Ungdomsår i Landskrona och hundår till sjöss

Det kanske är tid att sätta sig ner för att skriva ner sina minnen. Man börjar komma till åren och rätt vad det är har man kanske glömt allt...

Det hela började i London dit mina föräldrar kom omkring 1912. Far, Carl Nielsen, var född i Århus i Danmark 1885 och skulle göra sin gesällutbildning som frisör. På den tiden skulle man praktisera sitt yrke på vitt skilda platser för att vidga sitt kunnande och få erfarenhet. Han hade tidigare arbetat både i Tyskland och Frankrike och när nu hans bror, som bodde i London, skrev och talade om att där fanns gott om kvalificerade arbeten åkte han dit.
Min mor Ellen var nog ganska företagsam för sin tid. Hon ville se sig om i världen och eftersom hon hade kusiner på sin mors sida – Harry, Hugo och Georg Persson – som alla var skeppsredare, fick hon följa med på en av deras båtar till London för att hälsa på släktingar.
Här i London träffades mina föräldrar och här föddes jag 1914. Jag var internationell redan från början. Hade inte första världskriget börjat hade jag förmodligen varit engelsman idag. Mina föräldrar var oroliga för vad kriget kunde leda till, så vi flyttade till Sverige 1916.

Far satte upp en frisersalong i Landskrona. Vi bodde på Regeringsgatan, mitt emot Pannekakedammen – som jag lyckades ramla i flera gånger! Första gången gick jag ut på nyis, föll igenom och flöt upp under den gamla tjocka isen. En gammal före detta hamnarbetare drog upp mig med en båtshake. Men så småningom lärde jag mig att vara lite försiktigare och fick lov att åka skridsko på isen.
Jag började skolan på Småskoleseminariet när jag var sju år och gick där i tre år. Sedan gick jag på det sexåriga läroverket. Något större ljus var jag förstås inte, men jag hankade mig fram till realexamen. Det fanns så mycket annat som var trevligare än skolan. Det var roligare att spela fotboll eller leka nere vid hamnen. Vi hade en klubb, fyra kamrater och jag, och träffades en gång i veckan. Vi kallade den "Systerkakeklubben" eftersom vi alltid åt systerkaka på våra möten.
Medlemmar i klubben var Bror Schultz, Ebbe Tell, Sture Eliasson och Sture Berglund och så jag förstås. Bror var klassens ljus, tog studenten och blev sedan advokat i Jönköping och så vitt jag vet lever han än. Ebbe blev polis och avancerade bra inom poliskåren. För en del år sedan åkte han till Kanarieöarna men planet störtade och han omkom tillsammans med ganska många andra. Sture Eliasson blev också polis. Sist jag såg honom var under kriget då jag låg stationerad i Malmö. Sture Berglund tog studenten och blev kamrer på Sockerbolaget.
Vi hade till och med en egen lokal i Sparbankens hus vid Rådhustorget. Det var Brors far som var direktör i banken som hjälpte oss till den. Vi var mycket aktiva! Vi campade, spelade fotboll, seglade i hamnen och däromkring och hade en massa andra aktiviteter för oss, men ingenting som gav oss bättre betyg.

Under de första åren på läroverket var vi bara pojkar i klassen. Först på femte året fick vi flickor som skolkamrater. En av dessa var Martha Pettersson. Hon blev med tiden min hustru och mina söners mor.
År 1929 arrangerades en stor utställning i Landskrona, Hantverksutställningen. Den var ovanlig såtillvida att den gick med rejäl vinst. Där fick jag och många av mina kamrater jobb. Tillsammans med två andra hade jag hand om garderoben. Vi skötte den alldeles själva, redovisade och lämnade över kassan till en äldre skolkamrat. Nåja, det mesta av kassan! Vi brukade fuska lite genom att hänga två rockar på samma krok, men bara redovisa för en.

