Bettys uppväxt i ett statarhem på Hven

På Kungsgården
Alldeles intill platsen där Tycho Brahes lilla slott Uraniborg och observatorium Stjerneborg en gång låg, finns idag Nya Uranienborg eller Uranienborgs Kungsgård. Gårdens 360 tunnland åkermark brukas av familjen Alm tillsammans med deras intill liggande ägor. På 1940-talet fanns 14 anställda, nu sköter arrendatorerna gården med hjälp av maskiner. Huvudbyggnaden uppfördes år 1900 i s.k. oscariansk stil.

På gården finns två långa gråstensbyggnader som låg där redan på Tycho Brahes tid. I den ena byggnaden har det funnits ett gårdsmejeri, som lades ned 1948. I början av 1900-talet bodde mejeristen och kusken/stalldrängen i de två bostadslägenheter som fanns i denna gråstenslänga. Hos den senare föddes ett litet flickebarn den 24 september 1911. Tösabiten fick namnet Betty Ingeborg och hon var tredje barnet i familjen. Fadern, Carl August Johansson, var smålänning. Han föddes 1878 i Ryssby och kom till Hven 1902. Där var han kusk och stalldräng på Kungsgården i 36 år. Modern hette Albertina Nilsdotter och var född i Lomma 1881. När hennes far, Nils Jönsson, fick arbete inom tegelindustrin på Hven flyttade familjen dit 1894.

Carl August och Albertina gifte sig 1906. Året därefter föddes sonen Karl, följd av döttrarna, Ella 1909 och efter Betty minstingen Anna 1914.

Kusk i vardag och i fest
På Kungsgården fanns det 12-14 par hästar. Allt som hade med skötseln av dem och deras seldon hade kusken hand om. Carl August brukade sitta hemma i köket och laga remtygen. För att få en stark tråd lade han den i harts och gned den mot beck. Han sydde med två nålar, en från var sida.

Kungsgårdens finaste hästar var vita och man kan gissa att de var extra välryktade med glänsande seldon då det var kungabesök. Under Oscar II:s regeringstid kom han under en följd av år till Hven för att jaga hare. Monarken och hans jaktsällskap, ofta med gästande utländska furstar, kom med kungajakten ”Drott” och ankrade upp utanför Hven. Där anslöt sig ofta det danska ”kungaskibet Dannebrog” med flera kungligheter ombord. Jaktsällskapet hämtades vid Bäckviken och skjutsades till Kungsgården. Kusken Carl August körde flera gånger för de celebra gästerna. Betty och de andra barnen fick vara med i drevet efter hararna. De hade skramlor i händerna för att skrämma fram villebrådet.

Statarhustrurna, däribland Albertina, deltog självklart i arbetet på gården. Förutom det dagliga slitet med handmjölkningen arbetade de tidvis ute på fälten t.ex. med betorna. Utom detta hade de sina hem att sköta och ofta var stugorna fulla med barn. Det gällde att vara stark för att klara av allt detta. Albertina hade ett klent hjärta, arbete och barnafödslar tog hårt på henne.

Branden
Den 4 april 1917 är en dag som den då sexåriga Betty aldrig glömmer. Fortfarande kan hon se för sig hur hennes far kom inrusande och ropade att elden var lös. Han sa åt Albertina att ta barnen med sig och genast följa med honom. De två äldsta var i skolan men Betty, Anna och Albertina fördes av Carl August upp till Kungsgårdens huvudbyggnad där han lämnade dem i förstugan. Betty berättar hur de sedan sprang till stathuset där de skulle få vara. Hon minns att när de kom ut på vägen såg de kor och tjurar komma rusande.

”Vi hoppade över gropen men tjurarna följde efter så vi sprang i sicksack och var väldigt rädda.”

Elden som börjat i den ena ladan, spred sig snabbt till den andra. Carl August tänkte först på att få ut hästarna och de blev alla räddade. Vettskrämda rusade de ut på vägen följda av nötboskapen. Många djur blev innebrända. Ett litet föl, som blivit skadat och fått två extra näsborrar inbrända, bars ut och lades i en hage.

