Galleri Rosander - en unik kulturgärning

Rosanders konstgalleri var inte lätt att hitta. Det låg långt ut på Östergatan i ett av den oändliga raden av låga hus, nummer 184. Man fick stiga upp ett par trappsteg från gatan och kom då in i en förstuga, som till höger ledde in i en speceriaffär. Till vänster låg galleriet. Jag minns inte om det bestod av ett eller två rum. Stort var det förstås inte till utrymmet, men väl till innehållet. Jag var i tonåren och hade just börjat intressera mig för konst. Här stod jag nu direkt inför tavlor av moderna klassiker som Otto G. Carlsund och Fernand Léger, bilder som jag inte ens kunnat drömma om att få se i verkligheten!

Snart dök det upp en stilig medelålders kvinna med uppsatt blont hår. "Tycker du om konkret konst?", frågade hon och jag måste förstås svara jakande, även om uttrycket var nytt för mig, som nyss lärt mig vad abstrakt konst skulle vara. Hon berättade lite om konstriktningen, gjorde mig uppmärksam på vissa tavlor och lät mig också få veta något om den ovanliga kombinationen av konst och livsmedel. Vi kikade in i affären, ett smalt rum med lång disk i husets längdriktning och inredning av den typ som då var brukligt. Hit, berättade fru Rosander, kom många konstnärer och handlade och de gånger de inte kunde betala - "konstnärer saknar ofta pengar" - fick de lämna en tavla i stället.

Detta är min personliga minnesbild av ett besök på galleriet en strålande sommardag någon gång under andra hälften av 50-talet. Jag bodde några dagar hos mina morföräldrar i Tågarp och hade i lokaltidningen sett en liten oansenlig annons, som fått mig att ta bussen in och leta mig fram till hörnet av Östergatan och Pilgatan. Där fanns den moderna konstens flaggskepp i Skåne!

När man idag blickar tillbaka på galleriets verksamhet under två årtionden - från början av 50-talet till ett stycke in på 70-talet - blir man överväldigad. På privat initiativ drevs här aktiviteter som ställde det mesta i branschen i skugga. Så kom det sig att den internationellt ryktbare italienske modernisten Bruno Cassinari introducerades i Sverige i en före detta mjölkbutik. Det var hösten 1954 och enligt Kvällspostens dåtida recensent det mest intressanta som konstsäsongen hade att erbjuda.

Veckojournalens konstkritiker Gunnar Hellman skrev att "till det mest glädjande hör att Landskrona fått en konstsalong som på ett föredömligt sätt sköts av Sture Rosander. Han har ett fint kvalitetssinne och vågar ta djärva initiativ". Lika översvallande var pressen, när nästa utställning i februari året därpå visade sig innebära en presentation av den kinesiske konstnären Zao Wou-ki. Kristian Romare i Sydsvenskan menade sig kunna "åter notera ett lyckoskott … alltmer uppenbart ett friskt och värdefullt tillskott i stadens konstliv". I april 1955 öppnades Sven X:et Erixsons första utställning i Skåne och i oktober kom Max Walter Svanberg.

"På nytt överraskar Rosanders konstsalong i Landskrona. Utställare är Endre Nemes, den nu svenske tjecken från Ungern". Detta var hösten 1956 och under en tid då Nemes var utfrusen och närmast förföljd av den svenska kultureliten. Signaturen Leonard i Helsingborgs Dagblad står visserligen främmande inför det han ser, men bemödar sig att presentera Nemes objektivt och imponeras av hans "suveräna tekniska skicklighet och överlägsna materialkännedom". Tidningen bestod Nemes med bild och dryga 50 spaltcentimeter.

Även traditionell konst förekom liksom en intressant kombination av naivisterna Josabeth Sjöberg och Lim-Johan. Vid det tillfället tog sig galleristen friheten att smyga in några naivistiska landskronavyer av sin mor Sofia Lindqvist.

Det var ändå den moderna provocerande konsten som dominerade och drog till sig uppmärksamheten i när och fjärran. "Landskronas hittills märkligaste konstevenemang", kallade en tidning Otto G. Carlsund utställningen 1957, då ett femtiotal verk för första gången visades utanför Stockholm av den store avantgardisten. Sture Rosandet lovordades för sin dristighet. "Ingen annan än han skulle ha vågat satsa på en konstnär, som är så litet känd i det provinsiellt inriktade Skåne". På hösten samma år slog Rosander till igen - nu med ett av tidens hetast omstridda namn: Olle Bonniér, 25 oljemålningar och några litografier. "Rosanders konstsalong i Landskrona håller sin kvalitetslinje … Det är bara landskronapubliken som sviker under förevändning att hallen ligger i periferin av sta´n" skrev lokaltidningen. Sedan kom "Modern fransk grafik" med namn som Braque, Picasso, Miró, Chagall, Léger och Buffet.

Galleriet hade blivit lönsamt och 1959 kunde Sture Rosander hänga av sig specerihandlarrocken och göra om även den resterande delen av affären till galleri. Lika idérik som han var mångsidig såg han nu till att konstsalongen utvecklades till ett verkligt kulturcenter. Utbudet diversifierades och den som inte lockades att köpa en tavla kan istället välja keramik, en skiva eller varför inte ett piano? Skulle det vara illa ställt med den pianistiska förmågan, går det bara att beställa lektioner av galleristen! När Max Walter Svanbergs verk ställs ut, får vernissagepubliken lyssna på Haydens Fågelkvartett, framförd av Cruce-kvartetten. I samband med Carlsundutställningen 1957 introduceras enligt ett reportage "en musikalisk nyhet, s.k. elektronisk musik, som får salongens siamesiska katt att stoppa huvudet mellan tassarna. Men sensationellt är det".

