Jul på Ålabodarna på 1960-talet

Jag är född och uppvuxen i Ålabodarna. Vår familj, mamma Evnice, pappa Jöns och lillasyster Lisbeth och jag själv, firade julen vartannat år på Ven hos mina kusiner och vartannat hemma på Ålabodarna.

Det var alltid mycket att stå i inför julen. Hos oss kan man säga att julen började redan vid Mårten, då vi körde till min blivande man Bertils föräldrar i Tofta för att hämta den slaktade och färdigstyckade grisen. De köpte den av en granne och fick hem den avlivad men inte styckad. Styckningen sköttes hos svärföräldrarna av Kaj Andersson som var bekant för oss hemifrån, det var han som kom till Ålabodarna med livsmedelsbilen. Tänk vilka tider! Trots att det fanns två butiker i Ålabodarna fanns det även underlag för en livsmedelsbil. Delar av den styckade grisen hamnade i andelsfrysen i Ålabodarna, andra delar skulle lagas till. Mamma gjorde själv leverpastej och sylta, och skinkan lämnades till rökning hos Anderssons charkuteributik i Asmundtorp.

Sen skulle det ju storstädas inför julen. Och då menar jag storstädas! Under tre till fyra dagar vände mamma mer eller mindre ut och in på hela hemmet. Det skulle dammas, piskas, borstas och alla golven skulle givetvis knäskuras, något som jag lite då och då fick hjälpa till med. Därefter skulle alla fönster putsas, innerfönstren skulle plockas fram och även de putsas. Sen skulle de på plats och så skulle det läggas bomull mellan innan de tillslöts. Puhh! Men så gott det luktade i hela huset när hon var klar.

På Anna-dagen, den 9:e december, var det så tid för mamma att lägga lutfisken i blöt i en zinkbalja ute i brygghuset. Det gick inte åt så mycket lutfisk hos oss, men den skulle ju finnas på julbordet och det gick inte för sig att köpa den färdig. Nej det var kokt torsk som gällde hos oss, och den åts med samma tillbehör som lutfisken. Mammas sill får vi inte hoppa över. Hon gjorde flera sorter, men jag glömmer aldrig hennes löksill. Jag har många gånger försökt göra min egen likadan, men ack.

Pappa tog upp ål till oss från "hyttefaten" i hamnen. En del lämnades till rökning hos Lasse rökare på Råå, men huvuddelen togs om hand av mamma. Det blev ål i alla dess former, julbordet var som ett litet ålagille.

Julaftons morgon var sista möjligheten att ta in bottengarnen från "stajlebacken" där de hängt på tork sedan sista ålamörkret. Någon gång hände det till och med att julmiddagen fick vänta eftersom näten inte var på plats, garnen styrde allt och allt annat fick vänta. "Stajlebacken" var egentligen tre olika ställen, mellan Grafströms och Strandnäs tegelbruk, uppe i fårhagen hos grevinnan på Örenäs gård eller på hamnen. När bottengarnen var inne i "hoddan" kunde själva julen börja.

De väntade kusinerna från Ven anlände vid fyratiden med sista bussen från Glumslöv. När sedan Finglay lade till i hamnen, ja då var det jul!

Först skulle alla installera sig och bäddarna för de övernattande skulle redas. Samtidigt började mamma ordna till med maten. Vi flickor fick hjälpa till med dukning och liknande. Snart var julbordet klart med allt gott mamma lagat. Eftersom hon kom från Halland hade vi alltid långkål på julbordet. Så var stunden inne då vi alla satte oss till bords och lät oss väl smaka av allt det goda medan pappa serverade snapsarna. Till sist kom risgrynsgröten på bordet med mandel och önskan. Fick pappa mandeln önskade han sig alltid god fångst av ål till bra pris nästa höst.

När så alla var mätta och belåtna kunde man hoppas på att det var dags med julklapparna, men nej! Först skulle barnen och kvinnfolket se till att det blev uppdiskat, medan karlarna slog sig ner för att snacka, de hade alltid så mycket att diskutera.

Julklapparna innehöll för det mesta mjuka paket, till exempel strumpor, en tröja eller en kofta. Under hösten hade vi inte fått några nya kläder eftersom man inte kunde handla förrän ålen var levererad och man fått ålapengarna. Som regel kom det en ålkvass från Danmark eller Holland, ibland en bil från Fågelmara i Blekinge, och hämtade ålen. Förhandlingarna med uppköparna om priset på årets fångst var viktiga. Eftersom detta var enda gången på året då pappa fick in pengar för sitt slit, var det av stor betydelse om man kunde komma fram till ett bra pris. Tänk så utsatta man var. Blev fångsten dålig eller priset blev lågt eller stormarna tog garnen, ja då var det bara att dra åt svångremmen och hoppas på bättre tider till nästa år - ett långt år! Jag kan lova att det var magert ibland.

Sedan jag förlovat mig med Bertil, som under dessa år fiskade tillsammans med pappa, åkte vi två senare på julafton till hans föräldrar i Tofta för att avsluta dagen med ännu en julklappsutdelning och en andra julmiddag.

På juldagsmorgon hörde det till att vi skulle gå i julotta i Glumslövs kyrka. Oavsett vilket väder det var, oftast dimma, regn eller slask vill jag minnas, skulle vi traska de tre kilometerna upp till Glumslöv och vara på plats i kyrkan före åtta. Efter det hela var det bara att traska hem igen. Sen tog man det lugnt resten av dagen. Det hörde till att vi gick en runda på "Lejet". Alla männen samlades på hamnen för att snacka, ett gäng vid fortet och ett vid hoddorna, där dagens hamnpaviljong nu ligger. Gud vet vad de hade för mycket att avhandla? Vi kvinnor fick ju inte vara med, men jag gissar att det handlade om fiske för hela slanten. Hemma i stugan igen ägnade vi oss åt olika kortspel, Monopol, fiaspel eller kinaschack. En fritidssyssla som vi i min familj alltid uppskattat. Kanske hade man fått ett nytt puzzel i julklapp och samlades runt detta.

Och julfriden lägrar sig över Ålabodarna. Nästa år är det lite lugnare för mamma, då är det vår tur att åka till julfirande i Kyrkbacken på Ven. 

Publicerad:
Fredag 1 apr, 2005, 15:38
Skribent:
Bodil Jönsson - Nilsson
Typ:
Artikel

Sök!