När utställningen pågick kom ett spanskt fotbollslag till Landskrona. Det var ett mycket känt lag och målvakten som hette Zamora påstods vara världens bästa. Det är klart att vi alla ville se matchen, men vi hade ju garderoben att sköta. Jag hade eftermiddags- och kvällspasset och matchen skulle för ovanlighetens skull spelas på kvällen. Vanligen spelades matcherna klockan halv två. Sture Eliasson trodde att matchen skulle spelas på eftermiddagen som vanligt och blev glad när jag föreslog att vi skulle byta arbetspass. När han kom för att lösa av mig på eftermiddagen hade han kommit underfund med att han skulle missa matchen och var riktigt ilsken. Sture var en stor och stöddig kille så jag fick springa därifrån. Men han var ju snäll också och kom över det hela ganska snart.
En av mina kamraters lillebror ställde vi utanför toaletterna för att ta betalt, trots att det egentligen var gratis. Vi fick in en hel del pengar på det! Ganska oskyldigt med dagens mått mätt. Marthas väninnor stod i glasskiosken. När man gick dit för att köpa en tjugofemöresglass lämnade vi femtio öre och fick två tjugofemöringar tillbaks – plus glassen förstås. Men som sagt, utställningen gick med vinst ändå.

När utställningen var slut festades alla som arbetat med den av med en rejäl middag på Strandpaviljongen. Det var mat i mängder och sprit för alla vuxna, alltså inte för oss pojkar. Mot slutet blev vi vittne till ett våldsamt slagsmål utanför restaurangen. Vi rusade in och fick tag på Jonny Friberg som varit utkastare på utställningen. Han var boxare och Landskronas tungviktsmästare. Han kom ut och började skilja slagskämparna åt. Plötsligt klippte en ilsken dansk till honom över huvudet med en stång. Jonny tuppade av en stund. När han kvicknade till var han helt vild. Det behövdes flera man för att hindra honom att slå den nu vettskrämde dansken helt fördärvad.
Läsåret innan hade jag kuggats i tyska och fick läsa upp det under sommaren. Det gick bra och jag kunde själv betala lektionerna med vad jag tjänat på utställningen. Efter detta hade jag bara ett år kvar i skolan och tog realen i juni 1930.
s/s ELSI

Två veckor efter att jag tagit realexamen mönstrade jag ut på min första båt, s/s Elsi. Det var klart att det var roligt att få jobb, men det var inte lika skoj att åka hemifrån. Jag hade haft sällskap med Martha i över ett år och var mycket förälskad. Det var inte lätt att resa – men man var ju tvungen.

Min första lön var på 45 kronor i månaden. Man fick fem kronor i förskott på lönen när man mönstrade på för att kunna köpa sin egen halmmadrass. Lakan och andra sängkläder var det aldrig tal om. Man hade bara halmmadrassen och en enkel filt som man själv tagit med sig ombord. Man skulle också ha med sig egen kniv, gaffel, blecktallrik och mugg.
Vi gick så kallade fyra-, fem- och sexvakter. Från midnatt var första vakten till 4 på morgonen, nästa från 4 till 8, sedan från 8 till 13, nästa från 13 till 19 och slutligen från 19 till midnatt. Från midnatt till 8 på morgonen gjordes normalt inga andra arbeten förutom rortörn och utkik, medan man på alla andra vakter utförde normalt underhållsarbete förutom att stå till rors. Redaren tog alla tillfällen att slippa betala övertidsersättning genom att kalla arbetet man gjorde "nödvändigt för fartygets säkerhet". Då utgick ingen som helst ersättning. Och i princip kunde ju allt arbete kallas nödvändigt för fartygets säkerhet, till och med att skrubba däck!
Jag tålde inte sjön alls och var sjösjuk för det mesta. Jag minns en gång, det var lördag, vi gick ut från Ystad i barlast. Vi hade haft bruna bönor med fläsk till middag och jag låg efteråt och skrubbade trädurkarna. Det blev en jäkla sättning och jag blev så sjösjuk att jag måste ut och spy hela tiden – jag spydde bruna bönor hela dagen! Efter det tålde jag varken se eller lukta bruna bönor på tio år.
Första resan gick till Arendal i Norge där vi lossade kol. Där fick jag som jungman gå vaktman, ett jobb jag inte tyckte om. Man började klockan sju på kvällen och arbetade till sju nästa morgon. Man hade inget riktigt att göra utan skulle bara gå vakt. Uppe vid skorstenen på gretingarna var det varmt och gott. Där satte jag mig på en låda och sen somnade jag. Ibland, när styrman kom ombord efter att varit i land, letade han reda på mig. Han brukade då sparka undan lådan jag satt på, men det var inte alltid man vaknade ens då. Så nog sov man gott på sin vakt!

