Utkörarna - en seg, stark och viktig yrkeskår

Allan Brink på sin bryggeribil.

Min fru och jag hade lanthandel i Arrarp/Vadensjö under 1950- och 60-talen. För oss var utkörarna mycket viktiga när de kom med sina varubilar. Utkörarna eller chaufförerna, som man sa ibland, var som regel lugna och säkra, ofta humoristiska och nästan alltid män.

En som kom ett par gånger om dagen var Gunnar Svalin från Häljarp. Han körde ut bröd för Vadensjö bageri. Svalle, som han kallades, körde första turen om Asmundtorp, Billeberga, Tågarp och till oss. Efter andra turen, som gick till Landskrona, kom han en
gång till med sursöta och grova bröd. Svalle var rolig och vänlig och rapp i repliken. På lördagarna hade vi alltid några morgontidiga gubbar som kunder och de flesta skulle ha nya franskbröd. Ibland stod de på trappan och väntade på att brödbilen skulle komma. En
gång när Svalle kom skulle han rätta till lite i bilen och då skrek en av gubbarna: Hur går det med franskbrödet Svalle? Varpå Svalle blixtsnabbt skrek tillbaka: Det blir mest skit av det! Alla fick ett gott grin och kunde köra hem med ett leende på läpparna. Svalle brukade köpa leverpastej till sin hund och då sa han alltid ”vill inte hunden ha den får jag själv äta den”.

Svalle efterträddes av en lika vänlig och glad utkörare, som hette Kurt Nilsson. Många utkörare fick ta tunga lyft. Till exempel Krönleins, som kom med pilsner och lemonader. På den tiden i trälådor om 50 stycken 33 centiliters flaskor, som lyftes ner från flaket och bars in. Som regel kom Allan Brink eller Uno Olsson, ibland avlöstes de av en ung glad man som hette Leif Persson. Leif berättade
en gång att Krönleins hade en del privatkunder och däribland en fru som alltid beställde 11 hallonlemonader och en pilsner, för som hon sa: ”Mannen ska ju också ha något att dricka”.

Mjölkutkörarna fick också jobba med tunga lyft. Första tiden sålde vi mjölk i lösvikt och då bars 40- och 50-liters kannor in i mjölkrummet. Nu efteråt tänker man; hur många kannor hanterade de per dag? Sen kom tetrapaken, trekantiga förpackningar som levererades i stålbackar som kunde staplas ovanpå varandra och som bars för hand in i butiken. Aldrig hörde man någon som klagade över tunga lyft.

Svalle vid brödhyllan. Kurt Nilsson efterträdde Svalle som brödutkörare för Vadensjö bageri.
Svalle vid brödhyllan. Kurt Nilsson efterträdde Svalle som brödutkörare för Vadensjö bageri.

Kaffeutkörarna hade det lite bättre, det var rena fina förpackningar eller pappsäckar med lösviktskaffe, vilket vi vägde upp och malde direkt till kunden. Vi sålde Tellus och Zoégas kaffe. Zoégas hade en jovialisk resande, som besökte affärerna någon gång under året.
Nästan alltid inledde han med orden: Godda’, godda’, ska vi ha ett litet bönemöte? 

Bland dem som gjorde de tyngsta lyften var ägghämtarna. Vi köpte in ägg från lantbrukarna och packade äggen i otympliga trälådor om 1000 ägg, som senare ändrades till trälådor om 500 ägg. Dessa skulle bäras upp från källaren genom en trång trappa och sen lyftas upp på lastbilen. Ja Herre Gud, hur kunde de?

Vi köpte kolonialvaror från grossisterna P. Johan Ask och A. J. Petersson, båda från Landskrona. De hade resande eller telefonförsäljare som tog upp order och sen kom chaufförerna med varorna. Även här med många tunga lyft med otympliga förpackningar. Till exempel apelsiner i trälådor om 30-40-50 kilo, strösocker i 50 kilos säckar, bitsocker om 30 kilo, risgryn om 50-100 kilo. Salt sill kom i tunna om 150 kilo, senare 75-100 kilo. Men värstingarna var nog sirapsfaten om 150 eller 300 kilo – plus träfatets vikt. Alla butiker sålde mycket sirap och då i lös vikt. Dessa fat skulle baxas ner i en källare eller på något lager. Kurt Persson som arbetade hos A. J. Petersson berättade en dråplig historia om ett sirapsfat. Ringen – alltså Kooperativa – ringde till A. J:s kontor och ville låna ett stort fat sirap. Javisst, det gick bra. En hurtfrisk ung man kom med lastbil för att hämta sirapsfatet. Kurt hjälpte honom att lasta fatet och sa då till honom: Nu när Du inte har några remmar om fatet får Du köra försiktigt när Du backar ut på Norra Långgatan! Ingen fara, sa grabben, det står stabilt. Och så gasade han ut på Långgatan, och ”pang” sirapsfatet slog runt och ner på gatan, 300 kilo sirap rann ut! Brandkåren fick komma och spola gatan, bilarna kom inte igenom den kletiga sörjan. Det var ingen bra dag för den unge mannen.
Numera ser man små sirapsflaskor om 0,75 liter stå vackert i hyllorna, vilken skillnad!

En utkörare som hade det lite lindrigare var Jästbolagets Oscar Nyberg. Det ovanliga med honom var att han jämt verkade vara på dåligt humör. Emellertid gjorde vi honom en liten tjänst en gång och från den dagen var han som förbytt. Han skickade juloch nyårskort och hälsningar när han var på semesterresor.

Tydligen var det bara lite vänlighet han behövde. Om alla dessa utkörare kan man, för att travestera Runeberg, säga: Att något tålde de skrattas åt Men mera hedras ändå.

En äldre bild från Sockerfabrikens tunnbinderi på Norra Långgatan. Det var stora tunnor som sirapen förvarades och levererades i. Foto: Carl Christersson, Landskrona Museum.
En äldre bild från Sockerfabrikens tunnbinderi på Norra Långgatan. Det var stora tunnor som sirapen förvarades och levererades i. Foto: Carl Christersson, Landskrona Museum.

Publicerad:
Söndag 31 okt, 2010, 09:50
Skribent:
Knut Nordstrand
Typ:
Artikel

Sök!