Seglatsen som kom av sig

Utsikt över Sockerbrukshamnen 1913. I bakgrunden Varmbadhuset och paviljonger till Jubileumsutställningen samma år. Foto: Anton Hagman, Landskrona museum.
Utsikt över Sockerbrukshamnen 1913. I bakgrunden Varmbadhuset och paviljonger till Jubileumsutställningen samma år. Foto: Anton Hagman, Landskrona museum.

Uno Liljefors, 1902 – 1987, var sjökapten och sedan 1930-talet sjömanshusombudsman på Landskrona Sjömanshus. Under många år var det han som registrerade och höll reda på var alla sjömän från Landskrona befann sig ute i världen. I Unos efterlämnade papper finns denna berättelse från hans barndom.

Det fanns en gång en segeljakt som hette Elin. Hon byggdes i Landskrona 1905 för Ålabodsskepparen Nils Truedsson. År 1911 blev sonen Einar Truedsson befälhavare och fadern mönstrade som bästeman. Kring Elin minns jag en ungdomsepisod från sommaren 1911.
I Sockerbrukshamnen låg en gammal norsk ångare upplagd som skeppshandlare Anders Cronberg hade tillsyn över. Av honom fick jag och Gustav Cronberg – son till skeppshandlaren – låna en gammal eka som tillhörde fartyget. Den var stor och tung och endast försedd med en avbruten åra. Jag kunde konsten att vricka och vi gav oss iväg vid niotiden för att vricka ut till kallbadhuset för att bada. Vi hoppade i på grundarna utanför badhuset och hade det skönt och gassigt. Gustav som hade en mycket sträng mor visste
att han skulle vara hos sin spellärarinna klockan ett och dessförinnan skulle han äta middag. 

När vi badat fick vi syn på passagerarbåten som var på ingående i rännan från Köpenhamn och då vi hade tid på oss vrickade vi ut mot den för att få ”böljor”.
Vi var ungefär ute mellan första och andra prick på östra sidan i rännan då vi passerade båten och fick vår böljegång. Men på några få minuter blåste det upp en hård frånlandsvind. Vi började driva ut mot rännan och jag gjorde allt för att vricka båten in mot grundarna. Gustav började bli orolig och visste vad som vankades om han inte passade sina pianolektioner.
För att ej missa tiden hoppade han i vattnet och började simma mot land och grundare vatten. Gustav var en duktig simmare då däremot jag själv endast kunde simma en liten bit. Jag bad Gustav enträget att ej göra försöket men det hjälpte inte. Han hade nog
överskattat sin simkunnighet, och efter en stund då han inte kunde nå botten började han skrika på hjälp.
Med alla mina krafter vrickade jag upp mot vinden för att få tag i Gustav. Jag lyckades få tag i honom, han var helt utmattad och mina egna krafter var helt slut och med nöd och näppe kom han upp i båten. 

Gustav som fortfarande tänkte på sin pianolektion och de små möjligheterna att hinna hem till klockan ett, lade sig nu på knä i botten av båten, knäppte sina händer mot himlen och bad till Gud att hjälpa oss! 
Vinden ökade och det fanns bara en möjlighet att få tag i någon prick i inseglingsrännan och göra fast vid den. Vi missade två prickar och det bar åstad ut mot Sundet. Jag satte nu kurs på Klockbojen utanför Västerflacket, och för att inte missa denna seglade
jag rätt på den. Med ett brak nådde vi den och jag lyckades få förändan i ekan fast i bojen. Här låg vi nu ensamma och övergivna och klockan hade blivit tolv eller halv ett. Flera båtar passerade, vi viftade med våra skjortor men ingen tog någon hänsyn. Vi frös båda två och satte fast en skjorta på en åra för att eventuellt någon från land skulle se oss. Hela eftermiddagen gick och inget hände. Så fick vi syn på en liten jakt som kom seglande med nordlig kurs utefter Västerflacket. Vi viftade båda med våra skjortor och till vår stora glädje gick den upp i vinden i vår närhet och ankrade. Kapten Einar Truedsson satte en båt i sjön och rodde ner mot oss, tog oss på släp till sin jakt som hette Elin och vi kom ner i hans lilla kajuta och fick vars en kopp varmt kaffe och en smörgås – jag tror att det var det bästa vi smakat i hela vårt liv!

De satte lotsflagg och efter en halvtimmes tid kom lotsbåten ut med lotsarna Eljin och Kamf ombord. Av lotsarna fick jag en ordentlig utskällning, men när jag förklarat förhållandet och de såg den avbrutna åran tyckte de likväl att det var bra gjort. Vi blev nu inbogserade av lotsbåten. Jag satt akter och styrde med åran, och då vi svängde in i Sockerbrukshamnen stod trossförarna Nyman och Malmsjö och skrattade åt oss och jag skämdes som en hund. Sedan vi förtöjt ekan gick vi hemåt halvfrusna och med tunga steg.

Vi smög oss in genom porten, men inne på gården stod Gustavs mor med käpp i högsta hugg och tog tag i honom för att ge honom en ordentlig omgång stryk. Men snabbt föll Gustav på knä framför sin mor, sträckte upp sina hopknäppta händer mot henne och sa:
– Kära lilla mor, slå mig inte för skutan hette Elin.

Så hette nämligen Gustavs mor också. Hans ömma uppträdande bevekte fru Cronbergs hjärta och hon sänkte käppen. I samma stund kom skeppshandlare Cronberg själv rusande med kurs mot ”dassen” på gården.
– Anders, sade hon. Du får själv piska Gustav för jag kan inte.
– Jag har inte tid, det får vara till en annan gång!

Gustav slapp pisk och även jag själv, för min mor var glad att jag kommit levande från äventyret.

Publicerad:
Fredag 22 okt, 2010, 14:27
Skribent:
Uno Liljefors
Typ:
Artikel

Sök!