De rodde för Sverige och Hven

Den Svenska flottan brukar årligen besöka andra nationer för att representera Sverige. Samtidigt är resorna ett led i de ombordvarandes utbildning.

År 1909, alltså för nästan 100 år sedan, gjorde pansarbåten Oscar II en resa till Skottland. Fartyget besökte den stora flottbasen i Rosyth. Oscar II var svenska kustflottans flaggskepp med plats för 335 man inklusive dess högste befälhavare med stab. Bestyckningen bestod av två kanoner i enkeltorn och åtta i dubbeltorn. Deplacementet var som störst 4.500 ton.

Roddtävlingen
Under örlogsbesöket skulle de svenska och brittiska kadetterna mötas i ädel roddtävlan. Ombord på Oscar II fanns några värnpliktiga sjömän som var hemmahörande på ön Hven. De hade rott i små jollar sedan de var barn och ville bra gärna vara med i tävlingen för att mäta sina krafter med kadetternas. En av båtarna var lite sämre än de andra, den såg lite skranglig ut, och den låg kvar sedan de andra hade blivit bemannade. Flottisterna från Hven fick tillstånd att använda den båten och deltaga i rodden utom tävlan. Varje roddarlag bestod av sju man.
I hvenlaget var sex man födda på ön och den sjunde blev ingift där. När den ädla kampen började tog alla i för kung och fosterland. Hvenborna visade genast att de visste hur åror skall användas. När de kom i mål var de andra båtarna långt efter och totalt utklassade.

Oscar II och kadetterna fick stora fina pokaler i pris. Hvenlaget, som kom först i mål, blev inte heller lottlösa. De fick var sin liten silverbägare med inskriptionen: För vackert utförd båttjenst Oscar II 1909. Dessutom, och det kanske uppskattades mest, fick de under sin återstående tjänstgöringstid en extra öl till maten.

Hur gick det sen?
Snart var exercistiden över för "våra" sju flottister och resten av livet började. Här följer i mycket korta drag en skildring om hur den yttre ramen av deras liv sedan formades.

Sex av männen gifte sig och bildade familj. Fem av dem blev sin hemö trogna, bosatte sig där och blev skeppare på skutor hemmahörande på Hven. Skutflottan på Hven var under första hälften av förra seklet en av de största i Sverige.

Äldst av "våra roddare" var Wilhelm Andersson, Tuna by. Han var liksom Karl Lindahl född 1887. De andra fem föddes 1888. Wilhelm, en stor och urstark man, seglade på olika skutor innan han blev skeppare på skonaren Nora. När han tröttnade på livet till sjöss och samlat en liten slant för kommande dagar, sålde han sin skuta och stannade hemma på Hven. Flera husägare, bl.a. Lyttkens, hade god hjälp i sina trädgårdar av den starke karlen. Wilhelm blev 71 år. När skonaren Nora, tillsammans med tremastskonaren Tuna, 1968 såldes från Hven, var det slut på öns en gång så stolta skutflotta.

"Bonnapågen" Gotthard Rasmusson blev sjöman och flyttade till Kyrkbacken. Gotthard var skeppare på skonaren Aina under några år. Därefter var han anställd på Kyrkbackens Handelsförenings motorbåt Ring, som fraktade hem varor från Landskrona. Dessutom fiskade han lite. Han var en lugn man som tog saker och ting med ro. Sitt yrkesverksamma liv avslutade han som hamnfogde vid Kyrkbackens hamn. När han år 1975 lämnade detta liv var alla "våra roddare" borta.

Gottfrid Pettersson växte upp i Tuna by där hans far hade ett bageri och en diversehandel. Efter sina läroår på hvenskutorna blev han skeppare på skonarna Ally och Äran. På 30-talet slutade han med skutlivet och blev föreståndare för Kyrkbackens Handelsförening. Där råkade han ut för en olycka. Han fick en flisa i ena ögat, som blev så skadat att det inte gick att rädda. Gottfrid var en kolerisk, fyllig man, som på sin fritid trivdes med att plantera, beskära och ympa fruktträd "haven". Han bodde vid Kyrkbacken och där avled han hastigt 1945.

