En gäst ifrån den stora oroliga världen

År 1938 inköptes Örenäs gård vid Ålabodsvägen av grevinnan Elsa Hamilton. Hon hade tidigare innehaft Barsebäcks gods men var uppväxt på Hildesborg och född Wachtmeister. När hon flyttade, tog hon med sig en av sina mest betrodda arbetare, Oskar Röman, som sedan skötte gården med hjälp av en djurskötare och en lantarbetare och så småningom också av sin son Nisse. En av Oskars döttrar, Olga, började 1940 som hjälpreda åt grevinnan. Hon var då bara 14 år, och detta var hennes första arbete. Olga var inte ensam i hushållet. Grevinnan hade också betjänt, kokerska och kammarjungfru. Det blev en stab på fyra personer. Kokerskan och kammarjungfrun bodde i själva corps de logiet och betjänten i ett litet hus vid den ena gårdslängan. Alla var ogifta, och kammarjungfrun Syster och betjänten Erik hade tjänat grevinnan i många år. Betjänten var också chaufför och trädgårdsmästare. Han skjutsade grevinnan i hennes Mercedes när hon skulle handla och när hon skulle på besök eller fest. Det fanns affärer både i Ålabodarna och i Glumslöv, men hon handlade bara hos Hedströms i Helsingborg. Grevinnan var snäll och generös och lät också tjänstefolket få glädje av bilen, som ju var en verklig lyxföreteelse vid denna tid. Det var ju krig, bensinransonering och gengasdrift. En jul åkte alla fyra till Helsingborg och tittade på julskyltningen och avslutade utfärden med att gå på Fahlmans konditori och dricka kaffe.

Om somrarna fick Olga hjälpa till i trädgården tillsammans med grevinnans systerdotter Harriet Bennet. Man odlade de vanliga grönsakerna och även hallon och jordgubbar. Så fanns det många gamla äppleträd, som inte bar så mycket frukt längre.Det fanns en fruktkällare som man förvarade den i så att man kunde äta äpplen hela vintern. Apelsiner och annan importerad frukt var ju rariteter under dessa krigsår, så vinteräpplena uppskattades verkligen. Grevinnan njöt av att arbeta i sin trädgård. Den var inte särskilt märkvärdig, mest gräsmatta och ganska mycket ogräs, men en underbar plats att vara på i denna oroliga tid. Betjänten/trädgårdsmästaren kunde inte vara på plats långa stunder i taget. Om han inte skulle skjutsa grevinnan, skulle han uppklädd i vit kavaj, vit skjorta och svart fluga duka och servera vid alla måltider inklusive te- och kaffepauser oavsett om grevinnan var ensam eller hade gäster. Grevinnan var van vid det , säger Olga.

In i detta lugna hörn av världen drog ibland en storvuxen gråhårig kvinna. Betjänten hämtade henne vid tåget med Mercedesen. Hon hette Amelie Posse och var bekant med grevinnan Hamilton sedan länge. Amelie hade tillbringat det mesta av sin barndom på Maryhill, det lilla villalika slott ovanför Ålabodarna som revs 1918, sedan det praktfulla Örenäs slott byggts alldeles intill. Hon var nu i femtioårsåldern och hade tillbringat många år i Italien och Tjeckoslovakien. I mars 1939 hade hon i sista ögonblicket tagit sig tillbaka till Sverige efter Tysklands annektering av hela Tjeckoslovakien. Hon hade då fått tillbaka sitt svenska medborgarskap. Äktenskapet med den tjeckiske konstnären Oki Brazda hade upplösts för att skydda båda makarna. Brazda var nära vän med Tjeckoslovakiens störtade president och ville vara kvar i sitt fosterland så länge det var möjligt. Amelie hade både som journalist och privatperson gjort sig känd som en glödande antinazist och var uppmärksammad av Gestapo. Ännu under sin sista tid i Tjeckoslovakien hade hon hjälpt judiska flyktingar ur landet, och i Sverige fortsatte hon denna verksamhet. Hon hade ett oerhört stort kontaktnät och kände eller var god vän med mängder av tongivande personer i alla läger Hon var fullständigt orädd och av naturen spontan och optimistisk.

