Fröken Festival sommaren 1963

"Ettusen, tvåtusen, tretusen, fyratusen och femtusen", sa jag. "Detta var det oförskämdaste! Jag tolererar inte, att fröken räknar högt!" Den som skällde var Zarah Leander och den som blev utskälld var jag i samband med utbetalning av primadonnans arvode. Detta, som numera känns som en lustig anekdot, är det enda obehagliga minne jag har av sommaren 1963. Nåja, det fanns nog fler, men det är ju 42 år sedan och man glömmer.

Sommaren 1963 var jag 21 år gammal. Ett år av tandläkarstudier var avklarade, och jag var Odont. kand. För att dryga ut kassan skulle jag jobba på lasarettets laboratorium några sommarveckor. Egentligen hade jag velat arbeta på Turistbyrån och som guide i stan för det var jag van vid, men på min direkta fråga till kansliet för Festival-63 (F-63) fick jag beskedet att någon guide inte ingick i planerna. Döm då om min förvåning, då jag fick veta att Aftonbladet gått ut med en kampanj för att värva någon, som skulle fungera som värdinna för F-63. Något irriterad sökte jag upp K.G. Jansson, chefen för F-63, och talade om för honom, att den tjänsten hade de inte behövt annonsera ut som en annan luciatävling, för den hade ju jag redan försökt att få! Nu blev det fart på honom! Han jagade iväg mig till fotografen och fick mig att lova att bilderna skulle skickas till Aftonbladet så fort de var torra. Efter en tid fick jag besked om att infinna mig på Hotell Continental i Stockholm, där en jury med bl.a. Jarl Kulle skulle gallra fram sju flickor till en finalomröstning, en omröstning som jag så småningom vann. Jag skulle kallas Fröken Festival! Det var två veckor kvar till premiären, och en hektisk men rolig tid vidtog.

En delegation från staden med stadsfullmäktiges ordförande Harald Fredin kom hem till oss i Borstahusen med blommor och gratulationer. För övrigt var det väldigt många av de inblandade gubbarna, som hette just Harald!

En på den tiden mycket ung Staffan Heimerson kom tillsammans med en fotograf och gjorde ett stort reportage för Aftonbladet.

Under de här dagarna skulle det också provas en massa kläder, som jag skulle bära, och som var skänkta av Schlasbergs och Emonds. Jag vill minnas att det var fyra, fem dräkter och en faslig massa klänningar.

Sekretariatet var inrymt i postens och telegrafens gamla lokaler. Där jobbade förutom K.G. hans sekreterare Elisabeth Persson och någon till. Från Stockholm kom Boo Kinntorph, som var chef för Sveriges Folkparker. Det var han, som hade gjort det jättestora nöjesprogrammet för F-63, och det var med honom jag arbetade mest. Det framgick nämligen mer och mer, att jag skulle komma att arbeta mycket med kvällsprogrammen. Jag skulle vara värdinna för artisterna, göra på- och avanmälan vid deras framträdanden, betala deras gager och ge dem blommor. Det där med blommor blev säkert en fin affär för Iris blomsterhandel! - Alla skulle ju ha en magnifik bukett. Det som jag hade tänkt mig, nämligen guidning, blev det således inte mycket av. Man hade anställt inte mindre än 10 guider, alla skolkamrater till mig från läroverket. Med dessa fick jag väldigt lite, nästan inget samarbete. Vilket var synd.

Som minnesgoda kanske erinrar sig, ingick en dansk, en norsk och en finsk vecka i F-63. För att locka många danskar över sundet for vi till Köpenhamn en dag och hade presskonferens på takterrassen till det 20 våningar höga SAS-hotellet. Dit kom förutom dansk och skånsk press även en hel del kända danskar t.ex. Volmer Sörensen. Under den danska veckan skulle han leda alla kvällarna med sitt populära TV i Tivoli, lika folkkärt som Hylands Hörna..

Något som satte nerverna i extra dallring på dom som bestämde var The Swedish Jazz Festival. Det var faktiskt första gången ett sådant arrangemang ägde rum utanför Stockholm. Modigt kan man tycka, isynnerhet som allt skulle ske under bar himmel. Förberedelserna för detta tog oändligt mycket tid i anspråk Det skulle visa sig bli spännande i överkant, då på premiärkvällen Count Basies alla instrument låg i London, men det nervösa momentet hade man ingen aning om då.

