En dagbok berättar om skoltid och vänskap

Av en slump hittade jag för en tid sedan i mina gömmor en liten blå anteckningsbok, tätskriven från pärm till pärm med stålpenna doppad i bläck. Det är min dagbok från åren 1946-47, mitt sista år vid Landskrona Högre Allmänna läroverk. Jag hade kallat den lilla anteckningsboken "FARVÄL TILL SKOLAN". Inte anade jag då, att jag som lärare skulle tillbringa alla mina yrkesverksamma år i skolan.

När jag läser igenom boken märker jag hur oerhört skolan förändrats under de här åren. Då följde det ena skriftliga provet på det andra. Vi hade 36 undervisningstimmar i veckan och dessutom ett par extra lektioner i teckning klockan 18 varje fredagskväll (!) för dem som var intresserade av teckning. Det var jag i högsta grad. Sex dagar i veckan gick vi i skolan och hade läxor till varje dag. Till måndagar hade vi bara en läxa, i historia. Men till de andra dagarna - Hu! Till tisdagar var det läxa i fysik, engelska, historia och modersmål, onsdagar var det geografi, matematik, kemi, engelska och biologi. Fem olika ämnen! Vad vi läste läxor! I synnerhet biologiläxan, där vår stränge biologilärare Granqvist, som vi både fruktade och älskade, menade att vi skulle kunna allt.
- Ni ska kunna rabbla det i sömnen, sa han, om jag frågar på de 24 klasserna i Linnés sexualsystem eller något annat inom botaniken. Och jag tror att alla kunde det!
- Monandria, diandria, triandria, tetrandria, pentandria osv. rabblade man i sömnen!

Till de övriga dagarna hade vi lika mycket läxor. Men lärarna var inte omöjliga. Om vi talade om för dem, att vi hade väldigt mycket läxa i ett ämne kunde det hända att vi slapp läxa i ett annat. Vi hade fyra lektioner på lördagarna, så vi var fria efter klockan 13.00.

1946 var det vackra stora läroverket med sin inskription över stora dörren "VAREN SVENSKE" helt överbelagt med elever. Numera är skolan grundskola, men orden står kvar inhugget i sten än idag trots vårt mångkulturella samhälle. På 1940-talet fick inte alla klasserna plats i skolbyggnaden. Min klass var förlagd till församlingshemmet. Detta betydde, att våra lärare under rasterna fick rusa bort till församlingshemmet till oss. Men detta låg på den tiden endast ett stenkast från läroverket. Man sneddade över Saluhallstorget och så var man där. Det var skytteltrafik för oss elever också. Varje morgon var det morgonbön i läroverkets aula, högst upp, fjärde våningen. Det gällde att inte missa morgonbönen. En vaktmästare eller lärare stod vid skolans ytterdörr och skrev upp dem, som råkade komma för sent. Stackars den som "lyckades" få tre uppskrivningar under en termin! Fysik och kemi hade vi i särskilt inredda salar i läroverksbyggnaden, likaså biologi. Biologisalen låg precis under takåsen, på femte våningen. Det var att springa fram och tillbaka under rasterna mellan församlingshemmet och läroverkets olika salar. Det var inte tal om att komma för sent. Gymnastik hade vi flickor i flickskolan, som låg vid andra sidan Saluhallstorget. Jag vill minnas att pojkarna hade gymnastik i en lokal på Husarkasernen. Det var ganska långt dit. Trots allt spring upplevde vi aldrig tiden som stressig. Livet skulle vara så. Vi gick i skolan, läste läxor och vi hann med en del annat också.

Min allra första dag i läroverket blev jag bekant med en flicka, som blev min vän för livet. Vi kom att sitta bredvid varandra hela skoltiden. Vi var inte släkt, men hade samma efternamn och hamnade då intill varandra alltid eftersom eleverna satt i bokstavsordning. Hon hette Elsa Olsson. Hennes föräldrar, Ida och Alfred Olsson, hade en gård ett par mil utanför Landskrona i Värmö, Billeberga. Varje skoldag fick hon först cykla några km till Billeberga station och sen ta tåget in till stan och från Landskrona järnvägsstation promenera till läroverket. En prestation om man betänker hur oerhört kalla vintrar och i synnerhet vintermorgnar vi hade på 1940-talet. Själv hade jag bara ett par kvarter till skolan. Jag bodde på Viktoriagatan och cyklade till skolan på ett par minuter. Elsa och jag blev som parhästar, vi höll ihop i vått och torrt.

