Glimtar från Nybygget i Glumslöv

”När skall vi flytta?” Den frågan gav nog mina stackars föräldrar, Ulla och Karl Blom, sår i öronen under sensommaren 1957. Jag var åtta år gammal och väntade på att en dröm skulle gå i uppfyllelse. Vi skulle flytta till ett eget hus från lägenheten i Landskrona och jag skulle få ett stort fint rum med utsikt över Sundet. Bara att gå och smaka på orden ”eget rum” – mmm, det var härligt. Inte nog med det. Jag kanske skulle få en hund. Det där ”kanske” bortsåg jag helt ifrån. Mitt tjat om att få en hund hade alltid avvisats med att ”det får du vänta med tills vi flyttar till landet”. Nu närmade sig hela härligheten och självklart var jag otålig.

I maj månad sattes spaden i jorden, det vill säga grävmaskinen kom. Vi skulle bygga vårt hus på Sundsbacken i Glumslöv. Där låg redan många färdiga villor medan andra var under uppbyggnad. I många fall byggde familjerna sina egna hus. Man göt grunden, ofta med hjälp av släktingar, vänner och blivande grannar och därefter levererades det monteringsfärdiga trähuset. När stommen väl var uppe kunde man själv fortsätta med att klä huset med tegel och inreda, allt eftersom man fick råd och hade tid. Nu ansåg förstås min far att stenhus skulle det absolut vara, inga ”skatepinnahus” här inte, och mura skulle han göra själv.

När själva sulan till huset skulle gjutas ville min far inte be om hjälp, utan han hade bestämt sig för att klara det ensam. Den envisheten höll på att knäcka honom. Han startade tidigt på morgonen och höll på utan uppehåll tills det blev mörkt. Under den dagen rullade och stampade han över tolv kubikmeter gjutning. Han kunde sen knappt röra sig på flera dagar. Vis av den skadan sökte han hjälp när det var dags att gjuta valvet över källaren. För tillfället fanns dock inga lediga hantlangare att få och min far blev bekymrad. Samtidigt träffade han på två sjömän som sökte båthyra. Snabbt omskolades sjömännen till gjuteriarbetare redan samma dag och valvet göts.

När huset nästan stod färdigt kom en bekant, Allan Cederberg, och ville att min far skulle bygga till honom. Efter det kom en annan glumslövsbo och ville ha sitt hus byggt och så rullade det på. Min far kom att bygga och renovera ett trettiotal hus i Glumslöv med omnejd och startade så småningom Glumslövs Byggnads AB och hade som mest 25 anställda.

Vårt hus låg i raden närmast Helsingborg, näst överst och hade i våra stadsboögon den något egendomliga adressen Övre Glumslöv 10:84. Senare ”civiliserades” vi och adressen ändrades till Bragegatan 13. Alla gatorna på Nybygget fick namn med anknytning till gamla asagudar. Ja, Nybygget hette ju egentligen Sundsbacken, men vi sa aldrig något annat än Nybygget. Snart femtio år efteråt använder jag och flera som var med på den tiden, fortfarande det nu något missvisande begreppet. Även andra namn såsom Lerbacken kunde man höra, då området länge korsades av djupa öppna lerdiken där vatten och avlopp skulle dras.

Folkskollärare Alfred Andersson skriver i sin bok Från Glumslövs backar om alla de bekymmer som de första nybyggarna hade med vatten och avlopp. Inget fanns ordnat för området. En del fick gräva provisoriska brunnar för att få vatten till murningsarbetet. När de första husen stod färdiga i slutet av 1954 hade man fortfarande inget vatten och kunde alltså inte använda kök och toaletter! När sedan tjällossningen kom på våren fanns heller ingen väg klar genom det uppgrävda området som alltså mest bestod av lera. Tuffa tag för nybyggarna!

