Vi jobbade på Emonds

Under nästan hela 1900-talet var Landskrona en stad inte enbart präglad av den tunga industrin och varven. Den hade också en stor textilindustri. De främsta företagen i branschen var bröderna Emonds och Schlasbergs.

Två bröder Emond, bördiga från Tågarp, startade var sin tillverkning: Emil damkläder 1921 och Carl herrkläder 1917 i Stockholm, men flyttade företaget till Landskrona 1923. Fabriksbyggnaderna låg nere vid hamnen, i före detta Thulinverken, men Carl Emond började 1946 en förflyttning av tillverkningen till kvarteret Albano och fick en ny granne: Albanoskolan.

Under de stora åren på 30-, 40- och 50-talen sysselsatte Emil Emonds mellan 500 och 600 hundra kvinnor, och märket Solblomman designat av en annan broder Emond, Martin, gjorde stor succé över hela Sverige.

Carl Emond startade sitt företag som engroshandel inom herrekiperingsbranschen. Företaget expanderade snabbt och blev den enda svenska fabriken som tillverkade hängslen, bälten, ärmhållare, slipsar och strumpeband. Man exporterade en betydande del av sortimentet, mest till de nordiska länderna, men även till övriga Europa. På 1950-talet uppgick antalet anställda till 280 stycken, mest kvinnor.

När textilkrisen kom fick Emonds problem. År 1970 upphörde firma Carl Emond och 1974 var det Emil Emonds tur. Sedan rönte nästan alla andra svenska textilindustrier samma öde. Sverige hade haft sin stora tid som textilproducent.

Jag vill nu presentera tre av alla dem som jobbade på Carl Emonds fabrik. Tillsammans tillverkade de varor för miljoner människor.

Kallie Olsson
Kallie började arbeta på Carl Emonds textilfabrik ”Strumpan” år 1936. Då var hon 17 år. Hon började som kettlerska. Att vara kettlerska innebar att man gjorde tåpartiet på ett par herrstrumpor. Det var ett viktigt moment i jobbet, det krävde stor noggrannhet
för tappade man en maska gick det hål på strumpan med detsamma. Man jobbade från avigsidan. Kallie tyckte det var lättast med ljusa strumpor, men det var svårt att kettla silkesstrumpor. Man kunde lätt tappa en maska i det hala tyget.

Det fanns många olika yrken på “Strumpan”. Spolerskor, stickerskor, presserskor, kettlerskor och synare samarbetade om varje strumpa. Som lärlingfick man åtta kronor i veckan. Kallie lämnade fem kronor till sin mor som var änka och behöll de resterande tre för sina personliga behov. Någon lyx var inte att tänka på. Efter tre månader som lärling fick man jobba på ackord, och det gav lite mera pengar.

När Kallie var 13 år omkom hennes far i en trafikolycka. Det var vid tiotiden på kvällen och han var på väg hem från sitt kvällsskift på Weibulls när en bil körde på honom. Då var hennes mor 44 år och hade fyra utflugna barn och fem fortfarande hemma. Först på morgonen efter olyckan fick de veta vad som hade hänt.

Nu var det bara en sak som gällde för Kallie och hennes syskon: Ut och jobba så fort som möjligt när de hade gått ut skolan. Kallie började som femtonåring på Fjäder och Dun, en affär som låg i hörnet Järnvägsgatan/Borgmästargatan.
På ”Strumpan” trivdes hon bra. Där fanns många arbetskamrater och en flicka som hette Julia blev en god vän. Varje fredag gick Kallie och Julia till frisörskolan som låg ovanför Falcks hörna Järnvägsgatan/Östergatan och blev fina i håret gratis. Det gällde att ta vara på chanserna och att få pengarna att räcka till så mycket som möjligt! Julia flyttade som ganska ung till USA men Kallie och hon har hållit
kontakten i alla år.

Ibland om somrarna cyklade Landskronatraktens ungdomar till Barsebäck för att tälta och bada. Där träffade Kallie en pojke från Hofterup. Han hette Bror, och han blev hennes stora kärlek. Nu blev det slut med att jobba som kettlerska på Emonds. Det hade hon gjort i åtta år. Kallie och Bror gifte sig och flyttade till Kävlinge.

Kultur- och nykterhetsföreningen Verdandi har under hela 1900-talet spelat en stor roll för många Landskronabor. Unga människor gick dit och dansade, inte bara de då aktuella danserna utan man fick också lära sig dansa folkdans. Ville man, kunde man skaffa sig en egen Verdandifolkdräkt. Verdandis revyer var populära och omtalade. Många unga talanger spirade där. Man fick lära sig sjunga och uppträda i vackra klänningar och kostymer. Kallie och Bror gick båda med i Verdandi och har varit medlemmar där i alla år. De skötte Verdandis sommarhemskoloni tillsammans.

