Landskrona löpare - Den springande postiljonen

Det är en viss skillnad mellan dagens brevbärare och den ”postlöpare” som vid mitten av 1800-talet var aktiv här i Landskrona. Åtminstone om man får tro de människor som bl.a. lämnat sina minnesanteckningar till folklivsarkivet i Lund. Han var kanske Landskronas första ”idrottsman”, som kunde leva på sina snabba fötter. Han blev en verklig profil, legendarisk och känd över hela Skåne.

Hans namn var Carl Peter Philip Fuhrmark, men kallades allmänt Landskrona Löpare på grund av sitt säregna yrke. Han hade även ett ”riktigt” yrke, segelsömmare. Han föddes 30 januari 1822 och var son till min farfarsmorfarsfar, ”corporalen” vid den dåvarande garnisonen i Landskrona, Nils Petter Fuhrmark och hans hustru Elna Åkesdotter-Fristedt.

År 1856 förekom följande notis i Landskronatidningen Korrespondenten: ”Löparen Carl Fuhrmark åtager sig såsom vanligt Bref och Paketers frambärande till närmaste städer och byar mot billig afgift”.

Landskrona Löpare var ofta efterfrågad av både landskronabor, helsingborgare och ängelholmare med att förmedla viktiga muntliga bud, brev och andra försändelser. Bland annat var han anlitad som skickebud av apoteket i Landskrona, som under ett flertal år skötte brunnsapoteket i Ramlösa. Han sprang ledigt den en och en halv mil långa vägen mellan Landskrona och Ramlösa på en timme med inte alltför betungande småpaket. Han ansågs som ett pålitligt sändebud och som sådant kunde han anförtros att löpa med vad och när som helst, främst under den varma delen av året, samt då tydligen även på söndagarna, då han ofta var sedd i Ramlösa.

Man kan nog lugnt påstå att löparen hade det ganska så svettigt under sina framfarter. Bl.a. har en händelse berättats av doktor Fritz Netzler, som bodde i Netzlerska villan, där folkhögskolan Sundsgården ligger idag. ”...jag såg honom ibland då han kom springande från Landskrona. Svetten rann i strömmar af honom och han förmådde ej på lång stund tala då han framkom”.

Han berättar vidare om, att ”systern Hertha skulle gå på den vanliga söndagsbalen på Brunnshotellet som alltid pågick mellan 18 och 22, och att kusin Elida, som var dotter till apotekare Kaijser i Landskrona, gärna ville följa med. Men tyvärr lät detta sig ej göras eftersom hon inte hade någon balklänning med. Men Landskrona Löpare som tillfälligt befann sig i Ramlösa erbjöd sig klockan halv fyra att springa till Landskrona och hämta klänningen. Han återkom just lagom för att båda damerna skulle kunna klockan sex gå på balen”.

Något foto på Landskrona Löpare lär inte finnas, men doktor Netzler kan ge oss en fin bild av honom: ”I folkvimlet var han lätt igenkänd både till utseendet och den dräkt han bar. Utseendet var något sydländskt, ansigtet brunbränt af solen, blixtrande mörka ögon, svarta ögonbryn och svart hår nedhängande mot axlarna samt svarta nedhängande mustascher. Kostymen var af enklaste slag. Ett par tunna hvita byxor, en tunn ostärkt hvit skjorta med krage ej knäppt utan nerviken i halsen, så att man såg det solbrända bröstet. En lätt hvit mössa, eller blott en hvit bindel om hufvudet eller blott barhufvad, skjortärmarna vanligen uppvikta till armbågen. Det var det hela ty fötterna voro alltid obeklädda. Han sprang på plattarne, som det på skånska heter. En egenhet var att han alltid hade en kort piska, som på den tiden kallades för Candschu, med vilken han slog hårda klatschar, då han sprang förbi någon körsven på vägen”.

Om piskan finns olika historier i källorna. Bl.a. hade han den för att ”klatsche hundar med”, eftersom det var fullt möjligt att någon hund såg sin chans att nafsa honom i ”hasorna”. Några påstod att han vid vissa tillfällen slog sig själv på benen för att inte ”sacka av”. Posten fick ju inte bli försenad! Enligt en annan uppgift skulle det vara frågan om ett spö, gjort av fiskben??

Vidare hade han i sitt bälte en liten laddad pistol, som han avfyrade när han var på ”ingång”, tydligen för att påkalla uppmärksamhet. Bland bönderna i trakten påstods att han låtit operera bort mjälten för att hålla tempot uppe ”emedan han på så vis aldrig fick mjelthugg af springandet när han lunkade förbi en körsven i kort traf”.

Denne flyfotade man hade även Ängelholm som slutstation vid vissa tillfällen. I en annan minnesanteckning från 1870-talet noteras att ”denne landskronalöpare såg jag personligen när jag bodde i Varalöv och han kom löpande från Landskrona till Ängelholm. Mellan Helsingborg och Ängelholm gick det ganska fort. Den sträckan kunde han göra på ett par timmar. Han var väl 30-40 år”.

En artikel i Nordvästra Skånes Tidningar så sent som år 2001, gör gällande att: ”ett av husen i Klitterbyn har fått namnet efter den Landskronalöpare som sprang mellan Landskrona och Ängelholm med brådskande bud de gånger diligensen inte gick. Iförd röd jacka och vita byxor, inspirerade av kontinentens postiljoner, avverkade han sträckan på några timmar. För att understryka intrycket av snabbhet, slog han sig käckt på byxan med en piska. Åtminstone när folk såg på”.

Det var troligen på en sådan sträcka han löpte för allra sista gången. Den 25 mars 1871, 49 år gammal, stupade han ”på sin post” och avled av utmattning vid framkomsten till Ängelholm, där han också fick sin sista viloplats.

Carl Peter Philip Fuhrmark, var gift med Petronella Andersdotter. De hade en dotter Josefina Wilhelmina. I en anteckning om Ängelholm framgår att hon arbetade hos krögare Sonesson i denna stad. Hon gick där under namnet Landskrona Löpares dotter. 


Vid sin död bodde Landskrona Löpare i Norra Förstaden 50. Detta skall idag motsvaras av Stora Norregatan 88. Detta foto av Borg Mesch från år 1900 ger en bra bild av den miljö han levde i. Huset närmast kameran är Ängelholmshuset. Han bodde i fastigheten i två våningar, tre hus längre bort, i den så kallade Faustagården.   Foto: Landskrona museum.

Källor:
Landskrona garnison födelsebok, 1822.
Folklivsarkivet i Lund, M 2175, 9685, 9686.
Landskrona SFS dödbok 1871.(Avisbrev från pastorsämbetet i Ängelholm 16 April 1871.)
Åke Jönsson: Historien om en stad. D. 2.
Per Persson: Minnen från Landskronaslätten, 1964.
Harry Perborn: Raus sparbank, 1901-1950, 1951.
Fritz Netzler: Helsingborgsminnen från min ungdom, 1928.
Anna Birgitta Rooth: Livet i Lergökastan, 1966.

NST, 19 juli 2001.

Publicerad:
Lördag 25 okt, 2003, 16:28
Skribent:
Bosse Löwenqvist
Typ:
Artikel

Sök!