Telefonhistoria från Hven

Söndagen den 24 februari 1957 gästades Landskrona av televerkets generaldirektör Håkan Sterky. Anledningen till det celebra besöket var att telenätet i Landskronaområdet skulle automatiseras. Telegeneralen åkte också över till Hven där det nya nätet togs i bruk klockan 5.28 på söndagsmorgonen. I telefonkiosken på Bäckvikens hamn provade direktören att ringa och kunde konstatera att linjen fungerade. Samma morgon ringde polisman David Lindell från Hven till Syngö i Ålands hav, en sträcka på 818 km, och kunde utan problem höra sin kollega rapportera att det var 15 minus grader och strålande sol över Södra Kvarken. På Hvens telefonstation avtackades föreståndarinnan Anna Ericsson, som avslutade en 37-årig tjänstgöringstid.

När kom telefonen till Hven
Hven blev ansluten till Riksnätet 1901. Men enligt uppgifter som hämtats från studiecirkeln "Bygd i förvandling" vilken hölls på Hven 1977, tecknades kontrakt redan den 15/7 1895 med handlanden Sofia Svensson om att, när telefonkabel drogs över till ön, så skulle telefonstationen bli hos Sofia Svensson. Kabeln drogs från Landskrona via södra fyren på Hven till Danmark år 1896. Ett visst antal abonnenter fordrades dock för att stationen skulle öppnas. Om så skedde före 1901 var det i helt privat regi.

Kulletorp blir telefonstation
År 1918 bosatte sig kyrkvärden och f.d. lantbrukaren Eric Hansson med hustrun Botilda och döttrarna Anna och Olga på fastigheten Kulletorp nr. 33 Tuna. Botilda var sjuk och behövde vård av döttrarna, men det upptog inte all deras tid. Därför passade det bra när överenskommelse träffades om att flytta telefonstationen från handlanden Sofia Svensson till grannfastigheten Kulletorp.
Olga Ericsson blev föreståndarinna på den nya telefonstationen som togs i bruk 1920. När Olga gifte sig och flyttade från Kulletorp 1927 efterträddes hon av systern Anna, som i sju år varit biträdande telefonist. Båda föräldrarna var då döda och Anna blev ensam kvar i huset.

Telefonnätet utvidgas
På Kulletorp disponerade televerket två rum på nedervåningen och ett på andra våningen. I det ena av rummen fanns växelbordet. Det andra var väntsal. Rummet på övervåningen användes som förråd.
Anna Ericsson avlönades av televerket och lönen steg i takt med att antalet abonnenter ökade. Det låg alltså i föreståndarinnans intresse att hvenborna skaffade sig telefoner. För att nätet skulle byggas ut fordrades ett visst antal nya abonnenter. Om det då fattades någon eller några hände det att Anna Ericsson själv betalade anslutningsavgiften för att få de tveksamma att ansluta sig. Då det fanns 49 abonnenter och växeln skulle byggas ut när det blev 50, ringde fröken Ericsson till Emil Johansson Thor i Stockholm för att få honom att bli den femtionde. Hon lyckades och Thorsgården har än i dag slutsiffran 50 i sitt telefonnummer.

Väderrapport från Hakens fyr
Telefonstationen sköttes av föreståndarinnan och två av henne anställda och avlönade telefonister. Under årens lopp har många flickor på Hven haft arbete på Kulletorp. Sist i raden var Margareta och Gertrud Nilsson. Arbetet delades upp i tre pass. Anna tog själv nattjänsten. Då sov hon på en soffa bredvid växelbordet. Var fjärde timme kom en väderleksrapport från Hakens fyr som skulle rapporteras vidare.

Telefonisterna kunde namnen på alla de 183 abonnenterna som fanns före automatiseringen. Det litade tydligen öborna på, för det hände ganska ofta att någon ringde och bad att få tala med "smén" eller med polisen och det gick bra. När Erik Svensson ville tala med "Adolfs Gunnar" blev han upplyst om att Gunnar hade rest till stan. Varpå Erik replikerade:
- Då e där väl nån annen himma som ja kan få snacka me.
Ringde man ofta till Hven hörde telefonisten på rösten vem hon talade med. Det förstod Amelie Ekström när hon begärde numret till en barndomsvän på ön och då fick upplysningen:
- Fru Ekström, Ida gick genom byn nu, så hon är inte hemma.

Telefonisterna hade extra arbete varje år med att lära sig namnen på alla nya sommargäster. De fick också skriva ut och avlämna telegram samt andra meddelanden, som ringts in till öbor som inte hade telefon, och sen ta med sig svar tillbaka. Även städningen av lokalerna ingick i deras arbetsuppgifter.

Ett rådigt ingripande
Ibland ingrep telefonisterna i nödsituationer utöver sina åligganden. Så skedde när min yngste bror föddes tidigt en stormig söndagsmorgon i november. Att ta sig till eller från Hven denna mörka stormnatt var omöjligt. Situationen var kritisk och barnmorskan behövde läkarhjälp. Detta hände under beredskapsåren och då fanns lyckligtvis en militärläkare på ön att ringa efter. Men han sov och hörde inte telefonsignalen trots att den ena efter den andra gick fram. Då lämnade telefonisten växeln och sprang till det närbelägna hus där läkaren bodde och lyckades "banka upp" honom.

Väntsalen
I väntsalen fanns det tre telefoner och ett skrivbord. En av telefonerna var placerad i en ljudisolerad hytt. Genom en lucka i väggen hade man förbindelse mellan rummen och med en ringklocka påkallade man uppmärksamhet. Ett lokalsamtal kostade 20 öre. Den som ringde rikssamtal kunde beställa en eller flera perioder. När det kom rikssamtal ringdes det två signaler. Telefonisten frågade då om pågående lokalsamtal fick brytas.

Efter fullgjort nattskift brukade Anna sova tungt och snarka ljudligt. En dag när en herre kom fram till luckan för att betala ett samtal han ringt, hörde han kraftiga snarkningar inifrån växelrummet. Han frågade då om de hade en hund där inne. Telefonisten ville inte avslöja att det var föreståndarinnan som tog sig en välbehövlig lur, utan höll med om att de hade en hund. Mannen frågade då vad det var för slags hund och flickan i luckan drog till med att det var en schäfer. Sedan fick hon samvetsbetänkligheter och berättade om händelsen för sin chef som skrattade åt det hela. Samma dag reste nämnda dam till Stan. När hon kom hem visade hon glatt fram en liten tax som hon köpt och därmed blev lögnen nästan sanning.

Slutkopplat på Kulletorp
Anna Ericsson var en pigg, glad och lite originell dam, som var omtyckt av alla på Hven. Hennes personal tyckte att hon var trevlig och väldigt snäll. Hon trivdes med sitt arbete och fick många bevis på uppskattning under sin sista arbetsdag. Tillsammans med sin personal tackades hon för "god vakt". Hvenborna tyckte att det kändes lite tomt när det var slutkopplat på Kulletorp. Då luren lyftes hördes ingen pigg röst som svarade "Hven". Anna Ericsson avled 1965, nära 80 år gammal.

Automatstationen uppfördes på handlanden Ulla Svenssons tomt, där hennes mor, Sofia Svensson, hade den första telefonväxeln på Hven. Cirkeln var sluten.

Jag vill tacka Gertrud Johannesson, Hans Ericsson, Gunnel Bengtsson och Telemuseet för uppgifter och lån av familjefoton.

Publicerad:
Torsdag 15 jul, 2004, 10:05
Skribent:
Elisabeth Nilsson
Typ:
Artikel

Sök!