Nu till min gamla dagbok. Den handlar nämligen lika mycket om Elsas och min vänskap som om skolan. I denna artikel kommer jag att citera delar ur denna dagbok. Alla mina dagboksanteckningar är skrivna med kursiv stil.

I början av september 1946 har jag skrivit:
Nu har vi gått i skolan ett par veckor och vi har redan haft tre prov. Vi har bl. a. skrivit svenska. Ämnet jag skrev var "Naturen och personerna på en ort, som jag besökt under den gångna sommaren."
Dagboken förtäljer sedan att min uppsats var så bra, att "fröken" Rommelöv läste upp den för klassen och att jag fick högsta betyg på den. Det var säkert en glad och lycklig flicka, som den dagen skyndade hem till sin mor och far på sin cykel. Så fortsätter dagboken:
Elsas uppsats var också bra, så hon låg inte långt efter.
Elsa och jag var två helt normalbegåvade elever. Ibland lyckades vi jättebra på skrivningarna, andra gånger var det rena katastrofen. Dagboken fortsätter:
Och så har vi skrivit engelska. Elsa och jag hade samma betyg, men vi skrev inget vidare bra.
Man satt i skrivsalen i läroverksbyggnaden och skrev. Inte bara Elsa och jag utan alla i klassen var oerhört betygfixerade. Man visste precis vad den andre hade och det var inte bra varken att vara för bra eller för dålig.

Dagboken fortsätter:
Igår när vi slutat skolan följde Elsa med mig hem och vi tränade inför matteprovet genom att räkna om "gamla tal" till klockan 6 på kvällen. Sen gick vi på bio. När vi kom hem efter bion räknade vi igen och pratade tills klockan blev två på natten. Elsa låg över hos oss. Och idag har vi skrivit matematik. Både Elsa och jag fick fyra rätt var. Vi fick bara B+. Det får jag säga var dåligt av oss, så mycket som vi tränat.
Nu när jag läser om dagboken snart 60 år senare har jag full förståelse för det dåliga matteresultatet. Vem är klar i huvudet efter en sådan pärs! Samtidigt minns jag leende alla dessa övernattningar än hos Elsa än hos mig. Både Elsa och jag hade egna rum, en stor lyx då. Men mitt rum var familjens finrum. Jag sov i en bäddsoffa. När Elsa övernattade bars det in en smal extrasäng till henne. I den stora bondgården, som var Elsas hem hade hon ett "riktigt" eget rum med en bred gammeldags säng, ett klädskåp och eget skrivbord framför fönstret. Mer fick inte plats i hennes lilla rum. Där låg vi båda i samma säng, men med var sin kudde och var sitt täcke. Det var inte på något sätt märkvärdigt. Vi kunde ligga och prata halva nätterna, kanske mest om förälskelser, så som unga flickor brukar. Både hemma hos Elsa och hemma hos mig fick vi tvätta oss i köket, bara kallt vatten fanns. Och på båda ställena fanns bara utedass.

Några dagar senare förtäljer dagboken, att jag målat en tavla med höstackar på. Jag var lycklig ägare av oljefärger och "gjorde en tavla" lite då och då. Denna tavla har jag nu inte något som helst minne av, men jag minns andra höstackar med ett lyckligt leende. Jag fick vara med om höskörden i Elsas föräldrahem. Jag minns hur knallröd jag var om kinder och näsa efter en strålande solskensdag och hur riven jag var över armarna efter att ha tagit "famn på famn" av det stickiga höet. Och känslan när höet var inbärgat på logen och Elsa och jag klättrade upp under takåsen, för att sedan slänga oss ut i luften och skrattande och hisnande hamna ovanpå det mjuka höet. Det var inte många stadsflickor som fick uppleva detta. Och alls inga nutida barn. Vidare i dagboken:
Vi kom för sent till fysiklaborationen, så vår fysiklärare Wennerberg tänkte skriva upp oss, men så hade ordningsvakten glömt klassboken i församlingshemmet, så han kunde inte.
Jag tror att det skickades brev hem efter tre uppskrivningar, men är inte säker på det.
Vår gymnastiklärarinna har lärt oss nya rörelser, så jag är rent "vingabröten".
Det här året hade vi fått en kvinnlig gymnastiklärare. De tidigare åren hade vi haft en man, kapten Clerk, och han hade exercerat med oss som om vi vore beväringar. Vidare:
Nu måste jag skynda mig. Klockan är snart sex och klockan sex ska jag vara på teckningslektionen i skolan. Och vi som har så lång läxa i tyska, som jag inte har börjat på än. Och så har det gått en maska på strumpan, som jag måste maska upp först.
Det var före strumpbyxornas tid och silkesstrumpornas och bomullsstrumpornas tid var förbi. Vi hade börjat använda nylonstrumpor, uttalades "naj´lonstrumpor". Dessa knäpptes fast vid en höfthållare med strumpeband och hölls på så sätt uppe. När det "gick en maska" använde man en slags mycket tunn virknål, som man försiktigt maskade upp maskan med, för att sedan så osynligt som möjligt fästa den med nål och tråd och det tog tid.

