Om stenar, benrangel och spöken i Landskrona

En sommar i slutet av 1960-talet sommararbetade jag på Landskrona museum. Jag hade tidigare under skolåret haft en PRYO-vecka på museet och hade tydligen skött mig bra, museiintendent Harald Nilsson tyckte att jag skulle återkomma som personal på mitt lov. Det blev ett par varma sommarveckor som jag aldrig kommer att glömma av tre anledningar.

Den första hade med mitt arbete på museets vind att göra. Jag började klockan 8 varje morgon, alla andra på museet kom först vid middagstid. Så jag skulle med en huvudnyckel bereda mig tillträde till det i mina ögon då jättelika och skrämmande huset. Sedan skulle rullgardinerna i alla fönster åt söder - mot Slottsgatan - dragas ner. Snart rådde skymning överallt. Därefter skulle jag ta mig upp till min syssla på vinden. I en liten skrubb, med ett stort handfat i Höganäskeramik och svagt rinnande kallt vatten, skulle jag rengöra skelett. En tid innan hade man grävt ut spetälskekyrkogården och tagit tillvara 44 gamla landskroniter, alla nu förpackade i plastsäckar. Med den svaga vattenstrålen i kranen och en diskborste skulle den uppskrämde 16-åringen befria benranglen från jord och annat krafs. I fantasin väntade jag bara på att någon av kompisarna till den stackare jag just höll på med i vasken skulle knacka mig på axeln och undra vad jag pysslade med.

Om jag gjorde vid alla? Nej, efter att ha gjort ett och börjat på ett andra förklarade jag att jag inte ville mer och fick efter viss tvekan befrielse.

Harald Nilsson och rustmästare Sune Magnusson tyckte det hela var roligt och började vid nästa kafferast berätta om alla stans mer eller mindre kända spöken. Brocken hade jag nog tidigare hört om, men inte om munken på slottet och spökerierna i museibyggnaden. Med vetskap om att jag inte skulle umgås med ranglen på vinden mer, tyckte jag själv att det var roligt att höra deras historier.

Så skulle jag ha en ny uppgift, den andra orsaken till den oförglömliga sommaren. En massa gamla möbler skulle märkas med nummer. Lätt som en plätt tyckte jag tills att jag fick reda på var möblerna förvarades. På den tiden var Citadellet stängt och huvudbyggnaden var delvis magasin för museet. Nu utrustades jag med nya nycklar och så bar det iväg ner till Citadellet. Med alla spökhistorierna i färskt minne var det inte så roligt att ensam göra sig bekant med de stora salarna och mörka prången. Mer än en gång skrämde duvorna, som fanns i stort antal inne i huvudbyggnaden, nästan slag på mig. Men efter en veckas arbete i slottet hade modet återvänt och jag hade nog varit på alla platser man kan tänka sig i anläggningen - utan att möta någon gammal munk! Vid ett par tillfällen kom Harald Nilsson ner och pratade med mig och till min stora förtjusning tyckte han om att berätta om slottet som han var expert på.

Tredje orsaken är av helt annan karaktär. Jag fick hjälpa Harald Nilsson att "forska". Han hade fått för sig att jag skulle söka upp stenar från 1700-talet i stan. I kvarteret Kung Karls varv, vid hörnet av Storgatan och Drottninggatan, står en sten lutad mot väggen med en då gåtfull inskription. Vad var det för en sten och vad betydde de romerska siffrorna som man knackat in i den? Det ville Harald Nilsson reda ut och jag skulle få hjälpa till på mitt sätt. Jag skulle söka fler liknande stenar eller inskriptioner. Han hade själv funnit ytterligare en, i nordvästra hörnet på Sofia Albertinas grund. Men kunde det finnas fler?

Med min moped for jag iväg ut på stan, bland annat i hamnområdet bakom Gustafssons varv. Kunde det i någon husgrund eller sten finnas inknackade siffror? Jag sökte men fann inget. Däremot hittade jag en sten ute på kommunens förråd på industriområdet. Kan undras var den stenen tagit vägen? För den ligger säkert inte kvar. Och så gjorde jag ytterligare ett fynd som tyvärr renoverades bort för ett par år sedan. Den fanns i husgrunden till museet.

