på knä på andra sidan disken och skrek. Men det dröjde inte länge förrän han var på fötter igen med tummen rätt. Om bagaren tackade är obekant, men han skrek: "Det var en satans käring så kvick!"

Annas lilla "mottagning" sågs inte med blida ögon av svärsonen Sven Olsson. När han en dag kom hem från arbetet stod det några rullebörar utanför huset. Det var fiskargummor från Borstahusen som var och sökte bot för sina revormar. När han fick veta vad det var frågan om , förbjöd han all vidare trafik. Han tyckte att det där var bara vidskeplighet, och sådant skulle man inte syssla med.
Anna, som nog hade fått en 25-öring då och då för sina tjänster, miste en liten förtjänst, men när husets herre hade sagt ifrån, så fanns det ingenting att göra åt den saken.

Som så många andra vid den tiden var Anna övertygad om att det fanns spöken, och hon berättade gärna spökhistorier för sina barnbarn, så att även de blev övertygade om spökenas existens. Farfar berättade om ett tillfälle när hon bodde i en gammal gård vid Stora Norregatan. Farfar bodde vid tillfället hos henne och en natt behövde hon gå till dass, vilket låg omkring 25 meter från bostaden. Anna väckte min farfar, för hon vågade inte gå ensam, trots att hon i vanliga fall var en kavat och modig kvinna. När de var på väg tillbaka från dasset gav hon till ett stönande och genomfors av en rysning. Hon sade ingenting förrän morgonen efter. Det ansågs nämligen vara farligt att säga något på natten.
"Vet du vad vi mötte? Såg du något?"
"Nej."
"Jo, vi mötte tre huvudlösa gubbar!"

Farfar var den gången 7 år gammal, så det är inte underligt att han var mörkrädd ganska långt fram i tiden.
När Anna blev äldre och hade svårt att klara sig själv flyttade hon till ålderdomshemmet, men där trivdes hon aldrig. En dag när svärsonen Sven Olsson hade gått för att hälsa på henne kom han hem med henne igen. Som han var en ganska fåordig man, yttrade han bara: – "Hon ska min själ inte ligga där! Hon ska va hos oss!" Och så blev det.
Anna Larsdotter Rothoff avled 1913 vid en ålder av 87 år.

Publicerad:
Lördag 1 okt, 2011, 16:37
Skribent:
Stenolof Olsson
Typ:
Artikel

Sök!