Barnaminnen från Hofterup

Jag är född 1913 och uppvuxen i Hofterup, en liten by ett par mil söder om Landskrona. Vi var tretton syskon, men en av mina systrar omkom i en olycka innan jag var född. Ytterligare tre i syskonskaran dog i tidiga barn- och ungdomsår i sjukdomar som idag kanske lätt kunnat botats med penicillin. Stackars Mor och Far - vilka sorger! Jag kom som nummer sju i syskonskaran.

Mina föräldrar ägde ett litet lantbruk, som de mestadels skötte själv, utom vid särskilt bråda tider, t ex vid höskörd, tröskning eller kanske när mor fött barn och behövde ta det lugnt. Hur det nu skulle låta sig göras med många ungar omkring sig, för barnen föddes ju hemma.

Tänk, vad dom kunde, inte minst kvinnorna! Inget rinnande vatten, allt vatten till tvätt, rengöring och matlagning vevades upp från en brunn på gården och bars in i spannar. Mor ville ha rent omkring sig och ville ha oss ungar hela och rena. Hon var inte särskilt stor och kraftig, vår lilla Mor, nej snarare tvärtom, men fantastiskt duktig.

När det var dags att föda barn arbetade hon som vanligt, ibland på åkern, ända fram till att värkarna började sätta igång. Då bäddade hon ner sig i en renbäddad säng. Samtidigt spände Far en häst för finvagnen och körde iväg efter barnmorskan. Vi ungar kördes utomhus tills det nya syskonet var fött. Sedan brukade det komma någon grannfru med godsaker och stärkande mat till Mor, vilket hon säkert behövde. Jag minns, hur lystet och avundsjukt jag tittade på när Mor en gång vid ett sådant tillfälle fick gula härliga våfflor av en snäll grannfru. Hon sa, att dom skulle minsann Mor själv äta upp, för det behövde hon. Det var de första våfflor jag sett i mitt då åttaåriga liv. Snäll som Mor var, "orkade" hon inte äta upp alla medan grannfrun var kvar. När hon gått, fick vi barn en smakbit var.

Så hade då familjen växt med ytterligare en mun att mätta. Men, som sagt, vi ägde ju ett lantbruk och på den tiden gick det att leva på ett sådant, eller rättare sagt, måste det helt enkelt gå. Inga barnbidrag, inga bostadsbidrag och rakt inte några subventioner om skörden slog fel! Vi var ju självförsörjande på en hel del. Kor hade vi så klart och därmed mjölk och smör till hushållet. En liten extra inkomst blev det av den mjölk vi levererade till mejeriet. Två arbetshästar hade vi, ett par får, grisar, höns, hund och katter. Katt var nog ett måste på en bondgård, de höll ju efter mössen.

Far odlade socker- och foderbetor och mycket potatis. Vi barn kunde hjälpa till med att sätta potatisen. I ett "säckaförklä" på magen hade vi sättpotatisen. Sen traskade vi i plogfåran efter Far och hästen Grållan och släppte i en potatis med jämna mellanrum. Potatisen såldes i Landskrona, dit körde Far med häst och vagn på lördagarna. Ibland var Mor också med, då hade hon ägg, bönor och annat självproducerat med till försäljning.

Vi hade en stor köksträdgård. Där odlades skärbönor, som sedan skars i tunna skivor och saltades ner i stenkrus. Det blev många goda stuvningar under vintern. Vidare fanns där gurkor, som trivdes bra i sandjorden. Vem minns väl inte Mors goda inlagda ättiksgurkor! Rödbetor, dill och persilja fanns också i trädgårdslandet, och timjan, som sedan hängde i buntar i skafferiet, för att senare under vintern sätta piff på ärtsoppan. Bönorna, inte att förglömma, vilket det sattes rikligt av eftersom bruna bönor var en ofta förekommande middagsrätt. Jag tror nästan, att Mor ibland sålde lite bönor i stan, när det var knalt med kontanter.

Bönorna - ja, dem hade vi lite tidsfördriv med under långa höstkvällar. Dem satt vi ungar och fläckte (spritade) i fotogenlampans sken. Jag kan minnas ljudet som blev, när man fläckte de torkade bönbaljorna och hur roligt det var, när man hittade fint spräckliga bönor i granna färger. Då blev det jämförelse, vem som hittat de grannaste.

Mor satt i ofta och stoppade strumpor, som min mormor hade stickat av garn, som Mor själv framställt. Jag kan fortfarande höra inom mig fåren där de låg på loggolvet med ihopbundna ben och bräkte, medan Mor klippte av dem ullen med "fårasaxen". Sedan tvättade hon ullen och bredde ut den till torkning. När hösten kom och inget utearbete fanns för Mor, tog hon ner spinnrocken från loftet. Först kardade hon ullen och sedan när den låg i vita luftiga rullar, så började hon spinna. Som hon kunde tvinna med sina, av hårt arbete märkta händer! Det löpte så fint mellan hennes fingrar, jag satt långa stunder och tittade på. Mor var fantastisk!