Efter två år flyttade det unga paret tillbaka till Landskrona och Kallie började åter på Strumpan. Nu med hemarbete. Hon sydde ärmhållare. Som så många andra unga kvinnor före daghemmens tid ville hon försöka vara hemma hos sina barn. Bror och hon fick
tre döttrar. Kallie minns att hon många gånger visserligen var hemma, men hon hade så bråttom att bli färdig med dagens arbete att hon knappast hörde vad flickorna sade till henne och inte var riktigt närvarande fastän hon satt och sydde mitt ibland dem. Värst var
det när chauffören på förmiddagen kom från fabriken med prover, långa remsor som skulle bli färdiga ärmhållare:
”Kan du bli färdig till middag?” Alltså klock-an tolv på dagen. Då hade Kallie två eller tre timmar på sig att sy ett eller två dussin ärmhållare. Ibland kom farfar och hälsade på och då fick han middag av bara farten och i flygande fläng!

Men hon trivdes. Hon har trivts med allt hon har jobbat med. Hon har haft bra chefer och så är hon av den sorten som klarar det hon har bestämt sig för att klara. Hon är likadan i dag 91 år gammal. ”Hon är aldrig stilla” säger Anki, en av hennes döttrar, luttrad. Det är
ingen idé att försöka hindra Kallie när hon varje morgon från vår till höst ger sig iväg på cykel till koloniträdgården på Citadellområdet.

Stig Frank
Stig började hos Carl Emond i april 1960 och stannade till den 30 september 1967. Han hade branschvana, för trots att han var en ung man hade han jobbat i herrekiperingsbranschen i flera år, senast i Lagerkvists herrekipering på Borgmästaregatan. Han började som lagerbiträde men avancerade snabbt till att få ansvaret för planeringen av konfektionen, alltså badkappor, morgonrockar och shorts, allt för herrar.

I källaren framställdes slipsar, på första våningen hängslen, bälten, ärmhållare, strumpeband och strumpor. Här fanns också lagret. På tredje våningen fanns syfabriken med ca 100 sömmerskor som sydde badkappor, morgonrockar – även dam- och shorts. ”Vi syr en badkappa på sju minuter” sa direktör Kastman.

Varje sömmerska hade nämligen sju minuter på sig att sy sin del av plagget, ett strålande exempel på effektivt samarbete. På tredje våningen fanns också kontoret. CE var det första företaget i Sverige som importerade Levis jeans. Man ville vara aktuell och med i tiden.

Det lyckades ofta, och Stig minns när filmen Moulin Rouge med sina cancandansöser gjorde sitt segertåg genom Sverige. Då lanserade CE ärmhållare och hängslen i precis samma ryschiga stil som cancanflickornas strumpeband i många olika färger. Stor succé! Dessa varor skulle presenteras på marknaden av företagets säljare som disponerade varsin Volvo PV.

Under Stigs tid på företaget dog Carl Emond och efterträddes av sonen som också hette Stig. Företaget var som alla på den tiden strikt klassindelat. Att dua enchef var uteslutet. Varje avdelning hade sin chef som höll på sin värdighet även om avdelningen bara bestod av fyra eller fem personer. Tjänstemännen fick beställa kaffe från kantinen till sig och sina affärsgäster. Mellan klockan nio och halv tio var det kafferast för alla på företaget, men cheferna satt för sig och de vanliga anställda för sig.

Det tydligaste tecknet på att man hade avancerat var att ens chef lade bort titlarna. Det gjorde Stig Emond med Stig, och snart gjorde den andre direktören Rolf Kastman likaledes under värdiga former. Detta sågs inte alltid med blida ögon av de andra cheferna på de lägre trappstegen. Lagerchefen var till exempel inte glad.

Under Stigs tid på företaget var det VM i fotboll och nästan alla svenskar var helt uppslukade av detta evenemang, så också cheferna på Carl Emonds. Kastman hade hört att Stig hade skaffat teve, vilket var ganska ovanligt då. Han frågade om inte Stig kunde skaffa en teve till kontorsvåningen. Sagt och gjort. Stig begav sig till sin kompis Willy Olsson som hade radioaffär vid Torgpalatset. Där hade han köpt sin egen teve. 

Varan blev diskret levererad och Stig blev uppbjuden att vara med och titta på matcherna. Inbjudan gick genom lagerchefen som inte själv var bjuden. Han trodde det var fråga om reprimand eller kritik, så han framförde budskapet med en viss skadeglädje men fick gå och undra över Stigs många besök hos de högsta cheferna. Vad hände egentligen uppe på kontorsvåningen?
Stig upplyste honom aldrig om detta.

