Lanthandelsminnen från Häljarp

Min farfar, smedsmästare Magnus Nordin, ägde smedjan som skymtar i högra kanten på en av bilderna. När han avlidit i juni 1909 fortsatte min farmor, Augusta Nordin, att någon tid driva smedjan med hjälp av ett par gesäller, innan hon sålde den med tillhörande boningshus till familjen Ahlberg i Lomma. Hon startade därefter under 1910 en speceri- och diverseaffär mitt emot smedjan.

År 1924 förvärvade farmor en tomt av Weibulls mitt över vägen sett från den tidigare affären. Här lät hon under ledning av sin bror, timmerman och målarmästare Olof Viktorin från Landskrona, uppföra en ny affär. Den blev en genuin lanthandel med ett mycket brett sortiment från specerivaror, glas och porslin till fodervaror, kol, koks och trätjära. Här såldes bland annat tyger, arbetskläder, trätofflor, tapeter, stängselnät, spik och skruv och till och med olja och bensin. Mjölk och grädde levererades av Axeltofta gård fram till och med 1938, då sådana varor levererades av Andelsmejeriföreningen i Landskrona.

M. B. P. A. fanns präglat på alla mjölkkannor och jag fick veta redan långt innan jag lärt mig att läsa att detta betydde Med Begränsat Personligt Ansvar. Min morbror Sture Bengtsson som hade lantbruk i Ålstorp var bland de mjölkskjutsar som dagligen transporterade mjölk från böndernas "mjölkabor" i Ålstorp, Häljarp och Saxtorp till mejeriet i Landskrona, först med häst och vagn och senare fram till kriget med lastbil, då han blev inkallad till landstormstrupperna.

Affären drevs fram till 1925 under namnet Aug. Nordin. Till sin hjälp hade hon ett affärsbiträde och en piga, som det då hette, som lagade mat och städade. Huset var planerat för lanthandel i dess norra del och herrekipering i dess södra del. Herrekiperingen var avsedd för min farbror John Nordin, men han avled samma år som huset stod färdigt. Min far tog sin ingenjörsexamen i Malmö 1920 och tjänstgjorde därefter vid AEG i Berlin till 1923/24 då han återvände hem för att tills vidare överta affärsrörelsen.

År 1931 gifte han sig med Anna Bengtsson från Borstahusen och den 11 maj 1932 föddes jag. Min far avled av någon hjärtåkomma redan den 27 oktober 1933, då jag var ett och ett halvt år gammal. Mor som var utbildad stilsömmerska hos fröknarna Prytz i Landskrona hade anställning vid Sidenhuset i Landskrona. Hon lämnade sitt yrke och gick in i affärsrörelsen i Häljarp tillsammans med min farmor. Den 8 november 1937 övergick affärsrörelsen till min mor och firmanamnet ändrades till A. Nordin.

Affären blev en allmän samlingspunkt för befolkningen. Särskilt under krigsåren gav sig kunderna god tid att handla och kommentera krigshändelserna både länge och väl. På lördagskvällar var det dans i Brandkårsskogen vid Dösjöbro och dit åkte traktens ungdomar med buss tillhörig Emonds i Landskrona och som kördes av Sigge Westerlund. Den hade hållplats bland annat vid vår affär, dit den kom vid 19-tiden. De väntande ungdomarna fick om det var blåsigt eller regnigt vänta i affärens farstu, som då blev fylld till bristningsgränsen.

Stora landsvägen mellan Lund/Malmö/Saxtorp och Landskrona/Hälsingborg blev med åren allt mer trafikerad, även nattetid. Mitt sovrum på husets andra våning låg cirka 10 meter från denna huvudled, men jag blev van vid detta trafikbuller och stördes inte av det. Gästande släktingar "kunde inte få en blund i ögonen" för det ideliga tutandet även nattetid. Då den "tysta trafiken" infördes vid slutet av 1930-talet, upphörde tutandet och då reagerade vi för att det kändes nästan kusligt tyst.

Trafiken var tidvis så intensiv att fordon som kom från Asmundtorpshållet hade svårt att ta sig ut på landsvägen. Dessutom var sikten mot Landskronahållet mycket dålig på grund av smedjan, som låg ända ut vid vägkanten och skymde sikten. Nästan varje vecka inträffade kollisioner eller incidenter i denna 3-vägskorsning innan smedjan slutligen omkring 1950 måste rivas. Vid en sådan incident kom en stor lastbil från Landskronahållet och försökte väja för en bil från Toftahållet, men det gick så illa att lastbilen kilade in sig mellan de två stolparna som syns i bilden på sidan ?. Det ena framhjulet krängde sig runt den ena stolpen och det andra framhjulet kilades fast mot den andra stolpen. Bärgningen blev komplicerad och kunde inte fullföljas förrän lastbilens ena framaxel hade kapats med svetsskärbrännare.

