I nästan varje familj finns en låda med fotografier där ingen längre vet vem som står på bilden. Stela ansikten i mörka kläder, ett bröllopspar framför en målad fond, en flicka med rosett i håret. Det är lätt att ge upp. Men ett gammalt fotografi är ett föremål med många spår, och med lite tålamod går det ofta att ringa in både när och var det togs.
Vänd på bilden först
Börja med baksidan. Många porträtt från 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet togs i en fotoateljé, och ateljén tryckte sitt namn och sin ort på kartongen. Det säger var bilden togs, och eftersom ateljéer öppnade, flyttade och stängde kan namnet också ringa in tiden. Lokala museer, arkiv och hembygdsföreningar har ofta förteckningar över ortens fotografer och vilka år de var verksamma. Titta också efter blyertsanteckningar, priser och nummer. En skriven rad på baksidan kan vara den enda ledtråden till ett namn.
Formatet och kartongen
Storleken på kartongen ger en grov tidsram. De små porträtten i visitkortsformat blev vanliga under 1860-talet. De större kabinettsfotografierna kom något senare och var populära under resten av seklet. Kartongens färg, tjocklek, hörn och dekor ändrades med modet. Rundade hörn, guldkanter och tryckta ornament hör ofta till slutet av 1800-talet. Jämför med bilder i samma låda som har ett känt årtal, så får du snart en egen skala att gå efter.
Under 1900-talet tog amatörerna över. Kameror för vanligt folk gjorde att bilderna flyttade ut ur ateljén och in i vardagen. Fotografier tryckta på vykortspapper, med rutor för adress och frimärke på baksidan, är vanliga i början av seklet. Senare kom de taggade, vågskurna kanterna och, ännu senare, de kvadratiska färgbilderna med vit kant som många minns från 1960- och 1970-talen.
Kläder, frisyrer och föremål
Kläderna är en bra ledtråd men en förrädisk. Äldre människor bar ofta det de alltid hade burit, och på landet följde man inte stadens mode lika snabbt. Titta därför främst på de yngsta i bilden och på detaljer som ärmar, kragar och hattar. Föremål är säkrare. En cykel, en bil, en telefonstolpe eller en elledning kan ge ett år som bilden inte kan vara äldre än.
Ett annat knep är att titta på hur människorna poserar. På de äldsta ateljébilderna sitter man stilla och allvarligt, ofta med en hand på en stol eller ett bord, eftersom exponeringen tog tid. När tekniken blev snabbare blev bilderna också mer avslappnade.
Miljön och människorna
Utomhusbilder kan jämföras med andra bilder av samma plats. Kyrkan, stationen eller skolan har kanske byggts om, och ett tillbyggt hus eller ett fällt träd kan ringa in åren. Sök på ortnamnet i DigitaltMuseum (öppnas i nytt fönster), där många museer har lagt ut sina bildsamlingar, och be hembygdsföreningen om hjälp. Där sitter ofta någon som känner igen gården.
Till sist: skriv ner det du kommer fram till, och skriv vad du är säker på och vad som är en gissning. Hur du förvarar och skannar bilderna går jag igenom i guiden om gamla fotografier, och om du har äldre släktingar i livet kan du läsa hur du intervjuar dem medan bilderna ligger på bordet.
