Världsberömt kronjuvelbröllop i Asmundtorp

Den 12 april 1876 förrättade kyrkoherde Johan Olof Quiding vigsel i Billeberga kyrka. Det var Bothilda Persson från Värmö och Rönneberga-pågen Nils Petter Jönsson som med detta började sitt långa liv som man och hustru. En handling som skulle göra dem världsberömda.

Bothilda var ett halvår äldre än Nils Petter. Hon föddes den 16/6 1850, han den 29/12 samma år. År 1950 blev makarna Jönsson välkända i lokalpressen då de båda firade 100-årsdag och hade varit gifta i 74 år.

Båda kom de ur gamla jordbrukssläkter och hade föräldrar som var sådär lagom välställda för att det nygifta paret skulle kunna skaffa sig eget ställe i Lilla Hörstad i Tofta socken. Här kom de att under nära 40 år utföra sitt livsverk som lantbrukare. De fick tre barn, Johanna, Betty och lilla Elin som gick bort redan som sexåring.

På 1920-talet, när de var 64 år, tyckte Nils Petter och Bothilda att de fått nog av slitet vid plogen och mjölkpallen. De sålde gården och skaffade sig ett hus i Asmundtorp, men kände sig inte tillfreds i detta, "Det blev en stor bumling på andra sidan järnvägsbommen", tyckte Bothilda. Efter några år flyttade de in i ett trivsammare hus nära kyrkan utmed byns huvudgata. Här trivdes de väl och här blev de kvar livet ut.

Den 12 april 1951 var en stor dag, då firade paret Jönsson sin 75-åriga bröllopsdag, kronjuvelbröllop. Egentligen skulle det kallas järn- eller atombröllop, men det lär vara församlingens kyrkoherde som inte tyckte det var fint nog utan myntade kronjuvelbröllop. Under året fyllde de båda dessutom 101 år.

Landskrona Posten var dagen före ute i Asmundtorp för att träffat de tu. De gamla tycktes ta den stundande högtidsdagen med lugn och ro men med förväntan - dagen skulle ju medföra kärt besök av barnbarnen. Dessutom har de gamla den enda kvarvarande av de tre döttrarna, 75-åriga fru Johanna Christensson, som sin "glädje och stöd" i livet. Givetvis tar hon hand om allt bestyr inför högtidligheterna.

För tidningens reporter avslöjar Nils Petter att han varit hos grannen, frisören Artur Forss, och blivit rakad. I normala fall hör det till lördagssysslan att gå dit och göra sig fin, men nu inför den stundande uppmärksamheten, hade han på onsdagförmiddagen frångått regeln. Han berättar vidare att han "är rask och rörlig fast han tar det lite försiktigt."

Mor Bothilda, "som numera är svag i benen och inte ser så bra, håller sig mest till sängs". Men vid tidningens besök var hon uppe och hade dagen till ära - och kanske för fotografens skull - sin svarta sidenklänning på sig. "Kronjuvelsbrudgummen satte sig vid hennes sida, tog henne ömt i hand och så smålog de mot varandra." Bättre än så kan det väl inte bli för fotografen! Innan Landskrona Postens reporter går, måste han beundra den tjocka telegramboken med två kungatelegram främst.

Varje följande bröllopsdag och födelsedag uppmärksammas de i tidningarna och efterhand blir högtidsdagarna allt mer omskrivna. Som "Europas äldsta och kanske hela världens" äldsta makar blir de viktigt nyhetsstoff. Snart är de omtalade i både riks- och världspressen. Det händer rätt ofta att en veckotidning från Amerika, Frankrike eller annat land dimper ner i brevlådan med en helsidesbild på de båda Asmundtorps-makarna. Det hände till och med att det från någon obekant i Amerika, som hört talas om deras höga ålder och långa äktenskap, kom ett paket kaffe som julklapp och hyllning.

Så den12 april 1953 firade de sin sista bröllopsdag, den 77:e. Bara 12 dagar senare avled Nils Petter. Nästan på dagen en månad senare, den 25/5, följer hans 103-åriga hustru honom. Med det är två långa liv och ett långt äktenskap över.

Under Nils Petters och Bothildas livstid satt inte mindre än fem Bernadotte-kungar på tronen. Det är i år, 2004, 154 år sedan de föddes och 51 år sedan de gick bort. Den tid som de upplevde i sin barndom är den som Eva Wigström berättar om i sin bok Allmogeseder i Rönnebergs härad och som av oss idag upplevs som väldigt långt borta. Men man behöver inte vara mycket mer än drygt 50 år för att genom Nils Petter och Bothilda ha haft "kontakt" med mitten av 1800-talet. Nils Petter berättade till exempel om nödåret 1868. I Asmundtorp kom den sommaren inte regn förrän i september, och skörden uteblev nästen helt. I stället repade vallen sig så pass, att man kunde låta kreaturen gå ute på bete till slutet av november.

Publicerad:
Måndag 28 jun, 2004, 16:04
Skribent:
Calle Sundewall
Typ:
Artikel

Sök!