I slutet av sin tid på Carl Emonds märkte Stig att företaget började få ekonomiska svårigheter och sade upp sig för att omedelbart få anställning som representant för ett danskt textilföretag vid namn Wiki of Denmark. Han slutade där den 30 september 1970 och började på Karlstadsföretaget Joker of Sweden den 1 oktober. Även det ett textilföretag, som klarade sig lite längre än de övriga, men som så småningom också försvann. 

Jan Sjövall
När Jan slutade skolan 1949 tyckte hans lärare Sven Olsson, som hade sett hans anlag för teckning att han skulle passa bra som guldsmed, så han ordnade en lärlingsplats hos juvelerare Ekstrand i Stora Norregatan. Men Jan hade för mycket spring i benen och blev mycket betänksam när han såg vilket stillsamt yrke en juvelerare verkade ha. Så det blev inget av de planerna. Han hade en kompis som spelade i Landskrona gossorkester. Denne grabb var springpojke på Schlasbergs, en mycket ansedd textilfirma som tillverkade kappor, dräkter och överrockar. Den hade en elegant framtoning och ansågs finare än Emonds.

Kompisen skulle vara ledig för att göra en resa med sin orkester och hade fått ultimatum av sin chef:
”Skaffa en vikarie annars får du inte vara ledig!” Då ryckte Jan in och så var han springschas på Schlasbergs!

Efter ett år fick han börja på tillskäraravdelningen, och där stannade han tills han skulle göra sin militärtjänst. Då var han färdig yrkesman, sa upp sig från sin tjänst och kom tillbaka från militären utan jobb. Lite problematiskt, men det var inte svårt att få jobb i Landskrona på den tiden, så snart var han tillskärare på firma Carl Emond. Man jobbade vid jättestora bord som var 30 meter långa och 1 meter och 70 centimeter breda. Av frotté och plysch, bomull och konstfiber syddes morgonrockar och badkappor. Tygerna kom från två företag i Kinna: Borgs väverier och Pelle Vävare. Jan stannade på Emonds i 14 år, fram till fabrikens nedläggning 1970. Han trivdes utmärkt. Under hans tid på företaget flyttades tillverkningen slutgiltigt helt till kvarteret Albano. Det var en period av oavbruten uppgång fram till de sista åren på 60-talet då kraschen kom snabbt. Under de bästa åren kunde man ana att cheferna bedömde det som möjligt att omsätta lika mycket som Schlasbergs, den största konkurrenten i stan. Man hade blivit kunglig hovleverantör, och Jan
kommer ihåg att han skar till en blå morgonrock till ”Lillprinsen” Carl Gustaf.

När Jan hade arbetat på tillskäraravdelningen några år blev hans chef Claes Ekelund verkställande direktör för strumpfabriken på Emonds. Jan fick då ta över hans uppgifter. Han blev modellör och gjorde modeller och mönster. Det innebar att han utifrån bilder på
plagg skulle utarbeta skärning, modell och mått och även beräkna hur lång tid varje plagg skulle få ta att tillverka.

Både Carl och Emil Emonds var typiska kvinnoarbetsplatser. Lite förenklat kan man säga att Landskronas kvinnor jobbade på Emonds och deras män på Öresundsvarvet. Staden var en ganska välmående idyll. Det fanns dock även manliga textilarbetare. På strumpfabriken var fördelningen 25% män och 75% kvinnor. Det sas att nästan alla karlarna var verkmästare. Den gamle ägaren och grundaren av fabriken Carl Emond var nämligen lite försiktig med pengar, och när de manliga anställda ville markera sin överlägsenhet
gentemot sina kvinnliga arbetskamrater och ville ha extra löneförhöjning, så utnämnde Carl Emond dem till verkmästare. Finare titel men ingen löneförhöjning!

Jan uppskattade båda ägarna till företaget: Carl Emond och sonen Stig Emond. De drev inte verksamheten själva. Det gjorde verkställande direktörer, men de fanns där och hade god kontakt med de anställda. Många sörjde när företaget lades ner. Jan var en ung man när han blev arbetslös 1970. Efter en tid startade han sitt eget textilföretag, ett djärvt beslut i textilkrisens år. Firman hette Fritidskläder. 

Den första tiden jobbade man i Carl Emonds fabriksbyggnad men när Sollivs vid Skiftesvägen lagts ner köpte Jan den fastigheten och förlade sin verksamhet där. Firman gick bra. Han började med åtta anställda och hade som mest 43. Nordiska Kompaniet, NK, var en stor kund och man exporterade mycket till Tyskland. 

I oktober 1999 sålde Jan sin firma och gick i pension. Då var firma Fritidskläder det enda kvarvarande textilföretaget i Landskrona.

Publicerad:
Onsdag 6 okt, 2010, 11:48
Skribent:
Eiwor Richard
Typ:
Artikel

Sök!