När det var färdigspunnet skulle garnet färgas. Vad jag minns, var det både svart- och gråfärgning. Jag minns aldrig att någon av oss klagade över att det stacks eller var något obehag med de hemstickade strumporna. Mor sydde knappar i dem, och så knäpptes de med strumpeband upp i ett livstycke.

Med så många syskon fanns det alltid någon, som ville leka. Vi fick hjälpa till med mycket både ute och inne förstås, men det fanns alltid tid för lek också, för Mor och Far var snälla och vi gjorde bara sådant vi orkade med. Det var en självklar sak, att vi skulle hjälpa till, jag minns inte att det kändes som något tvång att behöva göra det.

På sommaren gallrade vi barn morötter. Även då hade vi roligt där vi kröp i raderna och skojade och fnissade. Vi pausade rätt ofta. Vi hade fått med oss lite att äta och dricka. Drycken bestod nog mest av färdigblandad saft på en litersflaska, som förvarades i en "gropakant" för att hållas sval.

Inte visste vi om någon veckopeng, men det hände ibland, när man hade varit hos handlaren i byn och köpt en strut med snus till Far, att man kunde få en två-öring. Himmel, vilken lycka! Man sprang den två kilometer långa vägen omedelbart igen och köpte en strut blandade karameller. En stor strut fick man för två öre.

I affären kunde man köpa allt från specerier till fotogen och massor med verktyg. Däremot var utbudet av kakor eller matbröd nästan obefintligt. På landet bakades det i hemmen vad som behövdes. Vi hade ju eget mjöl som Mor bakade allt vårt bröd av. Far körde då och då till kvarnen med en säck råg eller vete och fick malt till mjöl hos "Möllaren". Mjölet förvarades sedan på loftet i boningshuset eftersom det var fritt för möss där.

När Mor bakade blev det alltid storbak, något annat lönade sig inte i en så stor familj. De grova bröden var ovala och långa och finbrödet var runt. Kvällen före bakdagen sattes det surdeg i ett långt trätråg. Tidigt på bakdagens morgon började Far elda i en stor stenugn, som var belägen i det gamla boningshuset, där även vår tvättstuga fanns. När det eldats i några timmar och ugnen var tillräckligt het, skjutsades de jästa och utbakade bröden med en lång träspade in i ugnen och luckan stängdes. Det blev goda bröd, som höll sig färska länge - även på sommaren. Aldrig något mögligt bröd. Jag tror, att bröden förvarades i stenugnen, sedan de blivit avkylda.

Jag var nog i treårsåldern, när Far med hjälp av någon hantverkare byggde vårt nya boningshus. I det huset fanns två rum, ett större och ett mindre. Ett rymligt kök med ett stort skafferi i ena hörnet, som vi kallade för spiskammare och som rymde stora breda hyllor på de tre sidorna. Där förvarades vårt vardagsporslin, grytor, specerivaror och vintertid hängde där rökt skinka och korvar efter julslakten.

Under spiskammaren hade vi en kall källare, dit man kom genom en lucka i golvet och en trätrappa ner. Här stod det stora ovala träkaret där vi förvarade nersaltat fläsk och kött. En bra förvaringsmetod då ingen kyl eller frys fanns. I källaren fanns också en 50-liters tunna med nersaltad sill.

I köket hade vi en pinnasoffa och ett matbord med pinnastolar runtom. Vasken fick tjänstgöra som extra matbord. Köksspisen eldades mest med torv från egen torvmosse. Här lagade Mor all maten utom på sommaren när det var mycket varmt. Då användes ett spritkök. I taket hängde en fotogenlampa och på väggen över soffan en klocka och en broderad bonad. Köksgolvet bestod av en sorts blanka tegelstenar, som var lätta att hålla rena. Under vasken fanns ett runt hål i muren med ett rör i. När man skurade golvet, var det bara att slå en spann vatten på och ta bort proppen i hålet, så rann vattnet ut. Golvet var täckt av hemvävda "lasamattor".

Stora rummet låg mitt i huset. Där hade mina föräldrar sin säng, som slogs ihop på dagen och bäddades högt med ett virkat vitt täcke över. I rummet fanns även en soffa, lite finare än pinnasoffan. I den rymdes tre ungar, ja ibland fyra om det skulle behövas. Mitt i rummet stod ett matbord med tillhörande stolar. Över bordet hängde en vacker fotogenlampa. Vid ena långsidan hade Far ett skrivbord vid fönstret. På motsatta sidan av rummet fanns två fönster, mellan dem hade vi en möbel, vari Mor förvarade sina finkoppar, några glas och en matservis, samt lite annat som ej hörde vardagen till. I rummet fanns även en gungstol och en piedestal med blomsterkruka på. I fönstren blommande pelargonier. Värmen kom från en mycket vacker sättugn med utsirade figurer på sidorna. Framför ugnen stod en spottkopp, som det sällan spottades i, vad jag minns. Väggarna hade blommiga tapeter. Här hängde en väggklocka, som slog med vacker klang, lite enkla tavlor och några fotografier.