Vid ett tillfälle då jag gick vaktman kom eldarna ombord fulla. De hade tre "bums" med sig ombord. Dessa gömde de under kojerna i skansen, de skulle följa med till nästa hamn som fripassagerare. Jag visste inte hur jag skulle göra, men varskodde förstestyrman Uno Liljefors, en stor och stöddig man. Han gick fram till skansen och drog fram bumsen. När de gjorde motstånd klådde han upp dem innan han slängde dem i land. Eldarna var ganska glada efteråt för de ville ju inte heller ha bumsen ombord, de var ju bara fyllekamrater och inte vänner.

Vi lastade aldrig annat än kol och nästan alltid i Gdynia. Det var samma år som det var kolstrejk i England och det var en väldig trafik på Polen. Gdynia var bara en liten fiskeby när vi först kom dit, men växte snabbt upp till en riktigt stor stad. De flesta lasterna gick till olika platser i Norge. En resa gick till Gent i Belgien och då tyckte jag att det var en riktig långresa.
Det är klart att det blev en väldig omställning för mig att komma hemifrån. Arbetstiderna var ju ganska dryga. Men det gick i alla fall rätt så bra. Jag stannade ombord till mitten av december, mönstrade av på Landskrona redd och firade jul hemma.
m/s ORVAR

I slutet av januari mönstrade jag på en tremastad slätskonare från Viken – Orvar. Skepparen var från Viken och hette Ingelberg. Besättningen bestod av en bästeman, fyra man i skansen och en kock. Skansen var väldigt trång, där fanns fyra kojer, varje koj med ett litet hål man kröp in i. Detta för att man inte skulle trilla ut när det rullade. Förmasten stod mitt i bordet och det fanns smala bänkar på varje sida om bordet. Vi hade också var sitt litet klädskåp i gången. Det var väldigt trångt, men det gick att bo så med. Kabyssen hade en vedspis och plats för en man att stå upp. Maten tyckte vi om, kanske på grund av att man alltid var hungrig.
Ombord fanns inga som helst sanitära faciliteter. Det fanns inte ens ett tvättställ. Man fick hiva upp en pyts vatten från utsidan när man skulle vaska sig. Färskvattentanken var så liten att vattnet bara fick användas till att dricka och laga mat i. Sina naturbehov fick man göra på en skyffel och sedan hiva det överbord. Många båtar hade samma standard och man tänkte inte så mycket på det.
Första resan gick med gödning från Landskrona till Gotland. I Hanöbukten råkade vi ut för ett förfärligt oväder. Det blev full storm, temperaturen var under fryspunkten och vi blev helt nedisade. Vi fick bärga alla seglen. Jag minns att jag var uppe med en lättmatros för att ta toppseglen. Det var för jäkligt som hon rullade! Ibland när man tittade ner hängde man långt ute över vattnet, det var nog inte mycket nytta jag gjorde där uppe. På natten när vi hade vakt styrde skepparen och bästemannen själva, vi fick sätta oss i kabyssen. Efter en timma blåste skepparen i sin pipa och kallade in oss. Vi måste gå och purra frivakten som låg och sov i skansen. Överspolningarna var så kraftiga att han var rädd att skansen skulle gå överbord. Skutan sprang läck under ovädret. Den maskindrivna länspumpen strejkade, så vi blev tvungna att pumpa med handpumpen nere på däck. Vi fick stå i vatten och pumpa och till sist var allting vått. Våra sista par strumpor tog vi inte på oss utan stod barfota. Det var kallt men man var ju ung då och tålde sådana saker.
Efter tre dygn mojnade det. Den enda radio som fanns ombord var en liten batteriradio. Vi kunde höra att man efterlyste oss men vi hade ingen möjlighet att ta kontakt med land eller andra fartyg.

Bästemannen var en stor kraftig kille med stor mustasch. Han snusade mycket och var väldigt snål. När vi låg i hamn och hade stuveriarbetare ombord som bjöd på snus, kunde han lägga in sex-sju tummar fulla. Sedan gick han upp på däck, tog ut det mesta snuset och lade i sin dosa för att användas senare. Bjöd på det gjorde han väl förstås inte!