I denna livliga och händelserika miljö fick jag växa upp. Särskilt när det var Grand Prix i Saxtorp förändrades tillvaron totalt. Trafiken var intensiv under dagarna före tävlingen och på tävlingsdagen stod trafiken långa tider helt stilla. Vi fick då fullt upp att göra med tankning av bilar från vår ESSO-bensinpump, som stod alldeles intill Malmövägen.

På mig imponerade emellertid mest den täta pendeltågstrafiken mellan Landskrona och Saxtorp. SJ hade för denna trafik samlat ihop alla typer av vagnar som kunde rulla, bland annat de så kallade lejonburarna. Det var sommarvagnar som tillverkades i stort antal mellan åren 1904 och 1908. De var relativt långa med sju stora fönster på varje sida. Varje fönster var indelat i sex mindre. De för denna bana ovanligt långa tågen drogs av dubbla ånglok. Häljarps station hade fått förlängt mötesspår eftersom pendeltågen hade tågmöte i Häljarp. Tyvärr hade jag inte då hunnit lära mig att fotografera dessa imponerande tåg.

Under skolåren såväl i folkskola som i läroverket fick jag efter avslutad skoldag köra ut telefonbeställda varor till kunder i Häljarp, Tofta och Saxtorp. Vissa kunder gav dricks i olika former såsom pengar, frukt eller andra förmåner. Som exempel gav Carl Nilsson på Åbacken vid Toftavägen tillgång till roddbåt för fiske på Saxån. Samma förmån gavs av familjen Andersson på Åstugan några hushåll längre bort mot Häljarps mölla. Denna tillhörde Benedict Truedsson på 1800-talet och där föddes min morfars moder Elsa Benediktsen år 1857.

Under krigsåren hade vi ålagts att hålla ett Statens reservlager av livsmedel. I vårt magasin förvarades ett 40-tal säckar med bland annat mjöl, socker, omalet kaffe och gryn av olika sorter. Dessa skulle kontinuerligt omsättas så att när vi fick hem varor från grossisterna, skulle vi fylla på lika mycket nya varor, som vi tog ur lagret för affären. Vid eventuellt invasionsläge skulle vi efter order från Beredskapsmyndigheten förstöra hela detta lager genom att kasta säckarna i Saxån.

Under söndagar var affären öppen mellan klockan åtta och tio med hänsyn till att kunderna behövde köpa mjölk och grädde, men även andra varor ur sortimentet köptes då. Dessutom var vår affär den enda i Landskrona - Saxtorpsområdet som hade tillstånd att sälja öl på söndagar. Enligt "Resolution nr 2815 av den 7 aug. 1941", fick öl säljas under affärens öppettider, men öl fick under inga omständigheter förtäras i affärens lokaler.

Dessa föreskrifter följdes till punkt och pricka. Jag lärde mig att bära ett dussin öl med två händer från källaren upp till affärsdisken. Flera av ölkunderna kom cyklande från Landskrona. Efter inhandling av denna dryck tågade kunderna ut ur butiken, satte sig i en lång rad och hävde i sig sin inköpta öl i gropkanten mellan vår tomt och Toftavägen. Fjärdingsman Julius Svanberg och hans efterträdare gjorde ofta besök för att kontrollera att resolutionens krav uppfylldes.

I arvskiften 1933 efter min far och 1943 efter farmor inskrevs bland annat att min mor skulle ansvara för affärens skötsel till dess att jag blivit myndig och kunde överta rörelsen. Dessbättre blev det aldrig så, jag var av tre skäl helt ointresserad av att bli specerihandlare: För det första fick jag uppleva hur min farmor, mor och morbror Axel fick slita hårt utan begränsade arbetstider.

För det andra blev jag helt uttråkad av all kupongklistring under krigsåren. När jag kom hem från skolan och hade avklarat utkörning av kundvaror, var det dags för kupongerna! Varje kväll tömdes kuponglådan på köksbordet i en stor hög med kuponger av olika slag. Dessa skulle klistras upp på kartor och sändas till grossisterna för att få hem nya varor. Värst var att klistra upp kupongerna för textil- och tobaksvaror, som var små och utklippta i olika former. Till min mor sade jag mycket bestämt att "jag vill aldrig bli handlare med alla dessa kuponger".

Det tredje skälet var mitt gryende intresse för järnvägar, tåg och inte minst lokomotiv, som tog allt fastare form. Långt, långt senare blev jag ansvarig för utveckling och konstruktion av elektrolok vid ASEA och ABB i Västerås. Bland annat tillkom Rc-loken och X2000 under min tid.

Detta beslut behövde jag aldrig ångra. Affären levde vidare efter kriget och då blev det min morbror Axel Bengtsson som skötte affären tillsammans med min mor.

Publicerad:
Måndag 16 maj, 2005, 10:39
Skribent:
Tore Nordin
Typ:
Artikel

Sök!