A-trä byggmarknad först med hästpension

När trävaruhandlare Anders Svensson bestämt sig för att sälja sitt företag var det en sak som bekymrade honom: "Hur skall jag göra med de två hästarna?"
I många år hade Tösen och Munter utgjort ett pittoreskt inslag i gatubilden i Landskrona. Sakta men säkert och med Olof Friberg på kuskbocken hade de lunkat fram på stadens gator. På 1950-talet behövdes det inga reklamskyltar på ekipagen - åtminstone inte de med naturliga hästkrafter - för att folk skulle veta var de hörde hemma: Där kommer Friberg på Abrahamsson med sina hästar.

Kusken Olof Friberg, som varit anställd i trävarufirman sedan 1919, och hans hästar kände alla till. Men nu skulle Anders Svensson, som sedan 1937 varit ägare till J.O. Abrahamssons trävaruföretag, dra till sig tillbaka. Året var 1955.

Vad skulle hända med hästarna? Tösen hade med sina 20 år sett sina bästa dagar och Munter var också till åren kommen. Anders Svensson funderade och funderade: "Kan jag hjälpa mina dragare på något sätt?" Efter en tid föddes idén. "Är det kanske möjligt att låta Tösen och Munter få pension?"
Hästpension? Ingen hade hört talas om något dylikt. Trävaruhandlare Svensson vägrade emellertid att ge upp tanken och han löste problemen på ett genialt sätt.

När han skulle skriva under försäljningskontraktet, klargjorde han för de nya ägarna, Bertil Thiman och Arvid Meijer: "Ni får köpa företaget på ett villkor och det är att ni inte säljer Tösen och Munter." Inte nog med det, Anders Svensson krävde också att det i kontraktet skrevs in att de båda trotjänarna endast skulle sysselsättas med "lättare arbeten". När de hade gjort sitt, hade de också rätt att till döddagar få kärleksfull omvårdnad av företaget. De nya ägarna accepterade det något annorlunda villkoret för köpet. Thiman och Meijer garanterade att hästarna skulle få bästa tänkbara ålderdom.

Det var en form av hästpension, som Abrahamssons trävarufirma skrev ut. På så sätt blev Tösen och Munter unika. Hästpension av det här slaget hade ingen tidigare hört talas om i Landskrona. Tösen och Munter fick ATP flera år innan riksdagen gav det svenska folket allmän tjänstepension. Det bör kanske påpekas, att på den tiden var fallskärmar bara något som singlade ner från himlen och inget annat.

Inte minst kusken Olof Friberg, som arbetade kvar i företaget till 1967, var nöjd med den unika affärsuppgörelsen. För honom var Tösen och Munter mer än hästar. Friberg hade nämligen en mycket bestämd åsikt: "Det är bättre att ha med djur att göra än människor och motorer."

Ingen kunde ens komma på tanken att Olof Friberg skulle sätta en traktor framför släpet eller köra ut trävaror med en lastbil. Olof Friberg umgicks bara med naturliga hästkrafter. Tösen och Munter var lika egensinniga - de kunde inte tänka sig att använda sina hästkrafter på annat sätt än leveranser från sin arbetsgivare. Det visade de för övrigt med all tydlighet i samband med ett studentfirande i Landskrona. Någon hade bett Friberg ställa upp med sina hästar i kortegen genom staden. Att köra en nybakad student hade han ingenting emot. På den stora examensdagen gav han sig därför i väg till Regeringsgatan och parkerade Tösen och Munter framför Högre Allmänna läroverket. Ekipaget väckte omedelbart stor uppmärksamhet i folkmassan: "Titta, där är Friberg på Abrahamssons med sina hästar."
Vaktmästare Bergkvist öppnade den stora dörren med inskriptionen Varen svenske över ingången till läroverksbyggnaden. Ut strömmade de nykläckta studenterna, men när de hyllats och blomstersmyckats av anhöriga och kamrater och i kortege skulle föras genom staden i olika ekipage, inträffade något märkligt. Tösen och Munter vägrade röra på sig. Inget smackande i världen från Fribergs sida kunde få hästarna att börja dra. Olof Friberg blev rent förtvivlad och studenten som tagit plats på flaket undrade vad som stod på.
Med en butter min konstaterade kusken: "Hästarna vägrar lyda mig. Jag får dem inte ur fläcken." Medan kortegen avlägsnade sig från läroverket stod Abrahamssons hästar ståndaktigt kvar vid trottoarkanten på Regeringsgatan. Några studentikosa upptåg tänkte de sannerligen inte medverka i. I all hast fick den besvikne studenten springa ikapp ett annat ekipage för att inte missa kortegen genom staden.