I kammaren hade vi ingen eldstad, så på vintern var dörren öppen dit in mest på helgerna eller när vi hade gäster. Där hade vi en stoppad soffa, som även den kunde användas till sängplats för två. Vidare fanns där ett klädskåp, ett mindre bord med virkad duk och lite pynt på som Mor var rädd om, ett bord som vår trattgrammofon stod på, samt även där lite tavlor och fotografier på väggarna.

Två ingångar med gjutna stentrappor fanns till huset, köksingången och finingången. Den senare ledde till en "farstu". Här stod en hög byrå där våra underkläder förvarades. Genom farstun kom man till stora rummet eller via en trappa upp till loftet där Mors väv och spinnrock stod. Rummen hade ljusa trägolv, som skurades ibland och alltid till julen. Hemvävda mattor täckte sedan golven, mattor som Mor vävt på vintern av gamla avlagda kläder.

När det samlats tillräckligt med granna nystan togs väven ner och sattes upp i stora rummet, sedan vi först flyttat bort någon möbel. Väven tog ganska stor plats, men Mor var ju flitig, så det växte fort fram granna, randiga mattor i varierande färger.

Oh, vad högtidligt och grannt vi tyckte det var, när det till julen lades på nya mattor på de nyskurade golven. Ännu kan jag känna doften! Det blev väl inte nya mattor till varje jul, men då var mattorna nyskurade och det var inte dumt det heller.

Julen, ja det var en högtid som även på den tiden var efterlängtad av barnen. Julklappar var inte så vanliga när jag var barn, men jag minns att Mor hade gjort någon liten sak till oss varje jul. Kanske en "lasadocka", en virkad boll eller en ny klänning till en gammal sliten docka. Men jag minns en julafton när Mor plockade upp ur byrån var sin julklapp till oss. En sak som var köpt i stan! Det tyckte vi var något storartat. Det var en färggrann gummiboll, en docka, en liten trähäst som gick på hjul, ett halsband och någon annan liten småsak. Bara var sin sak, men vi var ju inte bortskämda med presenter, så vi blev överlyckliga.

Ändå var det inte julklappen, som gjorde att julen var oss så kär, tror jag. Nej, det var den frid och gemenskap man kände som barn, när hela familjen var samlad, när Mor och Far gav sig tid med oss. Vi dansade alltid kring granen på julafton, en gran med levande ljus, små söta kulor i glittrande färger som hängde i rader, flaggor, sockerfigurer och papperskorgar, som vi barn tillverkat i skolan och som hängdes i granen med nötter inuti. Så var det ju också den goda maten, som gjorde julen så trivsam.

I god tid före jul hade vi slaktat julgrisen. Sedan följde några dagars arbete med att tillaga och salta ner kött och fläsk. Det blev blodkorv, leverkorv, spickekorv, pressylta, köttbullar och en del annat gott.

Far hade gjort ett litet rökhus, där han rökte vår julskinka och julkorvarna. Mor bakade en härlig risgrynskaka med russin i, gul av äggulor. Den skulle ätas kall . Den var helt sagolikt god. Förutom denna, hörde också ett speciellt "vin" till julens gottebord. Nåja, det var väl snarare en sorts saft, som tillreddes av ett extrakt som blandades med vatten och socker, den blev simmig och god. Vi drack det ur brännvinsglas, bara ett glas vid varje tillfälle! Så man tog små klunkar åt gången för att få njuta av det länge.

Så lekte vi lite stillsamma inomhuslekar på julafton, t ex gömma ringen, ett skepp kommer lastat. Förutom dans och sång kring granen, så sjöng vi mycket allsång.

Far älskade att höra på när vi sjöng, var och en efter sin förmåga. Jag tror att de flesta av mina syskon sjöng riktigt bra, men tyvärr inte jag. Jag skrek med ändå, för jag har alltid tyckt att det är något mysigt och gott med allsång. I skymningen under den mörka årstiden hände det ofta att Far bad oss barn att sjunga. En sång vi sjöng ofta, och som Far tyckte mycket om, var "En sjöman älskar havets våg", men även "Det var en gång en sjöman, med mössan käckt på svaj, han hette Axel Öman ...." och en liten tragisk sång som hette "I en sal på lasarettet ...". När vi då sjöng, låg Far på soffan och njöt, tror och hoppas jag. Mor lyssnade också, men hade samtidigt något hon sysslade med i sina händer.

Ja tänk så många minnen man har. Även om vi levde under små förhållanden, och mycket kunde varit annorlunda, så är det allt det ljusa och trygga som satt de största spåren. Ett arv som Mor och Far säkert ville dela med sig till oss barn.

Publicerad:
Fredag 24 sep, 2004, 16:06
Skribent:
Irma Mellblom
Typ:
Artikel

Sök!