Jag tyckte det var roligt och spännande och njöt av Harald Nilssons uppskattning av mina fynd - som han kanske redan kände till men som han gav mig glädjen att "finna", jag vet inte.

Så tog sommararbetet slut och jag fick annat att engagera mig i. Stenen vid korsningen Storgatan/Drottninggatan stod kvar och påminde mig om mitt detektivarbete. Ofta funderade jag på vad Harald Nilsson egentligen kom fram till. Att markeringarna i stenarna och husgrunderna hade med byggnationen av 1700-talsstaden att göra kom jag ihåg och att det var någon slags nivåmarkering. Åren gick och numera verkar det som om det bara är jag som vet, om än lite, vad det var för inskriptioner som fanns på stenen och i grunden på Sofia Albertina.

Med hjälp av Elisabeth Lundin på museet fick jag fram Harald Nilssons anteckningar från den aktuella sommaren. Här fanns en bra förklaring.

Alla inskrifterna ser/såg likadana ut. Först en horisontell linje följd av siffran 13, angiven med romerska siffror, och bokstaven F. För Harald Nilsson var det helt klart att linjen är en så kallad fixpunkt som skulle användas som utgångspunkt vid kommande mätningar. Han skriver att " fixpunkten är beräknad i förhållande till ett noll-plan, som kan vara ett godtyckligt valt horisontalplan, vilket utgör utgångspunkt vid angivande av vertikala mått." Vilket betyder…?

Ja, det var inte så lätt. Det konstaterar han själv och jag är villig att hålla med. Han förklarar vidare att man i kuststäder och kustbygder sedan länge haft "havshorisonten" - havsytan - som noll-plan. Siffran 13 och F skall uttydas som att den horisontella linjen, dvs. fixpunkten, befinner sig 13 fot över noll-planet, dvs. havsytan. Vidare förklarar han att det på kartor över Landskrona stad och fästning från början av 1700-talet finns för olika platser angivet höjdförhållanden med så och så många fot över "vattenhorisonten".

Men fastställer man nivån på havsytan? Det vet vi ju alla att den inte är samma hela tiden. Blåser det kraftigt mot land ligger den betydligt högre än när det blåser från land. Bara under ett dygn kan nivån variera kraftigt. Numera använder man medelvattenståndet som utgångspunkt för att få fram noll-punkten. Vid mätningar som gjordes i Landskrona visade det sig att så inte kan ha varit fallet på 1700-talet. Om man använt medelvattenståndet som utgångspunkt då, skulle Sofia Albertina och kringliggande mark ha sjunkit med drygt 50 cm sedan mitten av 1700-talet. Vilken nivå på havsytan har man då använt?

Under 1800-talet använde man den vaga definitionen "vanligt lågt vatten" som utgångspunkt. Harald Nilsson menar att det är den man använt i Landskrona när man omkring 1760 knackade in fixpunkterna på stenarna och husgrunderna. Den horisontella linjen skall alltså befinna sig 13 fot, eller ca. 3,8 meter, över det vanliga låga vattenståndet. Det går tyvärr inte att fastställa hur man i Landskrona kommit fram till och definierat "vanligt lågt vatten".

Vi har alltså idag en sten och en inristning i Sofia Albertina kyrka som dåtidens stadsplanerare och arkitekter utgick ifrån då de planerade stan och husbygge. Säkert har det funnits ytterligare ett antal idag försvunna markeringar, i samma nivå, som använts som utgångspunkt och garanti för att det man byggde kom i rätt höjd i förhållande till andra hus. Ett avlopp t. ex. som lutade uppåt, var ju inte så praktiskt!

Hur det gick med skeletten på vinden? Vad jag vet var det ingen efter mig som fick det höga nöjet att umgås med dem. Med tiden hamnade de i Lund och om jag inte har fel för mig vilar de tryggt och säkert i jorden igen. Förlåt att jag störde!


Den ovan nämnda utgrävningen gjordes i Föreningsgatan, mellan S:t Göransgatan och Stora Norregatan. Spetälskeoffren begravdes vanligen vid S:t Jörgens hospital. Detta låg utanför stans vallar i kvarter Torstensson, mellan Asylen och Föreningsgatan.

Publicerad:
Torsdag 1 jun, 2006, 09:30
Skribent:
Calle Sundewall
Typ:
Artikel

Sök!