Strykerskan Gerda Olsson i Vallåkra

Min mormor hette Gerda Elida och föddes i Vallåkra år 1888. Hennes föräldrar var Sven och Nilla Andersson som bodde i ett hus i Hålabäck, ungefär där Grönadals bygdegård ligger idag. Sven arbetade på tegelbruket längre ner i dalen. När Gerda fyllt 15 år började hon som handelsbiträde i Helfrida Bengtssons diverseaffär i Vallåkra, affären som för många Vallåkrabor är mer bekant som Roséns affär. När Gerda började arbeta här var Helfrida ännu inte gift med Sven Rosén.

År 1910 hyrde en ung man, Nils Olsson, in sig hos skräddare Karl-Johan Ekstrand i Vallåkra. Nils var vagnmakare och kom från Fjälkinge. Han upptäckte snart att det fanns en vacker tös i affären strax intill och det dröjde inte länge förrän Gerda och Nils var förälskade i varandra. Två år senare gifte de sig. De fick fem barn: Sture, Doris, Uno, Stina och Åke. Stina är min mamma.

1914 byggde de ett stort fint hus i Vallåkra by och startade vagnmakeri. Efter några år prövade Nils och Gerda på att starta ett café och någon tid därefter försökte de med att driva slakteri. I samband med detta byggde de en rökugn för kött i källaren. Men affärerna gick inte så bra. Så 1929 fattade Nils det svåra beslutet att lämna familjen för att bege sig till Amerika, allt i tron att där var lättare att försörja sig. Så småningom skulle Gerda och barnen följa efter.

Sedan slakterirörelsen gått i konkurs blev det tuffa tag för Gerda att försörja familjen. Hon blev tvungen att sälja huset men fick hyra övervåningen i ”sitt hus”. Hon åkte till Helsingborg på en kurs i att stryka och stärka skjortor och startade därefter en tvätt- och strykeriinrättning. På bilden av huset kan man se en skylt till höger om dörren som gör reklam för hennes tvätteri.

Ryktet om hennes duglighet spred sig snabbt och snart kom de flesta männen i byn och bönderna runt om i trakten till henne med sina skjortor. Hon hade tvättstugan i källaren där hon kokte skjortorna i tvättgrytan och skurade dem på tvättbräda med såpa. Sen sköljde hon skjortorna i stora grå zinkbaljor och hällde ut vattnet på golvet så det rann ner i ett brunnshål i golvet. När jag som barn var hos mormor fick jag ofta vara med i tvättstugan och tyckte det var så roligt att gå och stampa i vattnet. Men vattenpumpen fanns på gården så Gerda fick springa med spannar och hämta ner det till tvättstugan. Med tiden gjorde hennes ”pågar” en träränna från pumpen ner genom källarfönstret. Yngste sonen Åke fick hedersuppdraget att stå på gården och pumpa.

De rena plaggen skulle sedan upp i en kammare på vinden för torkning. Ute kunde hon inte torka dem, en fågel kunde komma och sätta sitt ”visitkort” på tvätten. Sen var det dags att blanda stärkelse med vatten till rätt konsistens. Hon blandade vatten och stärkelsepulver, hällde detta i ett glasrör och mätte med en mätare så blandningen hade rätt hårdhet. Sen doppades kragar och manschetter i blandningen och därefter pressade hon med en presstrasa.

Först hade hon strykjärn som värmdes på köksspisen men senare köpte hon ett elstrykjärn. På den tiden var kragar och manschetter lösa på skjortorna, så även frackskjortebrösten. Allt skulle sorteras var för sig och utan att blanda ihop de olika kunderna. Mormor var så noga och allt blev så fint! Sist slog hon in, och nålade upp om det behövdes, skjortorna i vitt papper som hon köpte hos Roséns. Ibland fick jag en bit sådant papper av mormor, det var så bra att rita på.

Det var inga stora förtjänster på hennes sysselsättning i förhållande till den arbetsinsats som hon presterade. På 1940-talet fick hon 50 öre per skjorta och 1960 var priset höjt till en krona. För en frackskjorta med två kragar fick hon två och trettio.

Men detta arbete räckte inte till för att försörja familjen så hon fick röka kött åt bönderna också. Det var tunga köttstycken att lyfta och rökugnen måste passas i flera dygn. Ibland blev det då bara någon timmes sömn per natt vid köksbordet. Flis av aleträ användes till rökningen av köttet. Detta levererades av åkeriägare Malm i Vallåkra. Det färdigrökta köttet lades i jutevävssäckar när det var klart.

Men Gerda var fast besluten att klara familjen, annars fick kommunen ta hand om barnen och det ville hon inte. Hennes Nils kom aldrig tillbaka från Amerika. Nils och Gerda brevväxlade med varandra och ibland till födelsedagar fick vi barnbarn kort med några rader från vår morfar och farfar. När Nils någon gång kunde avvara lite pengar, tänkte han på Gerda hemma i Vallåkra.

Gerda var oftast på gott humör och stod och sjöng vid strykbrädan. Hon hade alltid vit schalett knuten om nacken över sitt gråa hår som var uppsatt i en knut. Alltid hade hon ett förkläde utanpå sin klänning, capritofflor och lite kraftigare bruna långstrumpor.

När hon var 70 år flyttade hon till en lägenhet i det nybyggda pensionärshemmet i Vallåkra. Hon bodde där ca 8 år. Sen drabbades hon av diabetes och fick opererat bort sitt ena ben. Hon dog 1972, 84 år gammal. Jag är så stolt och tacksam över min snälla mormor.

Publicerad:
Tisdag 7 nov, 2006, 15:21
Skribent:
Eva Persson
Typ:
Artikel

Sök!