Strandvägen på Krönleins tid

Numera är Landskronas gamla societetsstråk mycket förändrat. Fortfarande ligger många vackra villor kvar, men några är borta och ersatta av modern radhusbebyggelse. Dock fanns förr mitt i den eleganta bostadsmiljön en stor industri, nämligen Krönleins bryggeri. Där nu radhusen vid Humlegränden, HSB:s terrasshus och två nybyggda villor ligger, fanns förutom bryggeriet tre ståtliga villor: Villa Örestrand, Villa Strandhem och Villa Rostock, alla byggda vid förra sekelskiftet.

Bryggeriet hade grundats av byggmästare Andreas Lindh på 1870-talet och fanns före både Strandvägen och villorna. År 1888 köpte den då blott 28-årige Carl Krönlein det lilla bierbryggeriet som drevs med handkraft. Krönlein var född i Jönköping men stammade från en bryggarsläkt i Bayern. Efter studieresor i Tyskland hade han en tid arbetat vid Hamburgerbryggeriet i Stockholm och ägt ett bryggeri i Trollhättan. Han hade alltså stor erfarenhet av bryggeriverksamhet och var en duglig affärsman. På 20 år byggde han om bryggeriet helt. Han startade med att köpa in ångmaskiner från Danmark. På 1890-talet uppfördes den stora fabriksbyggnaden med en något högre fyrkantig tornbyggnad. I tornbyggnaden fanns ett mälteri, en värmecentral för torkning av malt.

Krönleins bryggeri utvecklade sig till ett helt litet samhälle med byggnader för tappningsmaskiner, kylrum, värmeanläggning med en hög skorsten, till formen passande nog lik en flaska, stora stallar till bryggarhästarna, lagerlokaler och kontorshus. Bostäder för arbetare och tjänstemän byggdes också. Några låg ut mot Öresund och hade var sin liten trädgård. Bengt Berglund, konstnären bakom Näckrosen på rondellen vid nya stationen, är uppväxt på Krönleins. Andra kända landskroniter, arbetargrabben Tor Willy Persson och sonen till den siste chefen, Jesper Aspegren, har också sina rötter hos Krönleins. Centrum utgjordes av en stenlagd öppen plats. En mur omgav hela anläggningen och herrskapet lät uppföra en stor vit villa ritad av bryggeriets grundare, den mångkunnige byggmästaren Andreas Lindh.

I trädgården fanns också en mindre byggnad. Här hade herr Krönlein sin biljard. Det fanns en vacker kakelugn och en veranda mot havet. Huset blev senare trädgårdsmästare Holms bostad. De sista som bodde där var två estniska flyktingfamiljer åren omkring andra världskriget. Huset revs år 1957.

Fru Krönlein, en mycket ståtlig dam med stolt hållning, brukade påstå, halvt på skämt kanske, att hon hade anor ända ner till en av 1400-talskungen Karl Knutssons gemåler, Katarina Gumsehuvud. Hon var både socialt engagerad och konst- och kulturintresserad. Hennes man verkar inte ha delat hennes intressen. Visserligen tillhörde han stadsfullmäktige under en halv period men lyckades på den tiden skaffa sig frånvarorekord. Men han red gärna. Man kunde dagligen se honom till häst vid Öresundsstranden.

År 1918 såldes Krönleins till AB Skånebryggerier. Carl Krönlein blev kvar som disponent till sin död 1928. Verksamheten upphörde i Landskrona den 1 juli 1962, och därefter vidtog snart rivningen av torn, skorstenar och byggnader. Det som sedan var kvar använde Landskrona Brandkår som övningsobjekt. Det brann ner den 5 juli 1970, men den stora vita bostadsvillan finns fortfarande kvar på Strandvägen.

Granne med Krönleins tomt låg trädgårdsmästare Åke Granbergs Villa Örestrand, ritad av stadsarkitekten Fredrik Sundbärg i en sorts alphyddestil, som inte hör hemma i Landskrona. Tegelmästarvillan på Norreborg på Hven visar slående likheter med Villa Örestrand, och de båda husen har samme upphovsman. Villa Örestrand slutade sin historia som ungdomshem, vilket Bengt Nilsson har berättat om i FoB 2006 nr 2.

Villa Strandhem låg granne med Villa Örestrand. En maskinmästare Tage Olsson vid Landskrona Sockerbruk lät bygga den på 1890-talet. Villan hade torn, som det anstod en Strandvägsvilla, och en av kakelugnarna var prydd med sockerbetor i keramik. Invändigt var taket dekorerat av målarmästare PJ Scharin. "Mot himmelsblått valv flög mellan slingerväxter fjärilar och trollsländor" berättar Elsa Lindholm i sina "Strandvägsminnen". En målarmästare på den tiden skulle kunna göra måleridekorationer i olika stilar utan mallar, t.ex. måla ett kassettak i olika motiv. Detta kunde uppenbarligen PJ Scharin.