Elden orsakades av två pojkar som hade tändstickor med sig när de sökte efter kattungar uppe på ”gällen”. Det berättas att de skyldiga fick lämna ön på patronens order. Båda ladorna förstördes helt. Bara stenmurarna stod kvar efter den röde hanens härjningar. När ladorna byggdes upp igen ökades takhöjden och i stället för halm lades tegelpannor på taken.

Tidigt utan mor
Carl August och hans familj fick se sitt hem förtäras av lågorna. De hemlösa fick en tillfällig bostad hos en familj på nummer 4 i Tuna medan ladorna byggdes upp igen. För Albertinas svaga hjärta var allt det som hände en för stor påfrestning. Hon blev sängliggande under mer än ett års tid. Sedan slutade hon sitt strävsamma liv den 19 juni 1918.

Betty och hennes syskon blev alltså tidigt moderlösa. Fadern var väldigt sträng och fordrande. Betty kommer ihåg att han väckte henne klockan fem på morgonen. Då skulle hon bära in ved och kol och skala potatis innan hon gick till skolan. Vid måltiderna fick barnen inte sitta vid bordet. De stod och åt. Det hade de alltid fått göra. Hennes syster Ella fick skam i skolan för att hon kom för sent när hon inte hunnit bli klar med mat och disk som hon måste sköta under middagsrasten.

Skoltiden
Kalle, som var äldst, var snäll mot sina systrar och brukade fläta deras långa hår innan de gick till skolan. Betty tyckte om skolan och sina lärarinnor. Hon berättar att småskollärarinnan Alma Nilsson, som också undervisade i syslöjd, hade så snygga förkläden. Varje måndag hade hon ett rent förkläde på sig. När Betty kom hem från skolan tog hon Skånska Dagbladet, ritade ur minnet av frökens förkläde, klippte ut det och sparade det i buffén där det så småningom blev en hel hög med mönster.

”I mellanskolan hade vi Hulda Svensson. Hon var rar. Jag brukade hämta mjölken och gå andra ärenden för henne,” säger Betty.

På söndagarna gick Betty och hennes syskon i söndagsskola i missionshuset. Där var Anna Möller lärarinna och på utfärd åkte man till backen vid Gamla kyrkan.

När Carl August körde till Kyrkbackens handelsförening för att lämna smör från mejeriet brukade han passa på att handla i affären, som lämnade procent på köpesumman. Där köpte han tyg till sina flickors klänningar. De fick nya klänningar varje jul och till skolavslutningarna. Sömmerskan Emmy Olsson sydde dem och de skyddades av förkläden som flickorna alltid bar. Carl August var mycket noga med att barnen skulle vara snyggt klädda. När Betty var 12 år sydde hon en klänning till sin lilla syster Anna. Det är enda gången hon minns att fadern var stolt över henne, men då visade han klänningen för alla grannarna och talade om att Betty sytt den.

Förändringar i familjen
När Carl August varit änkling i två år gifte han om sig. Den nya hustrun, Karolina, som också varit gift tidigare, hade två söner med sig i boet. Nu blev det trångt i den lilla tvårumslägenheten. Men barnen kom bra överens och styvmodern var snäll och tog väl hand om dem alla. Tyvärr fick de inte behålla henne mer än tre år. Trettiofem år gammal dog hon av livmoderblödningar. Morföräldrarna tog hand om de föräldralösa pojkarna.

När Kalle blivit konfirmerad lämnade han hemmet för att tjäna hos en bonde på ”Måsavägen” Då han inte varit hemma på länge gick Carl August och flickorna en kväll för se hur han hade det. Han bodde i ett rum bredvid kostallet. Där satt han och försökte läsa sin läxa för han gick i aftonskola. Han var så trött att han grät och vi tyckte det var så synd om honom att vi instämde i gråten, säger Betty.

