Hembygdsforskning är att ta reda på hur det har sett ut och hur människor har levt på en viss plats. Det kan vara en socken, en by, en gård eller ett kvarter. Till skillnad från släktforskningen, som följer människor vart de än flyttar, stannar hembygdsforskningen kvar på platsen och följer allt som händer där. I praktiken går de två ihop. Den som släktforskar hamnar snart i frågan om hur gården såg ut, och den som forskar om en gård måste veta vem som bodde där.
Den här guiden är min karta över källorna. Den bygger på många års eget letande, och den är skriven för dig som är nybörjare men vill göra det ordentligt från början.
Börja hemma
Det första arkivet är ditt eget. Gå igenom det som finns i familjen: brev, fotografier, betyg, köpebrev, bibel med anteckningar, gamla almanackor och dagböcker. Skriv ner vad du redan vet och vad du undrar över. Prata med de äldre i släkten och i bygden medan det går. Deras minnen finns inte i något arkiv, och de kan ge dig namn, platser och berättelser som gör arkivkällorna begripliga. Hur man gör en sådan intervju har jag skrivit om i Skriv ner minnena.
Bestäm sedan en avgränsning. Det är lätt att vilja ta reda på allt om hela socknen på en gång. Börja med en gård, en by eller en familj, och låt frågorna växa därifrån.
Kyrkböckerna
Under lång tid var det prästen som höll reda på befolkningen. Kyrkböckerna är därför grunden för nästan all forskning om människor i Sverige före 1900-talet. De viktigaste är:
- Födelse- och dopböcker: barnets namn, föräldrar, gård och faddrar.
- Vigselböcker och lysningsböcker: vilka som gifte sig, och ofta varifrån de kom.
- Död- och begravningsböcker: dödsdag, ålder och ibland dödsorsak.
- Husförhörslängder: hushållen gård för gård, med anteckningar om läskunnighet, nattvardsgång och flyttningar.
- Flyttlängder: in- och utflyttade, med uppgift om varifrån och vart.
Husförhörslängderna fördes i de flesta församlingar från slutet av 1600-talet och fram till 1890-talet. Från 1895 ersattes de av församlingsböcker. Kyrkan hade ansvaret för folkbokföringen ända till 1991, då Skatteverket tog över. De äldre kyrkböckerna finns hos Riksarkivet, och de är digitaliserade och fria att läsa i Riksarkivets söktjänst (öppnas i nytt fönster).
Andra källor om gårdar och människor
När du vet vilka som bodde på en gård kan andra arkiv ge kött på benen.
Mantalslängder
Mantalslängderna upprättades för att ta ut skatt och visar år för år vilka som bodde på varje gård och skulle betala. De kan fylla luckor i kyrkböckerna och visar ibland hur gårdarna var indelade.
Bouppteckningar
När någon dog skulle en bouppteckning göras, och från 1734 års lag var det ett allmänt krav. Bouppteckningarna lämnades till häradsrätten eller rådhusrätten och räknar upp tillgångar och skulder, ofta föremål för föremål. De är en av de bästa källorna till hur ett hem faktiskt såg ut.
Domböcker
Häradsrättens domböcker innehåller tvister om gränser och arv, köp och försäljningar, brott och straff. De är svåra att läsa men ger ofta röster och detaljer som saknas överallt annars.
Lantmäteriakter
När en by skiftades ritades kartor och fördes protokoll över vem som ägde vad. Akterna visar byns hus, åkrar och ängar och gårdarnas namn. Hur man hittar och läser dem går jag igenom i guiden om gamla kartor.
Tidningar
Lokaltidningar från 1800-talet och framåt har notiser om auktioner, olyckor, föreningsmöten och fester. Kungliga bibliotekets tidningsdatabas (öppnas i nytt fönster) gör det möjligt att söka i en stor del av dem.
Var finns arkiven?
Riksarkivet (öppnas i nytt fönster) förvarar statliga arkiv och kyrkans äldre arkiv, och har regionala landsarkiv runt om i landet. För Skåne och Blekinge är det Landsarkivet i Lund. Många kommuner och regioner har egna arkiv för kommunala handlingar, som skolor, fattigvård och kommunalstämmor. Föreningar, företag och gårdar kan ha lämnat sina papper till ett folkrörelsearkiv, ett företagsarkiv eller ett museum.
Det finns också kommersiella tjänster som har fotograferat kyrkböcker och andra källor i färg. De kan vara lättare att läsa, men nästan allt som behövs för att börja finns gratis hos Riksarkivet.
Glöm inte hembygdsföreningen. Lokala föreningar har ofta samlat fotografier, gårdsbeskrivningar, uppteckningar och tidningsurklipp som inte finns någon annanstans. Sveriges hembygdsförbund (öppnas i nytt fönster) kan hjälpa dig att hitta föreningen i din socken.
Att läsa gammal handskrift
De äldsta källorna är skrivna med den gotiska handstil som användes i Sverige långt in på 1800-talet. Bokstäverna ser annorlunda ut än i dag, och skrivarna förkortade gärna. Det går att lära sig. Börja med en källa där du redan vet vad som ska stå, till exempel ditt eget eller en släktings namn, och jämför bokstav för bokstav. Gör en egen alfabetslista. Många släktforskarföreningar har kurser i handskriftsläsning, och Släktforskarnas riksförbund (öppnas i nytt fönster) kan tipsa om föreningar nära dig.
Ordna det du hittar
Bestäm tidigt hur du ska spara dina uppgifter. Ett enkelt system räcker: en mapp per gård eller familj, ett dokument där du skriver in varje uppgift med källa, och en mapp för bilder och kopior. Skilj på vad källan säger och vad du själv drar för slutsatser. Det är den viktigaste vanan en forskare kan ha.
Tålamod och nyfikenhet
Räkna med att det tar tid. En del frågor löser sig på en kväll, andra ligger och väntar i åratal tills ett nytt arkiv blir tillgängligt eller någon hör av sig med en ledtråd. Det är en del av tjusningen. Den som har tålamod och skriver upp allt kommer förr eller senare att se mönster: hur gårdarna bytte ägare, hur familjer flyttade inom socknen och hur bygden förändrades.
Dela med dig
Hembygdsforskning blir bäst när den delas. Skriv en artikel till föreningens årsbok, håll ett föredrag, lägg ut en sammanfattning på nätet eller lämna en kopia av ditt arbete till hembygdsföreningen. Var noggrann med källhänvisningar och med uppgifter om levande personer.
När du har kommit igång finns det fler ämnen att fördjupa sig i. Läs om hur du börjar med en socken, om torpare, statare och backstugusittare och om stationssamhällena som växte fram kring järnvägen.