I slutet av oktober betalade vi terminsavgiften. Eleverna fick betala efter föräldrarnas inkomster. Några betalade mer, andra mindre. Det fanns också en och annan frielev. Klassföreståndaren adjunkt Andersén kasserade in pengarna inför hela klassen, hon satt i katedern, ropade upp ens namn och avgiften man skulle betala. Så fick man gå fram till henne och lämna pengarna. Den mest vanliga terminsavgiften var 30 eller 45 kronor.

En dag i november har jag lämnat det blåa bläcket och skriver med svart tusch i stället:
Vilken svart dag! Elsa och jag har haft en sån otur. För det första MORGONBÖNEN. Rektorn kom upp på läktaren där vi satt. Läroverket hade en stor aula, längst bak i aulan fanns en läktare, som även den var fylld av elever varje morgon. Rektorn kontrollerade om vi hade psalmböcker med oss. Och både Elsa och jag hade glömt dem hemma. Vi blev uppskrivna! Så till tyska skrivningen. Vi fick tillbaks den idag. Hela klassen hade underkänt utom två som hade B. Två i klassen hade Bc och resten C. Och Elsa hade glömt sin terminsavgift hemma. Hon är så pessimistisk just nu. Hon tror att vi får B i ordning för psalmböckernas skull.
Ack ja, så stora bekymmer, inte fick två snälla, fogliga och flitiga flickor något annat än stort A i ordning. Dagarna gick. Det blev Mårtenslov. När vi var tillbaka i skolan igen blev det skolteater. Och så blev vi "stuckna" för att se om vi behöver vaccineras mot tuberkulos.

Man hade uppsatsskrivning lite då och då. Svenska skrivning kallade vi det. Vi satt då i skolans skrivsal från det vi började på morgonen till klockan 13.15. Man hade flera ämnen att välja mellan. Först skrev man en "kladd" och sen fick man skriva in den med bläck. Det gällde att se upp så att man inte skrev fel. Vi levde nämligen i en brytningstid då man inte längre skulle använda de äldre verbformerna äro, voro, fingo, gingo m.fl. utan i stället orden är, var, fick, gick mm. Ämnena den här dagen var:
1. Saul, David och Salomo - tre konungagestalter i Israel
2. Esaias Tegnér
3. Gustav Vasas storverk
4. Musklerna och deras vård
5. En fysiklaboration
6. Hur jag brukar tillbringa min söndag och hur jag borde tillbringa den
7. Nyttan och nöjet av att kunna ett främmande språk

Jag skrev nr 1, och satt och våndades så innan jag kom igång med att skriva. Jag hade läst på om profeten Elia före skrivningen och hade hoppats att vi skulle få skriva om honom. Ibland tittade jag på Elsa. Hon skrev så att pennan glödde. Elsa hade chansat på Gustav Vasa och läst på om honom. Hon skrev så mycket att hon fick låna ett extra papper när hon skrivit slut sina egna.
På den här tiden fick vi ingenting gratis i skolan. Vi gick till Gottfrid Anderssons cigarraffär på Borgmästargatan och gjorde våra inköp av papper, bläck, stålpennor, blyertspennor mm.

