Dansglädje från förr i Landskronatrakten

Foto: Anton Hagman / Landskrona museum
Foto: Anton Hagman / Landskrona museum.

En sommarkväll några år efter krigsslutet satt jag i köket hos min moster och babblade på ungars vis om allt som kom för mig. Moster stod vid vasken och diskade. Hennes stora familj hade precis ätit kvällsmat och hon kunde vila lite eftersom det var lördagskväll. Ingen skulle på jobb eller i skola dagen efter, hon behövde inte göra i ordning någon matsäck. Jag satt och trallade på en populär tango som jag tyckte var omåttligt tjusig:

”Jag är så kär så kär som ingen blott kan vara Låt mej förklara det underbara Som jag förnimmer när jag för dej uti dansen…”

Då kommer Allan, 18 år och färdigklädd för kvällens dans ut i köket. Han hade sin ljusa sommarkostym på och doftade tvål och rakvatten. Han fyllde i det som fattades i tangon:

”Då öppnas sjunde himlen under stjärneglansen”.

Jag minns fortfarande den stämning av förväntan och fest som plötsligt vilade över det enkla köket. Snart dök alla småsyskonen upp och vi sprang ut till Westerlunds gavel där alla ungdomar i Brohusen och Grusan brukade samlas på lördagskvällarna innan de gav sig iväg på sina cyklar till den dansbana som de hade utvalt för kvällens begivenheter. En svärm av småungar stod och tittade längtansfullt efter dem där de cyklade uppför Hildesborgsbacken eller Smörhålebacken.

Flickornas färggranna klänningar fladdrade över sadlarna. Det var viktigt att inte sitta på kjolen, då kunde den bli skrynklig. De hade i regel två finklänningar att välja mellan, sydda hos en hemsömmerska, sällan färdigköpta. Pojkarna hade en sommarkostym som det gällde att hålla snygg så länge som möjligt – med skiftande resultat.

På sommaren var det lätt att roa sig. Zinkbaljan som var en nödvändighet i varje hem sattes in på ett ställe i lägenheten där man fick vara ifred med sin toalett, fylldes med vatten, helst varmt. Det gick inte alltid, men på sommaren stod man ut med kallt badvatten.
Rakvatten, hårvatten respektive puder och läppstift fullbordade toaletten, och så bar det iväg! 

Bewes dansorkester.
Bewes dansorkester.
Om det inte regnade för mycket eller blåste gick det som en dans att ta sig till dansbanan! Upp på cykeln med dräktjackan eller swaggern på! Pojkarnas hattar blåste inte av heller. Ett cykelgäng tog ofta hela vägen i anspråk, men det spelade inte så stor roll eftersom bilar var en okänd lyx för de allra flesta de första åren efter kriget. En snygg cykel var en statussymbol, och ville man parkera den tryggt kunde man på en del ställen lämna den till en vakt för 10 öre.

Det var en optimistisk tid. Föräldrar kunde räkna med att deras barn skulle få ett bättre liv än de själva hade haft. Sverige hade undsluppit kriget, våra industrier var i oskadat skick och kunde leverera byggmaterial till Europas raserade fabriker och bostäder. Det
behövdes arbetskraft, någon ungdomsarbetslöshet fanns inte. Lönerna var blygsamma, men det var ungdomens pretentioner på materiella ting också. Det blev inte så mycket utrymme för lyx när ett affärsbiträde hade 65 kr i månaden och en plåtslagarlärling
25 kr i veckan. Dessutom var det en självklarhet att man skulle betala för sig hemma.

En del orkestrar var speciellt populära under den här tiden. Skulle Ekvalls från Ekeby eller Jiggers från Landskrona spela kom det mycket folk. Ramonas damorkester var stora publikdragare i Karlslund. En orkester som också spelade mycket i Karlslund var
Bewes. Svängis med Ronny Svensson på klarinett och tenorsax satte swingstil på repertoaren och blev snabbt publikgunstlingar.

Rambergs orkester från Landskrona var också ett stort namn. Alla orkestrar var noga med klädseln. Musikerna hade likadana kostymer och notställen hade stiliga skyltar med orkesterns namn. Man dansade till många rytmer. Foxtrot, vals och tango. Inte så ofta hambo och schottis och polka. Det var helt ute. Så dansade föräldrarna. En bit in på femtiotalet började man bugga enligt amerikansk modell,
till och med till Snoddas Flottarkärlek tog man sig en stilla bugg: ”Haderian, hadera Doppa Snoddas i chokela´” Den sjungande bonden Bertil Boo lanserade Violer till mor som blev en stilla vals. Till och med hans succé Sången om Warszava dansade man till, vilken dansstil man nu valde…

Sjömansvalser som Harry Brandelius hade lanserat, Tangokavaljeren med Sven Olof Sandberg, lite senare med Lars Lönndahl, Min soldat med Ulla Billqvist, Du svarte Zigenare, Du gamle måne. Alla var lockande att dansa till. En dansbiljett kostade 10 öre, och det var pojkarna som fick spendera. Några ungdomar hade vevgrammofon och köpte skivor, 78-varvare som man lyssnade till och lärde sig melodiernas texter. Man samlades hemma hos en sådan lyckost, och så kunde man sjunga med under dansen på dansbanan.