Tisdagen den nionde april 1940, samma dag som Danmark ockuperades och Norge anfölls av Tyskland, bildade Amelie Posse tillsammans med några likasinnade den så kallade Tisdagsklubben. Den hade ingen medlemsmatrikel, ingen skriftlig korrespondens, ingen styrelse. All verksamhet skedde informellt, alla överenskommelser gjordes muntligt. Det enda som var bestämt var möteslokalen i Årsta utanför Stockholm och mötesdagen, varje tisdag. Trots detta fick Tisdagsklubben allt fler medlemmar, möteslokalen räckte ofta inte till så man fick placera folk i intilliggande rum. Medlemskontrollen var rigorös. Bara pålitliga antinazister fick tillträde. Verksamheten var långt ifrån riskfri. Under de första åren av andra världskriget var tyskarna framgångsrika. Sverige var kringränt. Danmark och Norge var ockuperade av Tyskland. Finland var i en påtvingad allians med Tyskland. Nazismen var på frammarsch i Sverige, inte minst inom polisen och försvaret. Dessutom var den dåvarande samlingsregeringen mycket flat gentemot Tyskland. Censur av tyskkritiska tidningar och transitering av tyska trupper genom det neutrala Sverige var det vanliga under dessa år.

Men Tisdagsklubben höll oförtrutet sina möten under hela kriget, och Amelie Posse var dess förgrundsgestalt, kallad "Klubbens moder". Det gällde att skapa ett rikstäckande nätverk som skulle bli en motståndsrörelse och träda i verksamhet om Sverige blev ockuperat. Myndigheterna, inklusive regeringen, var mycket misstänksamma. Amelies telefon avlyssnades nästan alltid, och hon beskylldes för att spionera för Storbritanniens räkning.

Amelie Posse var trots sin vitala utstrålning ingen frisk person. Hon hade ganska svåra hjärtproblem som förvärrades av hennes intensiva arbete, inte bara med Tisdagsklubben utan också med att hjälpa mängder av flyktingar som sökte skydd hos motsträviga svenska immigrationsmyndigheter. Dessutom skrev hon under dessa år färdigt två böcker, den ena om sin tid i Tjeckoslovakien: "Bygga upp, ej riva neder" och "Mellan slagen".

När hon vistades på Örenäs, vände hon upp och ner på rutinerna i huset, för hon steg inte upp förrän till lunch, så Olga kom inte åt att städa hennes rum förrän på eftermiddagen. Hon fick frukost på sängen, och sedan satt hon kvar där med alla sina papper spridda omkring sig och överallt på golvet. Det var inte lätt för en liten fjortonåring att veta vad alla dessa papper skulle användas till, men till slut steg i alla fall damen upp, samlade ihop sitt pick och pack och man fick snygga till lite. Ibland satt hon tillsammans med grevinnan i salongen och pratade, men allra oftast gick hon ner till fiskarfolket i Ålabodarna. Hon hade sina rötter där, och som barn hade hon många vänner i Ålabodarna. Det berättas, att hon kom ner när hon hade godis och karameller, och så slängde hon dem högt upp i luften för de andra ungarna att springa och fånga. Som vuxen och medelålders återknöt hon kontakten och satt gärna i köken hos kvinnorna och pratade och i hamnen hos männen och diskuterade.

I sin bok "Åtskilligt kan nu sägas" berättar hon om sina resor i Sverige för att utveckla motståndsnätverket. Hon har knutit täta förbindelser med fiskarbefolkningen i västra Skåne efter en hembygdsfest på Rönneberga backar där hon varit talare. Många skånska fiskare berättar för henne om sina möten till havs med danska yrkesbröder, då både budskap och människor utväxlats. Man får måhända anta att hennes täta besök i Ålabodarna inte bara handlade om att utbyta gamla minnen….

Varje gång fru Posse lämnade Örenäs drog alla en lättnadens suck. Nu skulle man få lite lugn och ro tills nästa gång hon dök upp. Den känslan delades av grevinnan själv. De båda damerna var mycket olika. Grevinnan Hamilton med sin betjänt och kammarjungfru var noga med sitt yttre och ville gärna vara elegant, medan Amelie var helt ointresserad av hur hon såg ut. Hon lade hela sin intensiva energi på att spela en roll i stora viktiga sammanhang. Hon berättar i sin bok om denna tid mycket om vänner, släktingar och andra människor hon mött, men nämner inte med ett ord sina många besök på Örenäs, där hon dock blev väl omhändertagen och uppassad, men hon har ju kallat boken "Åtskilligt kan nu sägas". Hon har kanske inte sagt allt.

Om Örenäs gård kan man läsa mera i FoB nr 2 år 2002
Om Amelie Posses besök i sina hemtrakter kan man läsa i FoB nr 1 år 1998 

Publicerad:
Måndag 7 jun, 2004, 16:01
Skribent:
Eiwor Rickard
Typ:
Artikel

Sök!