Snart var det Ellas tur att flytta för att förtjäna sitt levebröd som piga på ett annat lantbruk.  Efter styvmoderns död blev det Betty som fick ta hand om hemmet. Hon minns fortfarande hur hon slet för att skura trägolven vita. När de andra töserna på gården ville ha henne med ut och leka, blev hon ledsen och arg, för hon hade aldrig tid. Lillasyster Anna, fars tös, hade hon inte mycket hjälp av. Hon gjorde bara det hon själv ville. Betty minns att innan hon kunde tala rent hade hon ett gott öga till de röda, granna äpplena i trädgården. Fru Concordia Alm sade till far att han fick se efter sin tös så att hon inte tog något av frukten. När far sedan skulle ut på någon av sina körslor fick hon tillsägelse att inte röra äpplena, men när far gått ut sa hon till mig: ”När par kört ska ja plocka äpplen.”

En dag kom partonen och frågade far om inte hans tös, nu gällde det Betty, skulle ha några betor i år. ”Hon kan ta ett halvt tunnland,” svarade far.  Då grät Betty. Hon visste inte hur hon skulle orka.

Kusk för två generationer Alm
Under Bettys tid på Kungsgården var det Alex Alm som var patron. Hon minns att han brukade segla över till Danmark med sin och handlare Einar Perssons lilla lustjakt. Han sade då ifrån att far skulle hämta honom vid Bäckviken. ”Du kan se efter när vi lämnar Rungsted,” brukade han säga. Far kunde sen få sitta vid hamnen och vänta till fram på småtimmarna. När det blivit extra sent kom patronen dagen efter till far med en stor cigarr och en öl. När statarna såg det sa de till varandra: ”Nu har patronen varit ute och festat.”

När Carl August började sin anställning på Kungsgården var det Jöns Jönsson Alm som innehade arrendet på gården. Han levde under åren 1829-1911. Sonen Alexander, kallad Alex, (1871-1939) efterträdde honom. När sedan tredje generation Alm skulle träda till slutade Carl August sin tjänst. Han hade köpt en gård i Oderljunga och flyttade dit 1934. Genom en ödets nyck blev han där bekant med en man, som visade sig vara en av pojkarna som var skuld till branden på Kungsgården.

Betty Ingeborg

När Betty var i 16 års åldern flyttade hon till Helsingborg där hon fått arbete i en speceriaffär. Efter tre år slutade hon sin tjänst och erbjöds då ett arbete i chefens läderaffär.  Därmed fick Betty en anställning, som hon behöll i femton år. På arbetsplatsen fanns det redan en dam som hette Betty. Därför blev ”vår Betty” kallad för sitt andra namn.  När hon sedan gifte sig fick hon också ett nytt efternamn och heter numera Ingeborg Permborg. Hennes man, John, var under många år kyrkvaktmästare i Välinge församling, som nu tillhör Helsingborgs kommun. Ingeborg deltog i hans arbete och även i syföreningar och övrig kyrklig verksamhet.

Nu bor Ingeborg Permborg på Kungshaga Servicehus i Rebbelberga, Ängelholm. När hennes brorsdotter Lena och jag kommer dit möts vi av en pigg och vital nästan 92-årig dam. Välfriserad med pastellfärgade kläder och vackra smycken visar hon oss sitt trivsamma hem och några av de många handarbeten hon gjort. Om uppväxten på Hven säger hon:

”Har jag inte fått något annat med mig hemifrån så har jag fått lära att mig arbeta.”

Hennes liv har varit rikt och gott, men hon har fått arbeta mycket. Hon berättar om familjen, kolonin som var en oas och mycket annat från sitt långa liv, men det hör inte till denna historia.

Landskrona i juli 2003.
Ett varmt tack till Ingeborg Permborg, Lena Johansson Ljungqvist, m.fl. för  all hjälp.

Publicerad:
Onsdag 15 okt, 2003, 10:25
Skribent:
Elisabeth Nilsson
Typ:
Artikel

Sök!