Vi gick bara på Östersjön med den här skutan. Vi hade olika laster, men mest trälaster. Dessa tyckte vi om, det var rent och snyggt och luktade gott. Vi trivdes också vid sågverken. Här fick vi små plankbitar gratis som vi använde till att elda med i kabyssen. Vi hämtade dem med vår jolle i land. En gång stod jag i jollen och langade upp plankbitar till en kamrat på däck. Han missade och skrek ner till mig att "se upp". Det gjorde jag och fick plankan rätt över näsroten. Den slog hål på näsan och det blödde mycket. Jag fick cykla upp till distriktssköterskan som satte på ett plåster. Det borde egentligen sys, men eftersom läkaren inte var där fick det räcka med ett plåster. När jag väl kommit ombord igen svullnade ögonen upp så att jag inte kunde se på två dagar.

En gång efter att vi lossat i Limhamn skulle vi gå upp till Kopparverkshamnen i Helsingborg. Skepparen lovade oss fritt i Helsingborg så att vi kunde åka hem. På väg upp fick vi en väldig tjocka. Jag stod till rors och skepparen höll på att arbeta med något i gången ner till salongen. Resten av besättningen var nere i lastrummet och gjorde fint för nästa last. Då kom bästemannen upp på däck, tittade föröver och sprang sedan akteröver, skrikande "Vi har ett vitt hus rakt framför klyvarbommen". Vi hade gått på en sandbank utanför Ålabodarna. Jag tyckte nog hon hade styrt väldigt bra, jag hade inte behövt röra rodret på länge.

Vi som skulle få fritt när vi kom fram till Helsingborg! Efter en timmas tid lyckades vi få loss henne genom att alla sprang från sida till sida och skiftade över bommarna samtidigt som vi hela tiden körde full back. Vi kom fram till Helsingborg bara en timma försenade och fick den utlovade ledigheten.

I mitten av december kom vi till Stockholm. Då var seglationen slut, skutan lades upp och alla fick mönstra av. Jag var den ende som hade varit ombord hela seglationen och fick därför fri resa hem till Landskrona. Jag hade varit ombord i ungefär elva månader och fattades nu bara en månad på segelfartyg för att komma in på Sjöbefälsskolan – förargligt!
Jag fick i alla fall jul och nyår hemma även det här året. Det var dåliga tider och jag hade svårt att komma ut på sjön igen. Jag erbjöds ett slags arbetslöshetsunderstöd av kommunen mot att jag läste till andre klass skeppare. Kursen hölls på Folkets hus i Landskrona med lärare från Navigationsskolan i Malmö.

En dag träffade jag en gammal skolkamrat, Dale. Han gick klädd i tropikhjälm och vit kostym. Han var några år äldre än jag men vi hade varit goda kompisar hela skoltiden. Han var fosterbarn till en rektor och hade det ganska gott ställt. Dale var liten, mycket kraftig, stark som en björn och mycket blond. Redan som grabb var han en äventyrare och förblev sådan hela livet. Han gick till sjöss strax efter realen, bland annat på det belgiska skolfartyget Avenir. Han hade även arbetat några år i Argentina. Vi hade inte setts på flera år och hade mycket att prata om. Det var naturligtvis som vanligt mest Dale som pratade och berättade. Det där med tropikhjälmen visade sig vara mest på skoj. Nästa dag kom han iklädd blåställ, körande en kärra gödsel - han skulle hjälpa till i sin fars trädgård.

Dale och två andra av mina skolkamrater, Lindblom och Morin, beslöt sig senare för att segla till Persien för att arbeta vid järnvägen där. Det sades att man fick mycket bra betalt. De skaffade en liten segelbåt och blev även sponsrade av Landskrona Posten mot att de skrev om resan. Första anhalten på resan var Halmstad där de skulle proviantera. Här kom polisen och tog Dale. Han var instämd i ett faderskapsmål och fick åka tillbaka till Landskrona. Väl hemma sökte han upp flickans fader, bjöd honom på Hotel Bristol och fick honom att skriva på ett papper att han tagit emot 100 kronor som ersättning, allt för allt. Dagen efter gick Dale till barnavårdskvinnan och visade upp pappret. Hon förklarade att det var ogiltigt och det begrep ju Dale med. Men man kunde inte hålla honom kvar utan att först gå till rätten med ärendet. Så Dale menade att han kunde fortsätta sin seglats. Under tiden hade Lindbloms far dött och det visade sig att han efterlämnat en hel del pengar.