Denne skicklige hantverkare hade grundat en färgfabrik i Gamla Kyrkogatan. Så småningom öppnade han också färghandel, först i Handelsbankens hus i hörnet Gamla Kyrkogatan/Rådhustorget. Sonen Sture, skridskovirtuos på Vallgraven och mycket beundrad, särskilt av flickorna, fortsatte verksamheten i den hörnan som kallas och väl alltid kommer att kallas Scharins hörna: Stora Norregatan/Östergatan. Numera är hörnan Landskrona Postens hemvist.

Efter ett kort mellanspel, då bankkamrer Otto Östberg ägde villan, kom den 1908 i friherre Gustaf Ramels ägo. Denne var ryttmästare vid Kungliga Skånska husarregementet. Då fanns i hushållet livréklädd chaufför. Eftersom både herr och fru Ramel var duktiga ryttare fanns två hästar: Go on och Come along. Familjen hade också flera hundar och en get. Geten har blivit mest känd av husdjuren eftersom en av döttrarna Ramel, Hetty, ägde den och hade den tjudrad utanför trädgården på Exercisfältet.

Hon stod innanför grinden och bevakade den. Utanför familjekretsen var hennes ordförråd begränsat till uttrycket "Halv fem", något som gav upphov till mycket nöje hos förbipasserande som aldrig missade chansen att fråga henne vad klockan var. Landskronapoeten Jesper Svenbro har ömsint och humoristiskt beskrivit ett möte med henne i sin dikt "Hetty". Gustaf Ramel tjänstgjorde en period vid Generalstaben och lyckades då placera sitt hem, Villa Strandhem, på sjökortet.

Huset revs 1976 och gav plats för en av HSB:s största satsningar i Landskrona: terrasshusen vid Strandvägen. Dåvarande ombudsmannen i HSB, Lennart Lindqvist påpekade i ett tidningsuttalande att när de 36 terrasslägenheterna stod klara så bodde 94 personer på samma yta där det tidigare hade bott fem eller sex.

Längst norrut i raden låg Villa Rostock i tysk borgstil med gult tegeltorn krönt med vindflöjel. Byggherre var August Heyl, representant för ett danskt tegelbruk, som sålde samma gula tegel som villan var uppförd i. Han var också representant för Öresundsbolaget, som ägde "danska båten". Den gick tre gånger dagligen till Köpenhamn från Skeppsbron i Landskrona! Sitt namn hade villan fått genom fru Heyl som var född i Rostock.

Näste ägare var konsul Gustaf Lindegren och senare hans bror Alvar. De var båda förmögna och ruvade inte på sina pengar utan var generösa donatorer. Stiftelsen Gustaf Lindegrens Donationsfond är ett exempel på detta. Två av Sofia Albertinas glasmålningar i sidoskeppen skildrar Jesu korsfästelse och himmelsfärd. De är utförda av konstnären Hugo Gehlin och skänkta av syskonen Lindegren. Sex glasmålningar i långskeppet är verk av landskronakonstnären Martin Emond. Tre av dessa är en gåva av fabrikör Alvar Lindegren, som också skänkte medel till brunnen vid minnesmärket på nya kyrkogården över krigsförlista sjömän, en vacker åttkantig sluten skapelse med psalmverser på fyra fasadplattor och en växtslinga som följer hela foten.

I dag när priserna på fastigheter med samma utformning och läge som Strandvägsvillorna är skyhöga undrar man vad det kan ha kostat att en gång bygga dem. De skilde sig ju så tydligt från resten av stadens bebyggelse. I taxeringskalendern för 1903 står Villa Strandhem upptaget till 21.500 kr, en stor summa på den tiden men ändå så pass rimlig att en maskinmästare kunde låta bygga den och en kamrer kunde köpa den av honom. En jämförelse med en arbetarlön från den tiden hjälper till att göra det blygsamma taxeringsvärdet förklarligt. En välavlönad arbetare, som tjänade minst 800 kr om året och därmed hade rösträtt, hade en timlön på 25-28 öre, och det var endast ett litet fåtal som nådde så högt.

Publicerad:
Onsdag 25 jul, 2007, 15:02
Skribent:
Inger Nilsson, Eiwor Richard och Greta Törnblad
Typ:
Artikel

Sök!