Sommarsöndag hos mormor och morfar på Svaneholm

Det är söndag och vi skall hälsa på morfar och mormor ute på Svaneholm. Jag hade så gärna stannat hemma, det är så mycket roligt som lockar en sjuåring hemma på Skolallén.
Tvärs över gatan, vid "Kråkebänken", har redan lekkamraterna samlats. Göteförsöker dricka vatten ur dricksfontänen, men hans syskon Elsa och Berit gör allt de kan för att förhindra denna njutning. Inne på gården mot brandstationen hörs glada röster från andra lekkamrater. Jag misstänker att Margit tränar att bolla med tre bollar. Vi tävlade igår kväll, jag var till hennes stora förargelse bäst. Nu gör hon nog allt för att jag skall hamna på efterkälken. Borta vid brandstationen sköter brandmannen Edvin Frohm om sina
fyra illrar, med Lennart och Sven-Inge som flitiga iakttagare och hjälpredor. Själv är jag lite rädd för djuren, de är ju så söta och pälsen ser så mjuk och grann ut, men de vassa tänderna skrämmer mig.

Ute på Svaneholm är morfar trädgårdsmästare. Här tar han sitt arbete på allra största allvar, något som vi barn beklagar. Tänk så roligt det varit att få springa runt i den stora parken, att följa de välräfsade grusgångarna eller smyga in i mörka grottor skapade av den frodiga trädgårdsgrönskan! Men något sådant är helt otänkbart, parken är inte till för oss. Det händer ju ibland att vi i obevakade stunder smyger oss in i parken. Men det är ett farligt äventyr. Tänk om morfar kommer på oss. Eller ännu värre, att vi möter någon från villan. Nej det förväntas att vi är lugna och artiga. Det är inte så lätt, och inte roligt heller, att efter den långa och spännande promenaden från stan ut till Borstahusen, plötsligt uppföra sig som de vuxna önskar.

Första biten går via Citadellvägen genom kolonierna. Så många dofter från blommor och nygrävd jord som möter en. Det är annat än där hemma på gatan. Det är lite farligt att gå Citadellvägen. Mor är hela tiden på sin vakt så att vi barn inte kommer för nära  vallgravarna. Oj så mycket spännande här finns att uppleva. Men strax är vi framme vid Exercisfältet. Här väntar friheten. Mor och far går så söndagsfina på Strandvägen, det är ju söndag och då skall man promenera. Vi barn är däremot som ett par kalvar på grönbete. Diket utmed vägen är oemotståndligt. Det är precis lagom djupt och brett för att det skall killa i magen av spänning och stolthet. Tänk att man är så stor att man kan hoppa över diket utan att riskera söndagskläderna och få ideliga förmaningar från mor om att vara försiktig.

Men snart är det värsta sprallet över. I våras fanns mängder av tussilago i diket. Det är mormors favotitblomma, så jag plockar alltid en bukett åt henne. Men nu översvämmas fältet av vilda blommor och all uppmärksamhet ägnas åt dessa. Inte är det blomsterprakten som lockar, nej men det gäller att hinna plocka blommor nog till en fin krans och få den färdig innan vi är framme vid Svaneholm. Är man riktigt fin kan man locka fram ett leende ur både morfar och mormor.

Så tar Exan slut och Per Glans åkrar börjar, då är vi snart framme. Vid grinden väntar morföräldrarna på oss. Det blir ett artigt goddag med handtryckning och en djup nigning. Nu smakar det gott med mormors saft och kakor.

De vuxna dricker kaffe och pratar för hela slanten. Snart är vi barn bortglömda och vi kan roa oss själva. Skall vi våga oss på att smyga upp i parken? Nej, det hörs röster från villan och då är det inte värt att riskera något.

Vi drar oss ner mot sjön istället. Snart är skattjakten i full gång. Vem finner den vackraste snäckan eller den mjukaste stenen? Vem är bäst på att kasta smörgås? Eftermiddagen går fort och vi beger oss upp till trädgårdsmästarhuset igen.
Far, morfar och några andra farbröder spelar kille och dricker toddy. Konjaksflaskan och mormors fina vattenkaraff sladdrar om vad glasen innehåller. En bit bort sitter tanterna och handarbetar under flitigt pratande. Så skönt med sommar och värme. Om det inte varit så fint väder hade finrummet fått värmas upp. Finrummet använder mormor och morfar bara på söndagarna när de har gäster. Det är bara då som man offrar ved på att värma upp här inne.

Ute på Strandvägen har strömmen av promenerande vänt åter mot stan och för oss är det dags att ta adjö och tacka för idag. Så börjar vandringen hemåt igen. Det känns som om vi aldrig skulle komma fram. Diket som var så lockande på vägen ut lägger man inte ens märke till nu. Jag är trött och vill hem. Ibland är det så lyckligt att far har sin cykel med. Då kan man få sitta på sadeln medan de vuxna under stilla samtal vandrar hemåt i sommarkvällen. Nästa söndag skall vi nog till farmor och farfar.

Publicerad:
Onsdag 11 sep, 1996, 11:23
Skribent:
Gullan Svensson
Typ:
Artikel

Sök!