Premiärdagen den 19 juli blev vacker. Det var annars en ganska regnig sommar. Kungaparet kom från Sofiero, och kungen invigde F-63 under högtidliga former. Jag hade tränat hovnigning hemma, men till ingen nytta. Harald Fredin överräckte själv blommor och minnesbok till kungaparet. Mitt roliga kom på kvällen, då Lennart Hyland ledde den stora festen från pontonscenen. Det var väldigt tjusigt med en springvattenridå, som stängdes av då programmet skulle börja. Problemet var att man inte såg publiken, som satt på andra sidan vallgraven. Det var bara att se glad ut och prata rakt ut i beckmörker och hälsa välkommen. Man vande sig aldrig riktigt, även de allra mest drivna kände olust då de inte fick ögonkontakt.

Premiärkvällen gick lysande, och även om vi på scenen inte såg publiken, så såg den oss. Det var ett fullspäckat program: Anita Lindblom, Karl Gerhard, Gabriel Jönsson och Stig Grybe. Similä, TV:s populäre vädersiare spådde vädret över Landskrona 6 veckor framöver. En mycket välkänd landskronaprofil, Elsa Lindholm mera känd som journalisten Baraja, berättade minnen från den stora utställningen 1913, då hon rimligtvis inte kan ha varit särskilt gammal. Under de sex veckor som festivalen varade, drog föreställningarna alltid massor med publik.

Och gästartister och program var då sannerligen varierade för att passa alla smakriktningar. Minns ni Småstad i TV med Torbjörn Johnsson som polis? Torbjörn hade varje söndagseftermiddag Lekstugan, en barn- och familjeunderhållning. På 60-talet kände alla ungar till Farbror polisen, så det var populärt .

Också Volmer Sörensen drog storpublik. Han hade mest danska gäster, och t.ex. Otto Brandenburg var populär även här. Själv minns jag helst Melody Mixers, en fantastiskt musikalisk grupp, som det svängde rejält om. Herrskapet Truxa är det nog många, som minns,"tankeläsarna", som vant plockade på sig klockor och annat från publiken. Ett under att de jobbade ihop så bra på scen, för bakom densamma var dom ständigt i luven på varandra, och jag var faktiskt lite rädd för dem.

De som jag gillade bäst var de, som hade sådan scenvana, att de kunde slappna av och vara som folk bakom scenen och bjuda på sig själv. Jag tänker då på sådana stora artister som Charlie Norman, Lasse Lönndahl och Thore Skogman. Birgit Nilsson var definitivt också en sådan person! Hon fick en ny ackompanjatör på F-63: Einar Nilsson, som annars svarade för pianospelet i Lekstugan. Men Birgit Nilsson gillade honom, och de har hörts mycket i Skåne sedan dess. Einar var en genomtrevlig person, full av musik

Men av alla avspända i kulisserna tar Count Basie priset! På jazzfestivalens första kväll, där hans band var det stora dragplåstret, fick vi veta, att alla instrumenten hade blivit avlastade i London! Den febrila aktivitet, som utlöstes för att få dem till Landskrona trotsar det mesta. Under tiden som vi väntade, skickades det ena bandet efter det andra ut på scen och några timmar försenade kunde Basie ta plats. Många svettades men inte han.

När man så här 42 år senare försöker sammanfatta sina minnen från Festivalen, så är det framförallt min pärm med tidningsurklipp som får sig en tacksam klapp! Utan den hade jag inte klarat det här. Men trots denna min pärm, så inser jag med ett visst vemod, att det finns ordentliga minnesluckor. En annan sak som jag beklagar för egen del, är att jag inte då var gammal nog att uppskatta de fina utställningarna med svensk och dansk formgivning och arkitektur! Ej heller den stora silverutställningen på slottet lockade mig nämnvärt. Jag skulle gärna ha velat ha repris på en del. Men nu är det som det är, och jag får vara tacksam för det jag minns. Om åtta år fyller Landskrona 600 år. Kanske vill stadens stora fira med en ståtlig fest. Och kanske blir jag, liksom Baraja blev på sin tid, inbjuden att berätta litet om mina hågkomster från de sex härliga veckorna sommaren 1963.

Publicerad:
Onsdag 7 sep, 2005, 15:44
Skribent:
Lena Petersson-Brohagen
Typ:
Artikel

Sök!