I huvudena på 1950 års studenter

Elden är lös! Så skallade ropet i en av korridorerna i Landskrona högre allmänna läroverk en skoldag i början av 40-talet. Röken låg tjock och stor oreda utbröt i klassrummen. Den rådige vaktisen Lundahl ryckte dock snabbt ut och betvingade den röde hanen. Detta trots att hans öknamn "Brännaren" borde tala för motsatsen. Brandhärden var inte svår att lokalisera. Den hade börjat bland kläderna som var upphängda utanför ett av klassrummen. Orsaken var också uppenbar, eftersom på en av klädkrokarna endast en hank med rester av något som varit en ytterrock återstod. Det visade sig att hanken tillhörde en av gymnasisterna, Bengt Y. Han hade efter tjuvrökning på rasten lämnat kvar pipan i ena rockfickan, dessvärre osläckt. Det blev en våldsam rökutveckling i det förmodligen rätt eldfängda tyget, krigstid som det var. Om denne herr Y finns också annat att berätta. Vid ett tillfälle då det var skrivning, beviljades han besök i den i skrivsalen belägna toaletten. Innanför kläderna (visitering in på kroppen gjordes inte) hade han smugglat in en bok för att söka svaret på en av frågorna i skrivningen. Toaletten var mörklagd just för att förhindra dylikt fusk. Men Y hade tänkt ut hur han skulle förfara. Toalettfönstret var täckt med en masonitskiva och om man lättade lite på den gavs tillräckligt läsljus. Fönstret satt emellertid högt upp och åtkomligt endast om man stod på toastolen. Så gjorde Y men det bar sig inte bättre än att han slant ner i toan med ena foten. Synen var både uppenbar och dråplig när han stolpade ut i salen, blöt, något stinkande och ledsagad av ett "svask, skvask…"

De här händelserna bland många väcktes till liv, när ett dussin av 1950 års studenter träffades en majdag 2005 - dvs. 55 år efter lyckligt utspring och så kallad avlagd mogenhetsexamen. Vi hade senast råkats till 50-årsjubiléet och då bestämt oss för att ses igen, vilket i många fall kan vara till intet förpliktigande, men så icke hos i disciplin fostrade 75-åringar. Alla kallade hörde av sig och tolv som fortfarande är på benen, i stånd att ta del av skriftliga meddelanden och en bättre måltid, mötte upp. Vilka framgår av vidstående foto. Eftersom vi inte var mer än tjugotvå totalt i studentgruppen år 1950 och av dessa fem tyvärr inte längre finns med oss, får man väl säga att anslutningen var god. Alla som deltar i tillställningar då man återvänder till "det som var en gång", tror jag gör samma erfarenhet. De mellanliggande åren krymper ihop och de samlade "kommer ni ihågen?" flyttar sinnet tillbaka och manar fram den ena minnesbilden efter den andra. Här ska jag uppehålla mig vid ett litet urval, som kan ge en liten insyn i den svenska högre läroanstalten för så där en sextio år sedan.

Vi pratade bland annat om det som är en bristvara i dagens skola, nämligen lärarnas öknamn. Nu använder man ju du och förnamn och det uppmuntrar inte elevernas kreativitet att finna slående, om ej tilltals- så dock omtalsnamn. Annat var det förr. Våra lärare gavs ofta djurnamn. Det var Grisen, vars fysionomi obetydligt avvek från zoologiplanschen med detta fyrbenta djur. Tjuren hade en nacke som kunde skrämma den mest vältränade toreador och avgav ofta ett bölande ljud som uttryck för misshag över en misslyckad teckning. Denna vrede riktades ofta mot en av våra klasskamrater, som numera är en högt uppskattad konstnär. Att en lärare fick namnet Snoken är inte svårt att förklara, liksom att Storken var långbent och flaxig. Sen hade vi biologiläraren, vars namn Larsson hade blivit Bomben, eftersom ett av hans experiment hade fått en sådan effekt. Det var för övrigt Bomben eller hans kollega i biologiinstitutionen som gett två av kamraterna i uppdrag att införskaffa en levandes katt för laboration med dissekering. Uppdraget utfördes och länge därefter undrade en boende i grannhuset, vart katten hade tagit vägen. En annan lärare, Kronblom, företedde en slående fysisk likhet med sin förebild i den på vår tid populära serien om den svårt arbetsskygge soffliggaren. Barabbas var förstås lärare i kristendomskunskap och undervisade oss i bibliska berättelser, bl a om sin namnes frisläppande inför Jesu korsfästelse. Sen hade vi Kylen (uttalas med "kå"), vars broder hette Molle och tillsammans blev de då Molekylen. Kylen var emellertid inte naturvetare utan undervisade oss i engelska och hade så pipig röst att vårt uttal blev något mitt emellan cockney- och Stratford-on- Avon-engelska. Men trots allt, det gemensamma för dessa lärare, i mångt och mycket starka personligheter, var att de i grunden var omtyckta, även om deras pedagogiska metoder inte alltid framstod som direkt efterföljansvärda för oss som senare kom att ägna oss åt att utveckla skolan.