Tösen och Munter genomförde en märklig demonstration - märkestrognare hästar har sällan skådats. För dem handlade det enbart om trävarutransporter och sedan den dagen försökte ingen hyra Abrahamssons hästar för någon studentkortege.

Genom Anders Svenssons omsorg för de två fyrbenta vännerna fick emellertid ännu en generation i Landskrona förmånen att uppleva häst och vagn i stadstrafiken. Bättre reklam för trävaruföretaget i Landskrona kunde man inte tänka sig. Gamla och unga landskronabor reagerade direkt, när de det under 1950-talet i det alltmer tilltagande motorbullret på stadens gator tyckte sig kunna urskilja ljudet av hästhovars klampande i maklig takt:
"Nu kommer Friberg på Abrahamssons med sina hästar."

Framförallt i det uppväxande släktet var Fribergs hästar populära - många föräldrar tvingades av barnen att göra halt när de unga öronen hörde ljudet av klampande hästar. Det var som en fläkt av den lantliga idyllen för en stund gjorde sig påmind i stadsmiljön. Tösten och Munter fick många beundrande blickar från de små barnen och kärleken besvarades - ett leende spreds ofta över Olof Fribergs läppar. Den gamle kusken uppskattade barnens omtanke om hans två bästa vänner. Titt som tätt hände det också att barnen hade något gott att sticka till hästarna - en brödbit eller några sockerbitar.

1956 fanns det för övrigt sex åkarhästar kvar i Landskrona - det handlade alltså om ett utdöende släkte. Under sina många år på Abrahamssons hann Olof Friberg kampera med en rad olika hästar. Tösen och Munter blev de verkliga trotjänarna, Lotta var en annan. Olof Friberg hann överleva dem allesammans. I början av 1960-talet tog motoriserade hästkrafter över transporterna även på Abrahamsson och de sista åren före pensioneringen 1967 sysselsattes Olof Friberg med arbete på brädgården. Med honom gick en epok i stadens historia i graven. 1956 hade de sista åkarhästarna i Landskrona - det återstod alltså som tidigare nämnts sex det året - fått en hyllning i diktens form. Det var den lokale diktarsignaturen Wale som kärleksfullt skildrade åkarhästen:

Ibland bilar, bussar och mopeder
Motorvrål och slitna bromsars skrik,
Kommer det en gammal ranglig kärra
Mitt i gatans larmande trafik.
Gubben uppå kärran han är gammal.
Han har kört med varor i många år och hans häst, den kloka Dockan,
Trött och stelbent framför kärran går.

Där hon trippar fram i gatans vimmel
Oberörd av stojet runt omkring
Drömmer hon om dagar längesedan
När hon drog sitt lass som ingenting.
Uti vårsol, uti sommarns dagar,
Höstens rusk och vinterns snö och modd
Har hon gått och drömt om fält och hagar,
Drömt om gröna ängars späda brodd.

Lilla Dockan, gamla fina Dockan,
Du är sista hästen här i sta´n,
Lilla Dockan, gamla fina Dockan
Du fått silver i din silkesman.
Dina hovars rytm och melodi
Gömmer seklers gatupoesi.
Lilla Dockan, gamla fina Dockan,
Du är sista hästen här i sta´n.

År 1969 avled Olof Friberg. Samma år bytte för övrigt Abrahamssons trävarufirma namn till A-Trä Byggmarknad.

Publicerad:
Måndag 20 jun, 2005, 15:48
Skribent:
Åke Jönsson
Typ:
Artikel

Sök!