Den 19 november 1946 SNÖAR det i Landskrona. Den dagen fick vi tillbaka våra skrivningar i engelska. Elsa och jag hade slagit vad om 5 öre. Den som var bäst skulle få femöringen. Den här gången var det Elsa som vann. Snart lackade det mot jul.
Elsa bodde över söndagen hemma hos oss. Vi var och såg på julskyltningen. I ett fönster låg ett stort grishuvud med ett äpple i munnen. Det var mycket folk ute. Vi gick på Ströget. Elsa och jag hade snofsat upp oss. Jag hade min svarta hatt och så hade min mor låtit färga min ljusgröna kappa mörkgrön. Den blev jättesnygg.
Det gällde att ta vara på det man hade. Den svarta hatten hade jag "ärvt" efter en elva år äldre syster, som var gift i Stockholm. Den ljusgröna kappan med modern sjalkrage var min konfirmationskappa. Det togs verkligen tillvara på den tiden. Jag läser vidare i dagboken:
I biologin dissekerade vi för en tid sedan en katt! Det var vår biologilärare Granvik, som dissekerade den och vi elever såg bara på. En av pojkarna i klassen hade fångat en vildkatt och Granvik tog livet av den. Vi fick se precis hur den såg ut inuti. Men en av pojkarna och en av flickorna fick gå ut. De höll på att svimma. Katten var full av binnikemask.

Vårterminen 1947 började och det var is på vallgraven. Vi brukade åka runt Citadellet. Skridskorna vi hade kallades "spisarör". Man spände fast lösa skridskor med remmar runt pjäxorna. De trilskades ofta och ramlade av mitt i ett fint åk. Men vi visste inte av något annat och återkom hem glada och rödkindade, men med blåfrusna fingrar och tår.

Tisdagen den 4 februari 1947 skriver jag i dagboken:
Vi var fria efter klockan 11 idag, för prins Gustaf Adolf ska begravas.
Det var vår nuvarande kungs far. Flygplanet han var med störtade vid Köpenhamns flygplats Kastrup den 26 januari. 22 döda. Den dagen hade vi barnkalas hemma. Min lillasyster Lilian fyllde år. Mor och far och alla flickorna samlades förfärade framför radion och lyssnade. Vi blev alltså fria från skolan på eftermiddagen på hans begravningsdag. Men… dagboken förtäljer, att några dagar senare blev vi inte fria fastän värmesystemet "pajat" på skolan. Det var +12 grader inomhus och vi skrev svenska från klockan 8 till 13.15. Ämnen:
1. En av Jesu liknelser
2. Redogör för en dikt av Viktor Rydberg
3. Vad har Gustaf III uträttat för Sverige
4. Några naturligt geografiska områden i Sverige
5. De endokrina körtlarna och deras funktioner
6. Några cellulosaindustrier
7. Praktiska och hygieniska anordningar i moderna bostadshus
8. Biografen - ett nutidsnöje på gott och ont
9. Fördelar och nackdelar med en sträng vinter i Skåne

Vi satt huttrande och försökte skriva med kappa, mössa och vantar på oss. Hemstickade yllepåsvantar på händerna! Vad vi hade på benen minns jag inte, men inte var det långbyxor. Alla flickor hade kjol. Inte ens i ett uppvärmt och bekvämt rum skulle jag idag kunna skriva en uppsats om "endokrina körtlar".
Tre dagar senare står det: Jag är sjuk. Jag är väldigt hes. Ja, var det att undra på!

Det var en sträng vinter det här året med massor av snö. I mars 1947 skriver jag:
Här är så mycket snö. Det har varit snöoväder och tågen kom inte fram. Vi har skrivit matematik idag, men sex stycken, som kommer med tåg till skolan kom inte fram, så de kunde inte vara med. Elsa bodde hos oss, så hon var med.

Tiden gick och det blev maj månad Då blev det realskrivningar både i svenska, engelska, tyska och matematik. Alla hade skolmössor då och nu var tiden inne för att brodera på skolmössan. I dagboken står det:
Vi har broderat på våra skolmössor. Jag ritade en balansvåg på min mössa. Över vågen skrev jag "up or down?" Sedan broderade jag det uppritade med stjälkstygn. Elsa ritade en ostfälla med en ostbit i och en mus som tittar på den. Under detta skrev hon ´Skall jag ta den?´ Sedan gjorde hon precis som vi andra, fyllde i med stjälkstygn. Bland alla skojiga mössor fanns det en där det stod "Den som lever får C."