Fjorton år och kapten
Den djärvaste av "våra roddare" var Werther Wennerberg. Han var bara en pojke då han följde med sin far, Samuel, först på jakten Amy och sedan på galeasen Ingeborg. Vid ett tillfälle då Samuel var upptagen, överlät han åt Werther att segla Amy, som var lastad, från Hven till Köpenhamn för att lossa lasten. De var två man ombord och Werther var fjorton år. I Köpenhamn frågade tullen efter "kaptainen". "Det är jag," svarade Werther. "Det har gått hurtigt för dem," var tullarens gensvar.

Werther blev sedan skeppare på galeasen Saga, skonaren Nanna, och tremastskonaren Saga som byggdes i Simrishamn. Saga kom till Hven 1921, hade sex mans besättning och seglade även under andra världskriget. Mest med trä från Norrland till Tyskland och Danmark. Som upplast var styckegods vanligast.

Werther bodde bara ett stenkast från föräldrahemmet vid Kyrkbacken. På somrarna brukade skepparna ta med sina familjer på en och annan resa. Vanligen till Danmark där skutorna ofta lossade trä. Så gjorde också Werther. När hela familjen var med fick sonen Erik dela koj med kocken. En gång när familjen gick en tur i "byen" träffade de på en glassvagn. Alla fick var sin isbägare, det var något alldeles extra för ett hvenbarn. Följande dag var yngsta dottern Greta försvunnen. Hon var bara några år gammal och oron blev stor. Alla letade. Hon hade väl inte fallit i sjön. Nej det hade hon inte. Hon hade sökt upp mannen med glassvagnen för att köpa "kallt i en kopp".

År 1951 blev Werther inlagd på sjukhus efter ett benbrott och fick överlämna befälet på Saga till styrmannen. På resa från Helsingborg till Tyskland blev Saga påseglad av en engelsk båt och förliste. Hon bärgades och fördes till Landskrona, men var för skadad för att kunna repareras. Skutfarten fick uppleva en kort blomstring efter kriget men sedan gick det allt sämre. Skutorna var för små och ersattes av större båtar och långtradare. Werther tänkte ett tag bilda ett rederi och köpa ett större fartyg, men skrinlade planerna och stannade på landbacken. Werther blev 76 år.

Emil Nilsson, eller Ola Nils Emil, som han kallades, var ogift och bodde hela livet vid Hakens fyrplats. Tidvis var han skeppare på den delvis bruksägda jakten Constanse. För övrigt arbetade han vid tegelbruket. Han avled 1965.

Av "våra" sju roddare återstår de två som inte blev skeppare. En av dem hette Ernst Johannesson. Han var sjöman, född vid Kyrkbacken, men redan 1910 emigrerade han till USA. Till det stora landet i väster reste även Ernsts fästmö, Nanny. Paret återkom till Hven 1915 för att gifta sig i kretsen av sin släkt. Sedan de haft ett ståtligt bröllop med tärnor och marskalkar, återvände de till USA, där de bosatte sig i Boston. Under hela livet uppehöll de kontakten med sin släkt genom brev och besök hos varandra. Efter deras bortgång fortsätter deras efterlevande att besöka föräldrarnas gamla land och ö. Ernst avled 1964.

Den ende i roddarlaget som inte var hvenbo hette Karl Lindahl och var från Örja. Hans bror Henning uppfann bl.a.konservöppnaren Röda Clara och startade fabriken, Lindahls mekaniska AB i Asmundtorp. Karl tog värvning i Karlskrona och utbildade sig där till sjöingenjör. Med tiden blev han underofficer. Han var gift med en skepparedotter från Kyrkbacken, där han lät bygga ett fritidshus. De två roddarkamraterna Karl och Gotthard var svågrar. Karl Lindahl avled 1958 i Landskrona. Hans grav finns på Hven, där sex av de sju deltagarna i roddtävlingen i Rosyth 1909 nu har sin viloplats. 

Publicerad:
Tisdag 7 jun, 2005, 15:40
Skribent:
Elisabeth Nilsson
Typ:
Artikel

Sök!