I dagens skola är elevdemokrati ett till nationellt mål upphöjt måste. På vår tid fanns inte ordet och vi tänkte nog inte heller alls i de banorna. Men faktiskt - vår Margareta (Broberg) visste berätta att hon under vårt sista gymnasieår var ordförande i något som motsvarar dagens elevråd. Månne det var den nye och för befattningen anmärkningsvärt unge rektorn Arne Bengtsson - senare stadens skoldirektör - som stod för innovationen. I varje fall minns Margareta särskilt en händelse som hon i sin egenskap av elevernas taleskvinna blev engagerad i. Två av våra gymnasiekamrater, Jan och Kerstin, hade stått eller möjligen suttit i Nessa-parken och "tjalat". Alla i min generation är väl förtrogna med innebörden i detta ord och de som inte är det rekommenderas att själva söka svaret, gärna genom praktisk övning. Som ett utslag av ungdomlig förälskelse hade de tu givit varandra en kyss eller möjligen flera på munnen. Viss kroppsberörning hade visst också förekommit. Detta utslag av ungdomens förfall anno 1949 hade åsetts av en av skolans lektorer, stående på sin balkong på 4:e våningen i en närliggande fastighet. För att riktigt övertyga sig själv att det inte var en synvilla hade lektorn använt kikare (tala om fluktare). Elevernas omfamning togs upp i kollegium och betraktades som ett allvarligt brott mot skolans ordningsregler. Det ropades visst på strängaste straff, relegering (förvisning) men genom bl a elevrådets, främst Margaretas, starka invändning stannade bestraffningen vid sänkt sedebetyg.

Sänkt sedebetyg fick man också om man ertappades med smygrökning, vilket vid ett tillfälle drabbade artikelförfattaren. Samma öde - sänkt sedebetyg - drabbade flera av våra kvinnliga klasskamrater, då dessa enligt egen uppgift avstod från att ta del av den dagliga inledande uppbyggelsen, i form av obligatorisk morgonbön. Var man inte innanför skolans dörrar före klockan åtta låstes dessa. Straffet härför, utöver att man gick miste om denna själens rening, var en skriftlig anmärkning, som i sin tur kunde rendera i sänkt ordningsbetyg. Flickorna ifråga - namnen utelämnas av integritetsskäl, men de tillhör vår tolv-grupp - hade kommit på att man kunde få tillträde till skolan via ett fönster till biblioteket i källarplanet och de kunde då både slippa morgonbön och anlända till läroanstalten tio minuter senare än vi andra mera laglydiga. Så gick det som det gick för dem, men mest tycks tjejerna senare i livet ha haft nytta och glädje av sin kreativa begåvning.

Vid vår träff kikade vi också på de ämnen vi hade att välja mellan vid studentskrivningen i svenska. Hur skulle dagens student ensam, utan tillgång till några som helst hjälpmedel, på några timmar klara av att producera en stilistiskt välskriven och djuplodande uppsats om t ex: Varför kan Strindberg sägas inleda en ny epok i den svenska litteraturen", vilket undertecknad avhandlade eller det även idag aktuella "Balkan i stormaktspolitiken under de senaste hundra åren". Ämnet "Några ledande gestalter i svensk politik under 1900-talet" tror jag nog skulle gå hem idag också, men hur med "Kalciumföreningar och deras praktiska användning"? Dessa ämnen och några till hade valts av skribenter i vår grupp. En av oss - Lars F - kunde till och med visa upp kladden till sitt manus, som ju renskrevs innan det vid skrivtidens slut lämnades in. En orsak till att han nu företedde det för oss andra misstänktes vara det höga betyg som uppsatsen åsatts.