Resan gick vidare till Antwerpen. Här slog de runt och festade upp hela arvet. Nu återstod bara att försöka arbeta sig hem igen. För Dale och Morin gick detta lätt eftersom de varit till sjöss tidigare. Lindblom vågade inte och blev kvar i Antwerpen.
Jag träffade Dale igen under kriget då jag låg i Helsingborg. Dale var en underhållande berättare och kunde hålla på i timtal. Bland annat berättade han att båten han var på hade en väldigt dålig besättning. En dag hade han blivit riktigt förbannad och slagit ner allesammans. Jag tog det hela med en nypa salt, allt han berättade var ju inte alltid helt sant. Men senare kom hans fartygschef ombord och bekräftade Dales historia.

Nästa gång jag såg honom var då jag var ombord i Allan. Vi var på väg ut från Danzig och jag såg då Dale på en båt på redden. De höll på att hiva upp ankaret och Dale var på backen. Han viftade så energiskt åt mig att han tappade balansen och föll i sjön. Jag vet inte vad som hände honom senare i livet, men har genom hörsägen förstått att det inte gick så bra. Han hade många goda sidor, var alltid glad, positiv och trevlig. Men han var ju en äventyrare och hade svårt att inordna sig i det vardagliga livet.
s/s KARLSVIK

I maj månad 1932 mönstrade jag på s/s Karlsvik från Norrköping. Hon hade legat upplagd vid Gråen tillsammans med ett tjugotal andra båtar. De låg i två- och tredubbla led och hade legat där i långa tider, en del i flera år. Alla båtar som låg upplagda vid Gråen blev fulla av råttor – så även Karlsvik. Överallt ombord fanns det råttor. På första resan skulle vi gå till Leningrad för att lasta pappersved. Här fick vi först lägga till vid några spannmålsmagasin. Här hoppade alla råttorna iland. Det var verkligen skönt att bli av med dem!
Skeppare ombord var en riktig "bonnaskeppare", han var från Lund. Förste styrman var ett råskinn från segelskutornas tid. En kort och kraftig karl, men han var rejäl och jag tyckte mycket om honom. Vi var flera från Landskrona, bland annat en skolkamrat från tiden på läroverket. Flera gamla fyllon fanns också ombord.

Skepparen var en snål rackare. Hade man problem med tänderna stod rederiet för eventuella utdragningar, inga lagningar. Vid ett tillfälle var jag tvungen att uppsöka en tandläkare. Skepparen utrustade mig med ett brev att lämna till denne. Det var kanske inte meningen att jag skulle få reda på innehållet. Han upplyste nämligen tandläkaren om att fixa tandutdragningen, men till den lägre taxan. Det vill säga utan bedövning. Därmed skulle rederiet tjäna två kronor! Skepparen visste att utdragning med bedövning kostade hela fem kronor mot mer rimliga tre utan bedövning. Tandläkaren reagerade på snålheten och fixade det hela med bedövning.
Efter att vi lastat timmer i Leningrad gick vi till England där vi lossade. Inalles gjorde vi sju sådana resor. Vid en av dessa råkade min hyttkamrat, Georg "Jojje" Persson ut för en olycka då vi varit inne i Malmö för att proviantera inför en Englandstur. Vi höll på att arbeta med förtöjningsvajrarna. Jojje uppmärksammade inte att han stod i en vajerbukt och att vajern höll på att tajtas kring hans ben. Han satt fast i vajern och följde denna tre varv runt nocken innan foten slets av. Det var ruggigt att se den avslitna foten stå för sig själv på däcket. Jojje hamnade på lasarettet. Det visade sig att benet gått av strax under knäleden. Denna hade klarat sig helt och gjorde att han senare kunde använda protes. Han kom naturligtvis inte till sjöss mer utan blev skomakare i Landskrona. Jag brukade alltid när jag var hemma i Landskrona gå dit för att få mina skor vidgjorda och för att prata en stund om gamla minnen.

Efter de sju resorna gick vi till Göteborg där båten lades upp. Detta var i mitten av december och jag reste hem till Landskrona för att fira jul och nyår. Så blev det nu inte, men det är ju en annan historia.

Publicerad:
Måndag 8 okt, 2001, 16:39
Skribent:
Nisse Nielsen
Typ:
Artikel

Sök!