Bortåt elvasnåret randades damernas tre. Spänningen stegrades med varje dans inför denna kvällens höjdpunkt. På Första damernas bjöd man den som man var kär i och ville ha följe med hem. Det låg i luften att han skulle fråga det under dansen. Lite sexigt var
det om han då fick hålla flickan under jackan. Andra damernas var lite uppmuntrande: ”inte i kväll men kanske en annan gång”.

Tredje damernas fick man som tack för att man dansat flera danser med en flicka. Pojkarna fick vara så snälla att bjuda på dansbiljetterna trots att det var flickorna som bjöd upp. Det ställdes rätt stora krav på pojkarnas kavaljerstalanger. Man skulle helst vara snyggt klädd och nykter, då var chansen stor till en tryckare kind mot kind. Såg man bra ut var det ett stort plus så klart, men fyllde man inte det måttet kunde man kompensera bristen med att dansa bra. Hade man båda talangerna var ens lycka gjord. Annars fick man trösta sig vid skjutbanan eller med kaffe och bulle vid kaffeludan eller, när allt hopp var ute, i buskaget med flaskan och dess
kroppsvarma innehåll. Allra sista chansen kunde vara en teddybjörnsvinst i tombolaståndet som man förärade den flicka som man förgäves beundrade.

Gymnastik på dansbanan Grönadal i SLU:s gymnastikförenings arrangemang.
Gymnastik på dansbanan Grönadal i SLU:s gymnastikförenings arrangemang.
Foto: Erik Larsson, Glumslöv / Landskrona museum


De som tillhandahöll dessa sommarens nöjen var i regel idrottsföreningar, hembygdsföreningar och skytteföreningar. Politiska ungdomsrörelser som SSU och SLU hade också dansbanor och dansställen. SSU hade Folkets Husdansbanor i nästan alla samhällen och SLU hade Rönnehäll vid Tågarp. Många dansbanor var i gång hela sommaren, till exempel Karlslund, Grönadal i Vallåkra, Dalsläntan i Gantofta, Grandalen i Tågarp, Dösjebro, Anarp, Klöva Hallar, Torp i Teckomatorp, Haga i Påarp, Kågerödslund. Några, bland andra Dalbylund i Gantofta, hade dans bara på vintern. Vissa ställen hade dans både sommar och vinter, till exempel Grönadal, då man drog in i bygdegården när det började bli kallt.

Det hände också att någon bonde upplät en äng åt en förening som ville ordna en sommarfest för att få in lite pengar till sin  verksamhet. Så var det i Hildesborg och på Rönneberga backar. Greve Bonde på Örenäs stod ibland för sommarfester på Ålabodarna,
och då kunde sådana storheter som Zarah Leander och Ulla Billqvist uppträda ”live”.

Tre Gisters med fruar. Från vänster: Erik Hansson (Lille Erik) med Tyra, Karl Nilsson med Irma, och Erik
Tre Gisters med fruar. Från vänster: Erik Hansson (Lille Erik) med Tyra, Karl Nilsson med Irma, och Erik "Smörhålan" Hansson (Store Erik) med Ebba.
Foto: Landskrona museum.


Artistuppträdanden förekom ganska ofta, och akrobatgrupper var minst lika populära som sångare och musiker. Det var ofta unga män från orten, och några blev mycket skickliga. En grupp hette Tre Gisters. De pojkarna, av vilka en kom från Smörhålan, uppträdde tidvis på Gröna Lund i Stockholm. Gymnos och Levanitruppen uppträdde också ofta. En bild av den tidens oskuldsfulla nöjesliv gav en sångerska som hette Carin Svensson. Hon turnerade i landsorten med att sjunga skillingtryck och skånska visor!

När jag själv sedan växte upp och fick gå ut och dansa var jag en ganska trogen gäst i Grönadal. Vi var inte lika många då, men vi cyklade lika frimodigt den rätt långa sträckan dit och hem. Cykeln var fortfarande det dominerande färdmedlet, även om det började
komma en och annan PV eller Cheva. När det hade gått några år in på femtiotalet drog en annan musikstil in i ungdomskulturen. Den var amerikanskinfluerad och mycket elegant. Nu dansade ungdomen hellre på Strand än på utedansbanor och Domnivet blev våra
husgudar.

Populära damorkestern Ramona. Med saxofon Alfhild Örtegren, dragspel Thea Falk, trumpet Edith Ewerlöf och med noter i handen sångerskan Vivi. Känner någon till Vivis efternamn?
Populära damorkestern Ramona. Med saxofon Alfhild Örtegren, dragspel Thea Falk, trumpet Edith Ewerlöf och med noter i handen sångerskan Vivi. Känner någon till Vivis efternamn?
Foto: Atelier Heijler / Landskrona museum.

Publicerad:
Onsdag 30 sep, 2009, 08:40
Skribent:
Eiwor Richard
Typ:
Artikel
Taggar:

Sök!