Mitt 60-tal


I augusti 1965 kom Tages till stan. Landskronafansen andäktigt samlade på Club Bimbo i Karlslundsresturangen. BP-foto Bertil Persson

Jag är så glad att jag var tonåring just på 60-talet. Musiken, kläderna och friheten vi anade. Tänk när vi hörde de första Beatles-låtarna och sen till och med fick se dem i Drop-In på TV. Det kändes väldigt stort. Vi satt ofta samlade runt en enkel skivspelare med högtalaren i locket och spelade våra singlar och EP-skivor om och om igen. Vi tjejer hade naturligtvis vår egen favorit i nästan varje band. Paul McCartney i Beatles, Brian Jones i Rolling Stones och våra flickrum var fyllda av idolbilder. Jag har fortfarande kvar en hel del av dem, och blir mycket nostalgisk när jag någon gång plockar fram dem.

Vi lyssnade mycket på radio. Danmark hade särskilt bra pop-program: Efter Skoletid, Poprunden och så vidare. Tio i Topp var väl det populäraste svenska pop-programmet. En sommar i mitten av 60-talet fick vi uppleva det "live" här i Landskrona. Det hette då Sommartoppen och gick av stapeln inne på slottsområdet. Vi var många som var med och röstade den gången.

Det anordnades skoldanser i Läroverkets matsal. Jag minns min första. Det spelades dixieland-musik med Hangover Band. Åh, vad vi njöt. Av musiken, dansen och killarna förstås. Jag erinrar mig att jag dansade med 'Knalle' - huvudet kortare än jag - sedermera bekant för hela svenska folket. Han använde då sitt riktiga namn, Jesper Aspegren, i Antikrundan. Även Venuslokalen på Föreningsgatan tjänade som dansställe för ungdomar. Inträdet var förresten tre kronor.

Sedan förändrades musikstilen på skoldanserna från jazziga toner till pop. Det var Lill Step på "matan" och Desperados spelade. "Slibbiga typer med polisonger men fräsig musik", allt enligt min gamla dagbok!


Min Beatles-klänning från Köpenhanm fick många uppskattande kommentarer!

Nu bestod ju livet inte enbart av nöjen. När det äntligen blev dags för sommarlov, skulle man ju tjäna lite egna pengar. Morötterna på Barsebäcks gård behövde gallras. Raderna var oändliga och tiden likaså innan man fick sin välförtjänta lön. Min allra första sommar tjänade jag 40 kronor. Det var så mycket pengar att jag skämdes lite när jag tog emot dem av bonden själv. Men så räckte de också till både ett par jeans och en Perplex mascara. Ack ja, det var då det!

Sommaren 1964 kom en dag en engelsk skolbåt till vår hamn. Det väckte viss uppståndelse och vi for naturligtvis dit för att titta på underverket. Vi lyckades till och med bli bekanta med några av pojkarna, genom en god väns pappa. Åh, John Pedley, du fångade mitt hjärta direkt. Tunga tårar föll när du seglade iväg två dagar senare.

På Folkan hade Måndagsdansen startat. Egentligen en danskurs men alla gick dit enbart för att spana på killar respektive tjejer. Väldigt populärt och jag kan väl nu tillstå att jag tillverkade en del falska medlemskort. Brottet bör väl vara preskriberat vid det här laget. Jag hade nu införskaffat min Beatles-klänning från Köpenhanm och fick många uppskattande kommentarer.

Vid den här tiden hade Beatstones bildats. Ett lokalt pop-band som vi fullkomligt älskade. De "repade" i bland annat Borstahusens skola, och där utanför stod vi och trånade och fick ibland till och med beställa en låt. Ibland avslutades dessa kvällar med ett dopp på "Cement", och denna härliga tid grumlades endast av en lång och olycklig kärlek till "Röe-Lasse".

Salle and the Greenfathers. Från 1963 och 40 år senare, dvs 2003.
Salle and the Greenfathers. Från 1963 och 40 år senare, dvs 2003. Från vänster: Christer "Kitte" Malmsten, Roland Nordström, Christer Sandin och Claes "Salle" Ramberg. BP-foto Bertil Persson


1964 anordnades en popgala på teatern med band som Tailers kvintett, Len and the Mods, Gales, Salle and the Greenfathers och Candies. En stor händelse i vår lilla stad. Så öppnade Club Bimbo i Karlslundsresturangen. Där trivdes vi verkligen. Vi trivdes så till den milda grad att min far en gång kom och hämtade mig per cykel, när jag hade överträtt hemkomstbestämmelserna. Till och med Tages spelade där men då stannade vi utanför. Inte betalade man flera kronor i inträde för att lyssna på ett så "mesigt" band. Det var för övrigt ett lustigt fenomen på den tiden - att bara stå utanför. Det satsade man lika ofta på som att gå in på dansstället. Och lika roligt hade man! Andra ställen där man kunde dansa till pop-musik var Tyghuset, gamla festivallokaler och Tångvalla.

Jag fick förresten uppleva en lustig sak utanför hotell Öresund vid ett tillfälle. Jag kom cyklande och blev tillfrågad om jag hade tändstickor av några engelsk-talande killar. Vi pratade en stund och en av dem lånade min cykel. Det visade sig vara Spencer Davis Group, och jag, som var pank, fick 10 kronor av dem så att jag kunde gå och se deras framträdande senare på kvällen. Gissa om jag var mallig!!!

Saluhallstorget var också en populär träffpunkt för ungdomar vid den här tiden. På tiorasten rusade man ut och trängdes med hundra andra som också skulle köpa "bulle-med-bulle". Sen stod man i klungor och kollade in varandra på torget. Fasligt goda slickepinnar såldes också där. Det slår mig nu i efterhand - hann vi gå i skolan???

Jag får inte glömma färjorna. Ofta turade vi och ibland besökte vi dansställen inne i Köpenhamn. Jag minns särskilt ett jättemysigt ställe som hette Vingården. Det spelades tradjazz och röken låg tjock i lokalen. Jag har ibland försökt komma ihåg var den låg, men har inte lyckats.

En annan av våra träffpunkter var Bristol. Där fick man inte enbart sitta och dricka, så en matfrisk kompis beställde alltid in "Fiskafänge" - en billig silltallrik - och så satt vi andra och drack "Gröna hissen".

Åren gick, studenten var tagen, barnflickejobben var över, betfröna på Hilleshög låg fint i sina påsar. Då var plötsligt min tid i Landskrona slut, för ett långt tag. Varför? Hm….träffade en kille från Örebro. Drog direkt! Återvände dock 17 år senare med ny man och två små flickor.

Publicerad:
Måndag 1 nov, 2004, 14:08
Skribent:
Lena Swärd
Typ:
Artikel

Sök!