Det året medan vårt hus byggdes minns jag som en fantastisk tid av lek och småbus. Underbara, ofta farliga byggarbetsplatser, vad mera kan man begära när man är ett stort gäng ungar i samma ålder som skall leka gömme. Massor av takstolar täckta av presenningar låg lagrade på flera tomter. Bättre ställe att ha mysiga kojor, hemliga möten eller gömställen fanns inte! Naturligtvis var vi strängeligen förbjudna av våra föräldrar att hålla till och leka i allt byggnadsmaterial, vilket självklart gjorde det hela ännu mer spännande.

Ovanför vårt hus bodde familjen Andersson, snett ovanför familjen Truedsson, sidan om familjen Volt, snett nedanför familjen Gustavsson och nedanför familjen Nilsson.

Ungarna i området var en blandad samling, som både kom från andra ställen i byn och var inflyttade från framför allt Helsingborg och Landskrona. När man senare pratade om att ”åka till stan”, så menade hälften Helsingborg och andra hälften Landskrona. Lustigt nog bestod lekkamraterna i min ålder av minst 90 % pojkar och det blev lekar därefter. Särskilt när jag blev lite äldre tyckte jag att det var en mycket lämplig fördelning . . .

Norr om vårt hus sträckte sig åkrarna ända fram till helsingborgsgränsen. Den närmaste gården tillhörde Erik Paulsson och han måste ha varit en verkligt prövad man under denna tid. Stadsbarn som många av oss var, så hade vi ingen respekt för växande åkrar. Det var ju sååå spännande att smyga och gömma sig i sädesfälten och göra små rum. Skammens rodnad lyser fortfarande på mina kinder när jag tänker på hur vi for fram där. Då och då gjorde Erik Paulsson tappra försök att rädda vad som räddas kunde och kom farande i sin skåpbil, en Volvo Duett vill jag minnas, upp på bygget och skällde ut ungarna som var ute i åkern. Han skrädde verkligen inte orden vid de tillfällena och vi var alla dödligt rädda för honom. Ibland såg vi på håll när bilen kom, då hördes varningsropen ”Pållsson kommer!!!!” och alla försökte gömma sig.

När hösten kom och åkern skulle skördas stod vi alla och tittade fascinerat på. Då tröskan passerade vårt hus höll jag på att tappa hakan. Tronade på skördetröskan gjorde Erik Paulssons dotter Gun och i traktorn sidan om körde den andra dottern Kerstin. Töserna var väl i tonåren vid den tiden. Oj, så imponerad jag blev! Fruktansvärt imponerad! Jag förstod nu plötsligt meningen med livet. Naturligtvis skulle jag bli bonde och köra tröska. Nu blev det inte så, men fortfarande kan jag känna dragningen.

Trots att jag inte var så gammal vid denna tiden minns jag ändå den positiva andan och den framtidstro som präglade alla. Grannarna hjälpte varandra med saker de inte klarade själva, och alla räknade med att de skulle få det bättre. Man sparade till bil eller kanske till nyare bil. Vår familj gjorde en bilresa till Italien och den gav naturligtvis mersmak. Alla suktade nog också efter nymodigheten TV. Det var inte många i området som skaffat TV när fotbolls-VM spelades 1958. Jag minns att vi och flera av våra grannar var ute i trädgården när finalen mellan Brasilien och Sverige spelades. Vår granne snett emot, familjen Truedsson, var den lyckliga ägaren av en ny TV, och varje gång det blev mål kom Tage Truedsson ut på balkongen och skrek resultatet så det hördes i hela Glumslöv.

Nå, hur blev det då med den efterlängtade hunden? Jodå, ett par månader efter inflyttningen åkte vi och hämtade valpen Chip hos familjen Sörensen i Glumslöv. Jag fick välja mellan tax, tax eller tax och jag valde då, inte helt oväntat... en tax.

Publicerad:
Tisdag 10 jul, 2007, 15:01
Skribent:
Siv Rube
Typ:
Artikel

Sök!