Vår grupp utförde sina muntliga examensprov under två dagar i mitten av maj 1950. Efter beskedet "Alla klara" vidtog firandet och på tredje dagen hölls studentbal på Strandpaviljongen. Då kunde man tala om ett lyft av ett helt annat slag än det som numera tydligen ska utföras på Strand (fy så nedrigt!).Vi studenter, rektorn och våra båda uppskattade klassföreståndare - lektor Ragnar Ohlsson och adjunkt Elisabeth Kortz - superade i enskild matsal. Först efter måltiden och till dansen förenades vi med våra pojk- och flickvänner och andra som deltog i festen. Menyn har jag glömt, men den bestod troligen av den tidens festmat: västkustsallad, stekt kyckling och glass. Alkoholförtäringen var måttlig, vilket framgår av vidstående kopia av festens krognota. Av denna framgår bland annat att det dracks något som kallades Kullager. Vad det är har jag glömt och skulle gärna vilja bli upplyst om för att testa drinken nu på ålderns höst. Totalsumman för hela supén för 25 personer, inklusive drycker och skatt, uppgick som synes till 380 kronor och nittio öre. Beloppet motsvarar knappt vad en relativt blygsam krogsväng går på för en person idag. Som jämförelse kan nämnas att årets studentbal i min hemstad, i vilken mitt ena barnbarn deltog, kostade 1000:- kronor pr kuvert. För att inte tala om utgifter för kläder, frissa, transporter mm.

Ja, så här löpte tankarna och berättandet oss emellan under våra snabbt passerande eftermiddagstimmar på Erikstorps Kungsgård i Borstahusen. Och när vi så småningom skildes åt var vi överens om att fortsätta igen om fem år. Då börjar vi säkert om med en del som redan är sagt men det gör ingenting. Alla dessa gamla upplevelser får lätt nya inslag när de återges vid skolträffar, ju fler gånger de berättas, ju mer guldkantade blir historierna. Och som Piraten har sagt: det finns mycket som har hänt men som inteberättats.

För er som ska planera ett skoljubileum och vill ha ett berikande inslag utifrån kan jag rekommendera vårt. Vi hade besök av Calle Sundewall, en av denna tidnings redaktörer. Calle berättade entusiasmerande om arbetet med tidskriften Folk och Bygd och om det ideella arbete som utförs för att levandegöra Landskrona med omnejd i ett historiskt perspektiv. Ett resultat av Calles besök blev bland annat denna lilla berättelse om våra minnesbilder från skolåren i Landskrona i dåvarande läroverket, numera Dammhagsskolan. Att sedan artikeln utlovades av mig redan för fem år sedan kan helt klart balanseras mot ett nygivet löfte från författaren att få den klar senast till vår sextioårsträff i maj månad 2010. Ordspråket "Den som lever får se" är i detta sammanhang mycket relevant.


Samlingsbild 1950 års studenter vid firandet av 55-årsjubileet i maj 2005
Första raden från vänster: Elsa Lundell (Holmgren), Lund, Siv Svensson (Persson), Häljarp, Elsie Kolmodin (Kullander), Landskrona, Knut Nilsson, Skövde, Sven Paulsson, Malmö.
Andra raden: Kurt Paulsson, Ängelholm, Karin Nygren (Möller), Vejbystrand, Karin Lentz (Matérn), Åkarp, Lars Forssman, Strängnäs,
Tredje raden: Olof Mathiasson, Helsingborg, Bertil Olsson, Halmstad, Margareta Broberg, Köpenhamn.


Berättat av Olof Mathiasson 310906-4133
Drottninggatan 97
254 33 Helsingborg
olof.m@spray.se
042/14 75 08

Publicerad:
Måndag 19 jun, 2006, 16:00
Skribent:
Olof Mathiasson
Typ:
Artikel

Sök!