Så kom det muntliga förhöret då klassen delades upp i grupper med sex elever i varje grupp, för att förhöras i olika ämnen.
Realexamensdagen. Vi började kl. 9.10. Alla var finklädda. Flickorna i nya vita klänningar och moderna kilklackskor med korksula. Min grupp hade först fysik. Vi hade ganska många censorer, som hörde på. När det inte var någon censor i klassrummet pratade lärarna med oss om annat. Vår fysiklärare Vennerberg frågade oss vad vi ville bli. Han hör ganska dåligt och Bosse sa tre gånger att han ville bli stamflygare Då frågade Vennerberg till slut vad han menade med dammsugare! Elsa och jag har bestämt att vi ska försöka komma in på Seminariet. Så blev det förhör i biologi. Det ämnet var vi räddast för. Vår lärare Granvik kom in, pekade på Bertil och sa: - Vad menas med äggets befruktning? Själv hade jag nog blivit stum, men Bertil klarade det. När censorn gått började Granvik tala om annat. Han frågade oss bl.a. hur man tillagar en god löksill? Det var det ingen som kunde svara på. - Det måste ni kunna, sa han.
Inte hade vi lärt oss något om överlevnad. Det var nog en hel del i klassen som inte ens kunde skala potatis. Dagboken fortsätter:
Klockan 4 på eftermiddagen var alla förhören slut. Då fick vi reda på att alla 42 hade klarat sig. Vi fick gå in på lärarrummet ta i hand och tacka alla lärarna. Det var första gången i mitt liv jag var inne i ett lärarrum. Sedan störtade vi ut genom skolans finingång. Utanför stod fullt med folk. Mor och far och syskon, vänner och bekanta. De hade blombuketter med sig som de hängde om halsen på oss. Sen åkte Elsa och jag i deras bil till fotografen. Och klockan 7 på kvällen fotograferades alla vi, som tagit realen, utanför skolan. Därefter promenerade vi till Strandpaviljongen. Där var det beställt festmiddag till oss och till några av lärarna. Knut höll tal till vår klassföreståndare. Det gjorde han bra. Till middagen fick vi först tre små smörgåsar. Sen fick vi var sin biff med grönsaker och potatis till. Efter fick vi glass Vi fick var sitt glas vin till maten. Vinet smakade inte gott.

Den här tösen hade aldrig druckit vin tidigare. Tänk, vad allt var olikt mot nutid! Desserten glass var det finaste man kunde få eftersom frys ännu inte fanns i varje hushåll.

Dagboken fortsätter:
Hela kalaset kostade 12 kronor och 50 öre.
Vi var på Strandpaviljongen framtill klockan 11 på kvällen. Vi dansade och hade roligt. Efter det tog vår klass tre taxibilar hem till Gunnar.

Gunnar Gustafsson var son till en folkskollärare och bodde i Håkantorp, så det var en bra bit dit.
Vi fortsatte festen hemma hos honom. Klockan halv 4 på morgonen bjöd hans mor på kaffe och smörgåsar. Alla stannade hemma hos Gunnar till klockan halv 7 på morgonen, för då gick första bussen till stan. Elsa följde med mig hem. Alla var jättetrötta och väldigt sömniga. När vi kom till stan gick nog de flesta hem och la sig. Men Elsa och jag gick hem till mig och hämtade våra badkläder och sen gick vi till Halvmånen och badade. Jag hoppas att det blir fler hippor, för detta var det roligaste jag varit med om.

Här slutar dagboken. Hur gick det sen? Jo, de båda flickorna Olsson fortsatte sitt idoga arbete vid Landskrona Seminarium. Numera kallas det lärarhögskola och den är förlagd till Malmö. Vi satt bredvid varandra även där, för även på Seminariet placerades eleverna i bokstavsordning. Elsa förblev Skåne trogen. Flickan från bondgården i Värmö, Billeberga, gifte sig med en lantbrukare, Stig Molin, i Arrarp, Tågarp. Själv flyttade jag till Småland. Men vänskapen mellan Elsa och mig har hållit genom åren. Elsa dog 2002 i cancer. Då hade hon varit lärare i Asmundtorp i många, många år.

Publicerad:
Torsdag 15 apr, 2004, 08:54
Skribent:
Ulla Olsson Pramler
Typ:
Artikel

Sök!