Till de rosanderska innovationerna hörde också salongskatten. Under hela galleriets existens var familjens katt en markant del av gallerimiljön. I ett familjeföretag får alla ställa upp - katten blev maskot och lekkamrat åt galleribesökarnas medföljande barn. Först var det Hassan, en foglig Russian Blue med gula ögon. Efter 1955 hette salongskatten Fatima och var en ilsken men trevlig siames, som ibland hoppade upp och satte sig på axeln på besökarna för att bättre kunna studera konsten!

I juli 1962 invigs en utställning med Cobra-gruppen - Asger Jorn, C.H. Pedersen, Karel Appel med flera. Ett par år senare återkommer de med en kollektion litografier, som en sommar ställs ut tillsammans med Sven Ljungbergs skisser till Vilhelm Mobergs #Din stund på jorden#. Till sist måste Martin Emond nämnas, Landskronas store målarson. Han gick ur tiden 1965. Den första retrospektiva utställningen med ett tjugotal viktiga verk stod förstås Rosanders för.

Det finns all anledning att minnas den unika kulturinsats Galleri Rosander står för. En som gör det är författaren Jesper Svenbro och i sin dikt I speceriaffären berättar han hur han av Sture Rosander köpte en Asger Jorn-etsning. Men om konstverket faktiskt hette Dobbelt delirium, det säger han sig inte vara helt säker på. Dikten slutar:

I största rummet, intill den svarta flygeln,
stod däremot verkligen en dag
ett notställ med "Sonat för blockflöjt och revolverskott".
Instrumenten framlagda! Vilken suverän
fräckhet att vid flöjten
lägga ett handeldvapen! tänkte jag,
ytterligt imponerad. Det var mitt första möte
med dadaismens tradition. Länge
sökte jag spåra komponisten;
misstänker nu att det var specerihandlaren själv -
som en aprildag 1959 unnat sig
en krydda i tillvaron. *

Naturligtvis gissade poeten rätt. Det var också ett vågat möte Sture Rosander arrangerade mellan avantgardismen och småstaden genom sitt galleri. Med några decenniers perspektiv verkar det självklart att Galleri Rosander gav den försmak som fick Landskrona att satsa på en djärvt modernistisk konsthall, ett faktum man nu med rätta kan vara stolt över.


Sture Rosander fick tidigt smak för modern musik som Debussy och Ravel och spelade gärna själv Stravinskij och Bartok på piano. "Det är ingen som märker, om man spelar fel - det är värre med Bach", förklarade han för sonen Lars, när denne en gång uttryckte missnöje med att behöva lyssna på sådant.

Både som pianist och illusionist var Sture Rosander skicklig, därtill en uppskattad sällskapsmänniska. Under familjens årliga sommarvistelse på Ven från slutet av 30-talet kom Sture att bli god vän med de konstnärer som då sökte sig dit. Gustav Rudberg var en av dem och en annan nära vän i Landskrona var assessorn och amatörmålaren C.F. Klinghammer, en välbekant profil som bodde ovanpå biografen Saga och aldrig sågs på stan utan sin basker.

Till yrket blev Sture Rosander specerihandlare. Det ärvde han av sin mor Sofia Lindqvist, tillsammans med fastigheten på Östergatan 184. Den hade varit i släktens ägo åtminstone sedan 1900-talets första år, då mormodern står som ägare. Från 1905 hade Sofia bott där med sin man Peter Olsson-Rosander. Hon kom från Härslöv och han hade flyttat till staden från Ekeby. Petter eller Pittor kallades han, men i kyrkboken kan det bara bli Peter, till yrket skomakare.

Sture Rosander gifte sig 1933 med Lea Holmberg och hade väl steg för steg tagit över arbetet i affären efter moderns förtidiga död 1925. Endast 49 år gammal segnade hon plötsligt ner och dog under ett gräl mellan hennes båda söner. Fadern gifte om sig efter några år och levde till 1939, då fastigheten övergick i den yngste sonen Stures ägo.

I början av 1950-talet hade någon sorts 40-årskris drabbat Sture och han såg sig om i affären. På den tiden såldes mjölk och grädde i särskilda lokaler, ett system som försvann under 50-talets gång. Mjölkbutiken - till vänster när man kom in i huset - gjordes om till konstgalleri. Exakt vilket år det öppnades är svårt att fastställa, men det var senast 1954, då sonen Lars blev avbildad som nybakad student framför galleriet. Idén till förvandlingsnumret kan Sture ha fått under en resa till Paris 1947, där han avvek från sitt ressällskap för att hinna besöka så många gallerier som möjligt.

Konstsalongen på Östergatan blev snabbt en succé. Den ena angelägna utställningen avlöste den andra, konstnärerna kom och gick. Sällskapslivet blomstrade ikapp med galleriet och någon gång på 50-talet bestämde sig Sture och Lea för att bli särbor. Lea skaffade sig egen lägenhet, medan Sture bodde kvar fram till 1985, då han flyttade till äldreboende på Eriksgatan 111. Kontakten upprätthölls ändå tills de med några års mellanrum gick bort i mitten av 90-talet.

Huset på Östergatan 184 har rivits och på dess plats står sedan 90-talet ett flerfamiljshus i tre våningar.


* Publicerad med tillstånd av författaren, ur boken #Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian#, Albert Bonniers förlag 1996

Publicerad:
Söndag 7 maj, 2006, 10:27
Skribent:
Bo Alvberger
Typ:
Artikel

Sök!